Leaderboard

Repetition är kunskapens moder.

Fångst i den värmländska tunnelfällan hemma i trädgården.. rävhane 7kg.. Den häromdagen var en hane det med så det var lustigt. Hursomhelst.. säsongens räv nr 13!

Tänkte bara visa... En mycket trevlig dansk har hjälpt mig bygga min lite udda idé. Idén som säkert får en amerikan att spy både på grund av pipan och kaliber. Min Winchester 70, som från början var en 30-06, har fått en ny tysk Lothar Walther pipa i kaliber 9,3×62. 50 långa centimetrar med lite tyngre profil för skyttets och harmonins skull. Ett nytt, begagnat underbeslag i en gammal, ombyggd och på alla sätt förstärkt Bell Skit och Carlson stock (för er som läste den tråden). Varför? Jo, för att bössan (läs lådan) är mycket billig (1500 kr för den här) i inköp och jag gillar trestegssäkringen. Eftermarknadsdelar finns det gott om till Winchester, om än inte lika mycket som till Remington. Fixa stock, bädda låda och underbeslag har varit både kul och lärorikt. Trycket är enkelt och mycket direkt men lite hårt. På en sådan bössa helt ok. Kostnaden för alla delar och smedsjobbet blir totalt 13000 kr. Är den värd 13000 kr? Knappast! Skjuter och funkar den för 13000 kr? Ja, så in i helsike bra skjuter den!!! Sedan är den inte som den där mestbössaförpengarnabössan som alla drar runt på. Jag har en helt egen (för samma pengar )

Har du redan en klass 1- eller klass 2-studsare? I så fall så kanske du har löst toppfågelproblemet redan. 6,5x55, .308 och .222 är nog de kalibrar som har dräpt flest skogsfåglar i detta land, varav 6,5x55 kanske till och med är den ultimata kalibern sett till ballistik kontra tillgänglighet, pris (billig att träna med) och rekyl. Vad gäller ripa så har jag själv bara erfarenhet av 17HMR, som är vindkänslig men skjuter ripa ut till 200m om det inte blåser och man vet vad man håller på med. Sen är ju frågan hur långt man behöver kunna skjuta, oftast kommer man bra mycket närmre än så. Många kör till och med 22LR fortfarande trots utbudet av kalibrar i dag, och då har man dessutom en billig plinkbössa till banan om man tycker om det.

Rimlig regel: den som är först med att göra ett hål i viltet betalar fäll- och troféavgiften om det är en kommersiell jakt. Först att skjuta ett dödande skott (typ: rött organ eller CNS) får trofén utan avgift.

Sköt själv en leversmäll på en prakt skoveldov. Den lubbade i ful fart till nästa skytt, som lade ner den. I mitt huvud fanns inte det minsta tvekan. Han fick trofén. Jag mådde precis hur dåligt som helst mellan skotten. För mig fanns det ingen glädje i skottet och därmed hade det inte funnits det i att ha hornen heller. Larvigt kanske? Den hade ju dött, så mitt skott ”räckte”. Och trofén var enastående fin. Å andra sidan - jag var med om ett eftersök och avlivning av en annan hjort förra veckan som hade legat med en liknande smäll i en halvdag. Javisst. Dödlig. Men inte bra. Fyfan för den halvdag som den fick gå igenom. Trofén är inget jag skulle vilja ha och vara stolt över efter en sådan smäll. Det är min personliga take på det. Förstår dock problematiken när det blir pengar med i ekvationen. Skitknepigt. Nog borde jag tagit kostnad (om det nu hade kostat) eftersom första skottet hade ju lett till död.

Ett tips när du slipar ur piprännan är att linda slippappret runt en axel eller rundstav.

Grattis! Du gör ett jävla jobb med rävarna! Jag är grymt sugen på att bygga en tunnelfälla i skogsbrynet på tomten till våren som kan börja fånga till nästa höst.

Grattis vildmark!

Stående eller trädskällare låter som det naturliga komplementet för dessa marker. Velade själv mellan trädskällare eller stående, att det slutligen blev en breton berodde mest på tillfälligheter. Har haft jämte tidigare men har numera tyvärr för lite jakt för att vara rättvis mot hunden..

Tråden kanske inte är högaktuell längre, men tänkte bidra med mina 5 öre. Blev nyligen med en Krieghoff Trumpf med durallåda i kanonskick från 90. Hagelpiporna är i kaliber 20 och kulan i 7x57R. Väldigt nätt och väger in på 3kg blankt utan kikare. Oförskämt smidig för en som är van att vandra runt med en Norrlandsdrilling dagarna i ända. Enda nackdelen som jag kan se är att 7x57:an sparkar rätt elakt i den lilla pangen (var helt slut efter inskjutning), eller så är jag bara klen. Det gör också att den är ganska svårskjuten, känslig för skjutställning, stöd, etc. Men gör man konsekvent samma sak så skjuter den bättre än vad som behövs. Huvudsakligen tänkte jag använda den som hagelpang vid skogsfågeljakt med hund med möjlighet att ta kulskott när stötta fåglar toppar på senhösten. Dock kommer det krävas lite träning innan jag känner mig trygg att träffa en tjäder konsekvent på 150-200m. Kommer även få tjänstgöra på drevjakter.

