Problemet är inte grisjakt i sig själv. En spetshund ställer under förutsättning att dådkraft finns alla djur i skogen som låter sig ställas, nemas problemas. Enligt min uppfattning så saknar nobsen en del av den dådkraften. Det är egentligen något som många av oss uppskattar då vi dels går i väldigt björntäta marker, dels gör det med finkalibriga vapen. Björnjakt är för de med betydligt större kulor än oss fågeljägare Björnar är jävligt obehagliga tycker jag personligen, och eftersom jag ständigt-varje dag jagar i närheten av björn så uppskattar jag att hundarna inte retar upp björnen genom att springa och jävlas med den. Ett problem i aveln på klövvilt är att folk medvetet försöker förstärka anlaget för drevskall. De har självklart missförstått hur ståndhundsjakt går till men så är det, folk vill tom jaga hjort med dem. Ja, hjorten står ibland för hund, men oftast inte. Därför används i Norge där det finns en väldigt stor och gammal hjortstam just drivande hundar (tax osv). Och det i terräng som är brantare än vad som finns Sverige överhuvudtaget. En ståndhund ska hålla käften så länge inte viltet står stilla eller rör sig mycket långsamt. Om det dök upp en massa tjommar som tyckte att man ska avla fram drevskällande hundar av jämthunden så tror jag det skulle ta hus i helvete, det här är lite samma med nobsen.
I grishägn så var det just dådkraft som saknades även om det blev en del skällande, något jag hört om andra som också varit där med nobsar eller nobskorsningar. Det var en sugga med kulting och allt gick väl annars som det skulle, höll sig på vettigt avstånd och hade vett att hoppa undan när suggan attackerade. Det går dock inte att bedöma huruvida en hund är lämplig eller ej vid ett sånt test. Det är i frisök som hunden visar vad den går för. Min erfarenhet är att småspetsarna gärna skäller älg, springer efter hare och rådjur osv om de råkar springa rakt på dem i skogen. Däremot söker de inte aktivt efter dem och struntar i fågel på såna sök.
Hundrasers ursprung kan man dividera mycket om, men om vi antar att generationstiden för en hund är 3år så har man alltså avlat för specialiserade egenskaper i mer än 30generationer. Laikorna däremot blev inte konsoliderade förrän in på 70talet och där är det få generationers avel som ligger i de rasrena hundarna. Det är också det som gör att variationen kan vara så stor inom raserna. Ena laikan är en utpräglad älgspecialist, andra jagar helst björn och den tredje jagar helst fågel och den fjärde inte alls.
Om man inte menar att nobs och finsk spets är specialiserade fågelhundar så underkänner man 100år av riktad avel (nobsen fick sin första rasstandard för 100år sen ganska precis). Tror nog man måste inse att den aveln faktiskt betytt något och kommer att betyda i framtiden. Det kommer alltid i alla raser finnas individer som visar ett annat beteende än det vanliga. Det har med normalfördelning av egenskaper att göra. Men det går inte att bygga sitt jagande och hundägande på extrema individer. Lika lite som man kan förvänta sig att få en skallkung när man köper nobsvalp så kan man inte heller förvänta sig att få en hund man skjuter 200älgar för. Förväntningen bör ligga så att man kan förhoppningsvis skjuta en fågel en bra dag i skogen. Det tyder genomsnittliga jaktprov på för både finsk spets och nobs. Målsättningen i rasklubben ligger i att bevara och förstärka det rastypiska jaktsättet, alltså att få fram fler skallkungar - inte att få fram den otroligt udda skapelsen som får 200älgar på samvetet. Det är naturligt, och det är bra. De andra raserna är nämligen bättre på både älg och gris.
Varför kämpa i motvind när man kan gå in i en fungerande gemenskap ihop med andra klövviltsentusiaster och delta som funktionär på både jaktprov och utställningar. Ihop med jaktliga kollegor kan man då låta sina hundar utvecklas och ta nästa steg på jakthimlen. Köper man en älghund får man med stor sannolikhet just en älghund, köper man en fågelhund så får man en hund som med stor sannolikhet skäller fågel mesta tiden. Har man dessutom en riktig tur och jobbar hårt kan man få till en mårdskällare, finare går det väl inte att ha det. Blir inte heller nån hund som går jaktprov, men alla fågeljägare tackar en. Ja, man kan prägla en hund på ett visst vilt, men hunden har också en inneboende ärftlig drift som det inte går att göra nåt åt utan att straffa hunden och tabubelägga vilt. Det kan vara förnuftigt när det gäller får eller ren, men inte fågel. Jag har som sagt själv gått i motvind, och det är av mina egna erfarenheter jag skriver. Jag har försökt få till en älghund och det visade sig faktiskt vara omöjligt. Istället valde jag att göra som hunden ville, jaga fågel så jag har slutat med älgjakten helt och har bosatt mig på för fågeljakt lämpligare plats och tog klivet in i en gemenskap där alla drar åt samma håll istället för att vara en jävla vrångbock. Det mår rasen bäst av.