Kloka kommer överens om att ingen hund löser alla situationer perfekt. Personligen föredrar jag hundar som inte släpper förens jag ber dem göra så, markerna är ganska stora med krävande terräng och det är inte så vilttätt. Det är inte alltid effektivt emellertid, en hund kan ta en gris och sticka och så står man där och passarna börjar frysa för inget händer. Iom att jag har fler så släpper jag då nästa, dock aldrig samtidigt. När såten är klar så kan jag knalla och skjuta på ett eventuellt stånd 2km bort. Jag saknar ibland en wachtel/tysk/vorsth att ta till som komplement i sådana lägen, inget snack.
Sen är det inte bara spetsägare som är egoister. Många hundförare släpar runt på skit i skogen, dag in, dag ut och blockerar därmed en plats där någon med en bättre hund skulle kunna gå. Alla hundar är barn i början och måste få dampa av sig på rådjur etc, men ur en passares perspektiv är detta inget kul förstås att släppa rå när det är lovligt. Speciellt när man vet att denna hund kommer aldrig jaga annat än rådjur men likafan går man med den på grisjakt ändå. Jag har valt hundar efter egna preferenser, kanske mest berodde på att rådjuren minskade i uppland och grisen ökade. Idag har vi bra med rådjur igen och en alldrivare vore egentligen perfekt...hemma.
Men så jagar jag på andra ställen, norrland, stora skogsmarker med bara högvilt etc. Så hand på hjärtat släpper ju inte jag mina hundar där de passar bäst jämt heller.