Hoppas det går bra för er

I praktiken är det en svår ekvation att få ihop även om många försökt. 22 Hornet eller 221 Fireball är väl vettigaste kompromissen men handikappad på toppjakten. Jagar själv ripa med 22 Hornet och använder samma bössa till annat småvilt också men till toppjakten är det 6,5an som hänger med.

Förresten. Kan skicka uppgifter direkt till gänget därnere om du vill, blir nog ännu bättre den vägen. Om vi åker dit (igen för maken då) blir det utan mellanhänder. Hör av dig via PM om du vill ha kontaktuppgifter.

Ska du upp i fjällen och jaga ripa så går det betydligt enklare med klass 3 som t.ex. kalibrarna ovan. De fungerar också för toppfågel, men du kommer att få hålla ner på avstånden. 120 meter är ett förslag på max avstånd. Längre än så ger mer dropp och vindkänslighet. Ska du jaga toppfågel är 6,5x55 en bra patron att börja med. Det finns ännu mer specialiserade, typ 6 XC och 6BR, men det brukar krävas rätt mycket av skytten innan skillnaden till 6,5x55 blir markant. 6,5x55 är dock ingen bra kaliber för ripa. Det finns en lite för stor chans att det är kvar väldigt lite av ripan efter skott... Det finns nog ingen kaliber som är ideal både för ripjakt på fjället och till toppfågel.

En liten rapport igen. Hade med Sören på jakt i helgen efter ett par veckors uppehåll. Bestämde att vi skulle släppa honom i en ganska liten såt omgiven av åkrar. Märkte direkt att Sören var rejält (över-)taggad...tror att de båda dödsöken förra gången har ökad jaktlusten ytterligare. Fick det bekräftat när jag släppte honom och han drog iväg på ett 350(!)m långt sök, vilket i princip var bort till andra sidan såten. Kommer dock tillbaka till mig och ger sig iväg igen, men fastnar plötsligt vid en läskig passkytt i torn och ställer sig och skäller på honom ...just då var han inte mycket värd Får dock loss han från ståndskallet och han ger sig av på sök igen och då blir det upptag, efter 1-2min har han drivit ett bockkid i pass och det smäller, och Sören driver vidare fram till djuret geten och ytterligare ett kid kommer i pass till passgrannen, men de låter vi knalla vidare... När jag kommer fram till skytten har han försökt att koppla Sören, men det gick inte så bra....Han är fortfarande rätt misstänksam mot okända människor och verkar också vara rätt bytesmedveten, vilket jag måste jobba bort... Djuret föll på plats men på marken syns dock ett 10-15m långt släpspår, Sören hade tydligen försökt att apportera rådjuret... Dagen efter var jag ute själv med honom och provade att släppa en kort stund, nu blev det också relativt långa sök på ca 300m....tidigare har de legat på 50-150m (max). Har tidigare uppmuntrat långa sök genom att stå still mycket i markerna, då jag varit rädd att han skulle bli för trång i söket... 300m är ju rätt lagom, men han är ju bara 9mån och jag vill ju inte att det ska bli mycket längre. Nu tänker jag nog inte låta det skjutas något mer rådjur för honom denna säsongen, utan isåfall ska det vara älg eller gris...hoppas det blir lite spårsnö snart så jag kan vara lite mer selektiv i träningen. Vet fortfarande inte hur han jobbar med vildsvin, funderar på att prova det i hägn....eller tycker ni att det är för tidigt? Min ursprungsplan var att prova detta i april/maj när jaktsäsongen är slut och han är drygt ett år, borde jag hålla fast vid det?

Jag ville inte haft den på min vägg om jag hade vommat och någon annan sköt den....

Blev förvånad ikväll när jag skulle ut och avliva en rådjursget som låg i diket med tre ben som var av. Stannade en stor skåpbil från PEAB Asfalt och frågade om han skulle ställa sig med sitt fordon och sakta ner trafiken. Hans bil var fullutrustad med blinkande varselljus så det syntes ordentligt. Nu behövdes inte hans hjälp men det var ju omtänksamt att fråga. Det är ju inte ofta någon visar omtanke eller hänsyn när man är ute.

Och jag vill hylla dig för ditt val av fru

Stänkdjur på rådjursjakten förra helgen.

En vorsteh skulle nog dominera mig totalt, äta min mat och tvinga i mig torrfoder

En vidunderlig vinterdag, nysnö, strålande sol och minus åtta. Ett unikt tillfälle för att begå Collins första vinterjakt som bara inte fick försittas. Han skötte sig med bravur, stötte två harar. Jaktkamraten och jag fick skjuta varsin. Den jag sköt gick något hundratal meter efter skott. Satte Collins på spåret och drevet gick igång direkt. Några gälla skall avslutade och han kom ivrig tillbaka och förde mig sedan till en stendöd hare. Det gick ju bra trots att vi inte hunnit till avsnittet om spår med apportering i hans träning. Han verkar mån om att husse ska ha bytet och inte han själv. Hare verkar dessutom i största laget för apportering, blir mera släpande fast viljan finns. Har någon av kullsyskonen prövat på?

