För egen del är jag inte så orolig, gott om konserver, frysen full, hyfsat med diesel, en jaktbil som är utrustad för överlevnad en kortare tid i busken, eget spannmål, egna kritter, egen ved, gott om taggtråd, ett antal tusen bulor och därtill ryskspråkig. Skämt å sido, jag tror inte vi behöver vara alltför oroliga för svenskt vidkommande för att ryssen skall genomföra en fullskalig invasion utav fastlandet. Man saknar adekvata flottresurser för detta i Östersjön och att gå landvägen via Finland är föga troligt. Att Baltstaterna är med i såväl EU som Nato gör också att Kreml drar sig för en konventionell fullskalig invasion av dessa, artikel 5 vill man inte utlösa då risken är överhängande för en nukleär konfrontation med Nato. Däremot är det inte otroligt att man kan nyttja "asymmetriska metoder" som man gjort i Ukraina för att skapa oro och måhända bereda vägen för ett ingripande, politiskt och i förlängningen eventuellt militärt.
Vid en eventuell konflikt i Baltikum så ligger dock Gotland pyrt till, samt troligen även Karlskrona och Kallinge. De sistnämnda torde dock knappast ryssarna besvära sig med att besätta utan istället angripa med t.ex. Iskander-robotar från Kaliningrad. Gotland säkrar man dock på några timmar med fallskärmsjägare och marininfanteri understödda av flotta och flyg. Svensk försvarspolitik har alltsedan Försvarsbeslutet 2000 kännetecknats av samma typ av världsfrånvända önsketänkande som efter Första Världskriget. Försvarsbeslutet 1925 fick samma konsekvenser och 14 år senare stod vi inför ett nytt världskrig inpå knuten. Även om en liten upprustning påbörjats redan innan krigsutbrottet så var den på tok för lite. Vi fick förlita oss på att köpa utrustning från dem som var villiga att sälja, t.ex. flygplan från italienska Caproni liksom jagare som britterna försökte sno men sedermera lämnade över efter att ha vandaliserat dem. Denna incident höll på att utlösa krig mellan Storbrittanien och Sverige och därigenom driva oss i famnen på Hitler. Att vi agerade "omoraliskt" med permittenttrafiken och handeln med Tyskland går an att säga med facit i hand. Faktum var att det inte fanns något annat val. Att vi lät Division Engelbrecht passera till Finland midsommaren -41 iom Operation Barbarossa låg vidare helt i svenskt intresse, ett försvagat Sovjet var efter Vinterkriget något som gynnade oss. Några varmare känslor för Churchill fanns heller inte vilket inte var unikt för Sverige. Se bara till fransmännen efter Operation Catapult.
Jag är ingen större vän av Nato skall sägas. Amerikansk utrikespolitik har under de senaste 15 åren varit vådligt unilateral, se bara på soppan i Mellanöstern och nu även Nordafrika. Man har också skitit fullständigt i ryska geostrategiska intressen varför Putin nu kan agera på det sätt han gör och det med stort folkligt stöd. Intelligentian må inte uppskatta honom, men Medel-Ivan gör det. Ryssland är en nation som alltid styrts av "starka män" och detta tankesätt finns också i hög mån hos vanligt folk. Trampa på rysk nationalstolthet och man får samma uppslutning bakom ledarskapet som i USA.
Ser vi till eländet i Syrien är ryska agerandet i mitt tycke realpolitiskt korrekt. Individer likt Erdogan litar jag inte en sekund på och ökat inflytande från Riyadh? Mnjae. Det finns inget realistiskt alternativ till al-Assad, som nota bene inte är någon duvunge, men vad för alternativ finns? "Moderata grupper" såsom FSA som USA stödjer är politiskt och militärt sidosteppade och strider idag tillsammans bl.a. al-Nusra, al-Quaidas väpnade gren i Syrien. Ett stöd till dessa grupper är därmed i praktiken liktydigt med att stödja islamister. Försvinner al-Assad finns ingen framtid för alawiter och kristna och vi får en ännu större flyktingström ifrån landet. Risken är också överhängande att man får en "afghanifiering" utav Syrien. När Najibullahs regim föll i Afghanistan så skulle segerns lagrar fördelas inbördes och vi ser fortfarande resultatet av detta. Samma elände pågår likaså för fullt i Libyen efter att Ghadaffi försvann genom Västs inblandning vilket skapade ett maktvacuum.
