Jag är fullständigt övertygad om att i stort sett alla svenska jägare är mer eller mindre köttjägare, även om man inte avser att behålla köttet för egen del.
Att hålla nere köttförstöringen ser nog alla som något positivt, det får vi inpräntat i oss redan som tämligen färska jägare.
För egen del går numera en hel del av det vilt jag skjuter till viltuppköpare och då om inte förr så inser man vikten av liten/rimlig köttförstöring.
Sedan kan man konstatera att en viss köttförstöring är oundviklig så länge som vi inte skjuter i CNS (vilket vi självklart bara gör i undantagsfall eller under speciella jaktformer). Vi har då att väga mellan korta flyktsträckor och därmed lite mindre blod i hinnorna men ofta en lite större skottskada eller en lite mindre skottskada som i gengäld ofta leder till längre flyktsträcka och mer blod i hinnorna.
För egen del handlar det valet snarare om jaktformen, under smyg och vakjakt så föredrar jag en lite blötare kula (typ Ballistic Tip eller motsvarande) eftersom jag då har goda chanser att placera kulan så att jag både uppnår snabb effekt och korta flyktsträckor. Det är också den jaktform jag både uppskattar mest och där jag skjuter majoriteten av mina vilt.
Den renodlade älgjakten är numera en rätt kortlivad historia här nere i södra Sverige, det brukar väl bara bli en renodlad älgjaktsvecka. Därför vet jag knappt om någon jägare som kör med renodlad jaktammunition för älgen utan de allra flesta kör oavsett om de köper sin ammunition eller laddar själva med en "klövviltsladdning" som skall funka till allt från älg, hjort, gris och rådjur beroende på hur vilttillgången ser ut där man jagar.
Bortsett från den renodlade älgjakten så är nog de flesta jakterna häromkring av blandkaraktär. Är det några älgar kvar på licens så är de givetvis lovliga men det är ofta mer vilt än så som kan dyka upp och som är lovligt för dagen, det innebär att man behöver vara beväpnad för och beredd på att skjuta "enligt tabellen" och de restriktioner som givits från jaktledaren. För min del så innebär det också att jag väljer annorlunda än vad jag gör när det handlar om ren smyg- och vakjakt. De blöta kulorna och bössan för finlir får stanna hemma och istället gäller det dels att förbereda sig på vilt i olika storlek, dessutom kan det bli skott på vilt i rörelse eller i de luckor som står tillbuds mellan trädstammarna. Stannar viltet med hund efter sig och du får chans att skjuta på stillastående vilt duger gäller det att komma till skott så länge som skottvinkeln är rimlig. Eftersom detta kan innebära skott i bogen eller i vinklade mot eller frånskott så vill jag ha en kula som klarar av att göra jobbet oavsett vinkel och utan att lämna ett allt för trist resultat efter sig.
Tyvärr är det också så att den här typen av skytte på vilt i rörelse gör att antalet eftersök ökar rätt dramatiskt. Jag vågar nog sticka ut hakan och påstå att de numera är så vanliga att det knappast ens kallas eftersök längre. Med dagens hundbestånd så är vi också rimligt säkra på att om ett djur är påskjutet med en klass 1 kaliber i kroppen så reder man som regel alltid ut det, under dessa övningar så är naturligtvis köttförstöringen av mindre vikt utan det handlar om att så snabbt som möjligt få fatt i det påskjutna viltet. Det är helt enkelt så att den jaktform som vi numera fått försvårar välplacerade jaktskott och kräver betydligt mycket mer av både jägare och hundar. Det har nog också inneburit att beväpning och kulval påverkats så tillvida att många har fått upp ögonen för att de nya jaktformerna kräver lite annan utrustning än forna tiders mer renodlade älgjakt.
Henrik