Tycker Izza och Jack ska planera om några år till. Jag ställer mig i kö

Efter många lyckade träningar och viss tvekan bestämde jag mig för låta Collins begå kortdrivarpremiär i skarpt läge. Snålblåst, regn, vall, å, vass och betesmark var inramningen. Såten visade sig inrymma fyra rådjur, två harar, en bäver och en beckasin. Bävern, beckasinen, en av hararna och ett av rådjuren stöttes under bössan på korrekt sätt. Bock, get och kid drevs i två olika omgångar ca 150 -200 m. Skallgivning på löpan men inte på synkontakt, snabb återgång. Kidet hamnade i pass hos lillhusse och Collins första rådjur tumlade runt i gräset. Vi fortsatte och i högt gräs stötte han upp en hare som drevs med skall i 150- 200 m förbi, men utom räckhåll för passkyttarna. Snabbt åter och stötte upp ytterligare en hare alldeles intill mig. Benellin fick tala. Första haren var ett faktum. Supernöjd husse

Det kan ta en 12-13 år men till slut brukar även ivriga hundar bli så långsamma att det blir behagligt att spåra med dem. Och att bromsa med spårlinan är förvisso effektivt, men har alltid risken att det kan uppfattas som en korrigering eller styrning och påverka spårningen. Särskilt i situation med mycket annan viltvittring och en ras är avlad att följa färska löpor som ex en wachtel. Är det en förarvek hund ökar givetvis risken att den feltolkar en signal via linan också. Dessutom kan det aldrig vara bra för den egna uppmärksamheten på spårtecken mm att behöva agera ankare i terrängen. Träna in ett kommando för "sakta" är det enda som funkar imo.

Det är ju klart att där är många kråkor om du inte skjuter dom när läge ges

Efter långt om länge kunde havrefältet tröskas. I skymningstimmen fattade Collins och jag post. En rävfärgad katt slog sina lovar i kanten 100 meter bort. I det absolut sista ljuset gjorde en räv sin entré. Räv mötte katt. Fem meter från varandra blev de stående, stirrande på varandra. Räv mötte då 168 gr Barnes TTSX, tecknade för bakombogträff, rusade och försvann ur sikte. Collins fick uppdraget att göra dödsöket. Klockren spårning 30 meter. Han uppvisade viss respekt för räven när han kom fram, liksom första gången han kom i kontakt med grävling.

Änderna har börjat samlas i ån. Tidig morgon, ruskväder. Avancerat, men lyckat skytte. Tre fina, feta drakar. Collins efterapporterade felfritt på äng och i havrefält. Livet är i sanning givmilt.

Fick det här ifrån Trollas matte på mailen. Hej Peter! Fint på fjället nu, idag har Trolla spårat ripa. Och det är nog bara en tidsfråga till hon stöter tjäder, vi har haft kontakt med några stycken nu, Så kul med henne, hon är riktigt duktig i skogen! Vi har också skottränat henne på avstånd, hon verkar oberörd. I morgon ska vi träffa Gnista igen. Trolla är lite större än Gnista, längre ben och kraftigare huvud, Trolla är faktiskt skitsnygg! I brist på valpkurser går vi nu på Spaniel & retriverklubbens träningar (bland tävlingshundar..) men vi är med på det som går och ser å lär sedan är det ju bra social träning. Trolla trivs i a f /kram Helena & Kjell Ps. Hälsningar från en av dina Wachtelvalpar (blond) "Chili" från Sthlm som var här uppe för jakt men hamnade på kliniken och blev Opa:d pga lite för många strumpor i magen.. Det gick bra. ☺

Det är Wachtel i denna blandning. Fan vad kul det är det har regnat och det är massor av pölar i alla gropar på tomten.

Tålamod, tålamod. Efter ett tag förstår de nog att husses obeskrivliga lycka att få en nyskjuten fågel levererad i handen smäller högst av allt. Visst är det charmigt när de överlyckliga kommer med en svettig socka, viftande och svängande med hela sin lekamen. Jag har dock icke tidigare haft någon hund som uppvisat sådan extrem bärvilja. Som synes på bilden kan den lille ibland lägga ifrån sig bytet. Även om det gäller att hålla sig väldigt nära.

Jodå, det blir hon, så snart jag anmält till SKK. Men nu är hon inte så pigg... Beställt tid till vet imorgon. Hon har feber, är stel i kroppen och har blod i urinen.... Men tror att det är dax för löp oxå... Så väldigt svårt att sia vad det kan vara!? Så just nu är inte championatet det som dominerar tankarna... p.