Om nu TS vill fostra sin jakthund utan att köra gammelklassisk skrik och vrål-dressyr så skulle jag varmt rekommendera boken Shadow- att skapa en skugga för den inledande valptiden. Sen är Mattias Westerlunds kurser hellvittes bra om man som jag har såpass dålig simultankapacitet att det krävs att hunden spontant sätter sig när fågel går upp för att jag ska ha en chans att få ner dem. Det finns dem som tydligen tycker det går utmärkt att vid minsta tecken på vingflax vråla "STANNA!! NEJ!! STANNAAAAAA!!" Innan de svingar efter fågeln, men smaken är som baken.
Lite generaliserat finns det tre skolor i fågelhundsträningen:
1: Klassisk fågelhundsdressyr. Träna in ett stoppkommando som används för att hejda hunden i fågelsituationer. Rätt utfört fungerar det utmärkt, men för alltför många brukar det resultera i scenariot ovan eftersom hunden fortfarande har en väldigt stark lust att förfölja fågeln. Vanligtvis för att man kombinerar stadgedressyren med att kasta apporter under apporteringsträningen, vilket samtidigt lär hunden att det är hellvittes belönande att jaga efter flyende föremål. Risken är sedan att man går på hunden för hårt i fågelsituationer och får problem med avancen (och tilliten). Anders Landin är varm förespråkare av metoden. Finns dock, och lärs ut, i femtielva mer eller mindre genomtänkta varianter.
2: Habituering: Innebär att man trubbar av hundens intresse för flygande föremål genom att kasta attrapper och annat utan att hunden kan gå efter, varpå de snabbt blir väldigt tråkiga i hundens ögon. När intresset för flygande föremål är i princip obefintligt lägger man in ett sittkommando när saker flyger iväg och lär på så sätt hunden att spontant sätta sig så fort något flyger. Rätt utfört fungerar det hellvittes bra och ger väldigt säkra hundar i fågelsituationer utan att man överhuvudtaget behöver ta till ryt eller nackskinn. Hundarna slår av direkt fågeln lyfter, men full fart innan dess.Fuskar man med träningen så fungerar det dock lika dåligt som någon annan metod man fuskat med. Mattias Westerlund och Bengt Rödseth nyttjar detta i sin träning.
3: Positiv förstärkning. Kanske fel ordval, men klickersidan har producerat mängder med böcker för hur man tränar apportörer med enbart positiv förstärkning. En norrman skrev lite artiklar efter att ha lyckats träna en vorsteh till ett 2:a pris med klicker vill jag minnas. Han fuskade dock och kärde konventionell lininbromsning för att få hunden att ge fan i fågeln när köttbullarna inte visade sig ha alltför stor effekt när det gällde att bryta hundens jaktlust. Det förekommer dock väldigt mycket apporterings-, aktiverings- och valpfostransböcker. Problemet med klicker är själva principen att hunden ska bjuda på ett beteende för att få en belöning, dvs det blir väldigt lätt en väldigt avancerad form av tiggeri och det är tämligen sparsmakat med folk som lyckats uppnå ovillkorlig lydnad i alla situationer med denna metod. Väldigt lätt att bygga in stress i hundarna med mycket av de träningstips som ges. Eva Bodfäldt, Canis mfl sysslar med detta.
Jag har tränat fågelhundar med metod 1 och 2, och föredrar utan tvekan den senare eftersom jag mer och mer insett det trevliga i att kunna jaga med mina hundar utan att behöva stå och vråla på dem i varje fågelsituation. Ytterligare fördel är att lugnet i flog är kopplat till fågeln, inte mig, så oavsett min och hundens relation den dagen, eller om någon annan lånar hunden, så fungerar det. Så boktips utöver Shadowboken blir Bengt Rödseths "Fågelhundsträning på naturens villkor", som beskriver metod 2 rätt bra. Föregångare till Westerlunds Vision-metod som är en vidareutveckling på samma tema. Brukar finnas på biblioteken, men väl värd att investera i.
När hunden börjar nå lämplig ålder skulle jag rekommendera en kurs hos Mattias Westerlund, eller någon av hans utbildade instruktörer då de ger hela verktygslådan som behövs för att träna en duglig fågelhund utan att behöva tänja gränserna på djurskyddslagen. Hans webkurser är bra material att titta på för att förstå metoden.
Anders Landins bok har jag i bokhyllan, men jag har ärligt talat inte läst igenom den, bara bläddrat lite slött. Där finns lite matnyttiga tips, men även en hel del som blir direkt fel om man valt den andra vägen.
Kontaktkontraktet och andra klickerrelaterade böcker har jag även plöjt, dock för många år sedan, men inget jag skulle rekommendera någon att följa då många av de övningar som föreslås bygger in stress i hundarna, även om man gör dem rätt.
Sen finns förstås ett fjärde sätt, icke att förglömma, och det är den Svenska Mellanmjölksvägen. Den går kortfattat ut på att man som relativt orutinerad hundägare läser lite här, läser lite där, går en kurs här och en kurs där, för att sedan som det så fint heter "Plocka russinen ur kakan".
Jag har inte stött på någon som lyckats bra med det.
Välj en väg du tror på, FÖRSTÅ de principer den bygger på och FÖLJ den vägen. Då är chansen störst att lyckas.