Jag har chaldeiska kollegor. De var inga större vänner av Saddam men säger nu att: "-Idag går det inte som kristen att bo i Irak. Under Saddam var det däremot inte en j*vel som tordes peta på oss." Vår demokrati, även om den är haltande numera, växte fram under flera hundra år. Länderna i Mellanöstern, måhända undantaget Israel och i viss mån Turkiet, har aldrig varit demokratier och kommer heller inte att bli det under överskådlig tid. Att då agera omstörtande för egna geopolitiska intressens skull under förevändningen av att "sprida demokratins ljus" är lika kolonialt som under 1800-talet, fast då hette det att man "spred civilisationens ljus". Likt permittenttrafiken ur ett moralfilosofiskt perspektiv var omoralisk så är stödjande av diktatorer omoraliskt, men måhända realpolitiskt nödvändigt, att välja det minst onda av två onda ting.
Inom det närmsta decenniet så ser jag den inrikespolitiska situationen som den största utmaningen för Sverige. Vi har en regering och en borgerlig opposition som beter sig som ett elevråd i årskurs 8 och vars makroekonomiska samhällsanalys inte går ihop vilket kommer att få förödande konsekvenser för samhällsbygget och den nationella sammanhållningen, det s.k. "samhällskontraktet". Detta spelar rakt i händerna på populismen på båda de politiska ytterkanterna. Vi har tjänstemän som tillåts driva egen politik apart från Riksdag, t.o.m. på internationell nivå. Vi har en situation med ökat antal "no go areas" i samhället och en situation där rättssystemet håller på att haverera. Vi har en politisk vänster som riktar en fullkomligt missriktad förståelse för individer och företeelser som näppeligen delar vare sig den politiska vänsterns eller övriga samhällets värdegrund. Vi har en mainstreammedia som i inte liten utsträckning kännetecknas av agendajournalistik, eller på ren svenska propaganda. På så vis tappar gemene man förtroendet för "systemet". Vad vi i Sverige nu gör är att "libanonisera" samhället. Det ser jag som den allvarligaste utmaningen..
Just vad gäller "preppers" så har dessa alltsomoftast fordom setts lite som stollar. Numera framstår "prepping" som fullkomligt rationellt. Ytterst få utav Medelsvensson kommer att klara av en större samhällskatastrof, oavsett dess orsak. Svensk beredskap, såväl den militära som vad gäller civilförsvaret är rent ut sagt usel. Med den politik som bedrivs med ytterligare utarmning av landsbygden blir vi än mer sårbara. En stats ord är aldrig starkare än de maktmedel och resurser denna förmår att ställa bakom dessa. Vi saknar idag såväl militära som civila resurser. Jag ser dock inte att någon är villig att vidta åtgärder annat än standardsvar 1A. Medlemskap i Nato. Men då skall man också ha i åtanke att vid en eventuell konflikt i Baltikum så blir vi per automatik en legitim rysk måltavla och med de resurser vi har idag? Vare sig vi eller Nato kan skydda oss från en rysk insats av t.ex. Iskanderrobotar vid en eventuellt konflikt i Östersjöområdet. Dessutom är Turkiet medlem i Nato och med tanke på Erdogans agerande i Syrien så ökar risken för en militär konfrontation med Ryssland även på grund av detta. Turkiets nära band med Azerbajdzjan i skenet av den frusna konflikten i Nagorno-Karabach kan också medföra att Ankara och Moskva kommer i luven på varandra även över detta, måhända som en andra front i händelse av en öppen konflikt i Syrien, då Armenien står under ryskt beskydd. Det hela känns otäckt snarlikt situationen på Balkan 1914...
Personligen är jag av ideologiska skäl för ett starkt nationellt försvar, måhända i samverkan med Finland för att därigenom få en buffertzon mellan Ryssland och Nato. För att nå en acceptabel nivå krävs det emellertid en kraftig ökning utav försvarsanslagen med 15-20 miljarder om året och ett återinfört värnpliktssystem parallellt med en stående stamanställd yrkesarmé, detta för att vid behov kunna nå större numerär samtidigt som vi upprätthåller en ständig incidentberedskap. Att rusta en brigad med manskap och utrustning tar dock tio år. Idag saknar vi helt brigadstruktur. Vi behöver modernt fjärrluftvärn då HAWK från 50-talet når max bortåt 4 mil, återinfört mobilt kustartilleri, återuppbyggd ubåtsjaktskapacitet, mer konventionellt artilleri, luftvärnsrobotbestyckning till våra Visbykorvetter (som projekterades för men ströks av budgetskäl), AMOS-grk och fler luftvärnsvagnar till de mekaniserade förbanden etc. etc. Men vi satsar mer på chimären att vara en "humanitär stormakt" framför en verklig dito.
Vi behöver också som sagt en levande bärkraftig landsbygd med inhemsk livsmedelsproduktion och förädling. Förstnämnda försöker man dock i görligaste mån slå ihjäl vilket kommer att få effekter även för sistnämnda. Våra politiker verkar leva i en liten Östermalms-bubbla och enligt devisen: "Hear no evil, see no evil.."