I lördags ringde telefonen när jag var inne i en butik. Det var grannlaget som undrade om jag kunde hjälpa dem med ett eftersök. Jag sa att jag inte skulle kunna komma på sisådär 1,5 timmar och att det vore bäst om de hittade någon annan. Det gjorde de inte eftersom de ringde tillbaka efter 15 minuter. Jag och familjen klarade av våra ärenden lite snabbare än planerat. Väl hemma så hämtade jag mina prylar och tog ett par bananer i fickan som lunch, därefter for jag över till den bestämda mötesplatsen.På mötesplatsen möttes jag av jaktlagets hundförare Morgan. Eftersom han har Petit Basset Griffon Vendéen så ville han inte använda den tiken till grissök. Jag hade redan från början förklarat att jag inte visste hur min vorsteh Essa skulle hantera grisspår, hon har ju varit lite skeptisk till gris sedan hon sprättades för ett par år sedan (även om hon gjort några dödsök på gris i december).Vi närmade oss skottplatsen och jag briefades. Grisen var stor, nästan kilformad med en rejäl puckel. En rotvälta fanns på skottplatsen och utifrån den kunde skytten berätta hur hög grisen var. Ryggen nådde strax över min navel. En rejält stor best med andra ord.Skottplatsundersökningen gav inget att ta på. Inget blod, inga hår, ingenting.Nåja, bara att börja spåra.Vi satte igång och Essa var inte det minst tveksam utan tuffade på som tåget. Jag och Morgan (hundföraren) hängde på och verifierade grisspår med jämna mellanrum. Efter ungefär 1 km stannade vi upp och stämde av. Vi var definitivt på spåret men vi hade inte sett några tecken på skada, ingen hälta, inget blod och ingen lega. Vi bestämde oss för att släppa Essa och se vad som händer.Vi strök kopplet och Essa drog iväg. Hon rusade genomgående 3-400 meter frammåt för att sedan rusa tillbaka och söka upp oss. Vi fortsatte så en kilometer innan Essa drog iväg på riktigt. Hon försvann dryga kilometern norröver innan hon började ringa varefter hon återvände till oss.Vi bröt söket där och jag valde att ringa in en annan eftersöksjägare för att dubbelkolla spåret. Både jag och Morgan kände oss lite tveksamma.Vi gick upp till samlingplatsen och mötte upp såväl resterande jaktlag som eftersöksjägare #2. Han har ett par duktiga tollare som i princip bara ägnar sig åt eftersök och spår.
Vi kom fram till att jaktlaget skulle vänta med att posta tills vi verifierat spåret. Jag och Morgan skulle gå med som skyttar. Därefter gick vi till skottplatsen och började spåra.
Tollaren tog samma trad som Essa tidigare tagit, i vart fall till 98% för där var några marginella avvikelser. Av grisspåren att dömma verkar Essa ha genat lite på ett par ställen medan tollaren var mer exakt spårföljande. Antagligen strikt markspårande respektive lite mer luftspårande. Vi följde spåret i 2 kilometer innan vi gemensamt kom bestämde oss för att det enda rimliga var att skottet var en bom.Jag tycker att vår insats var bra. Jaktlaget var tålmodigt och seriöst i sin inställning till den eventuella skadeskjutningen. Personligen är jag nöjd med att Essa tog sig an spåret utan att tveka samt att tollaren verifierade spåret Essa följt.
Nu är min fundering. Tycker ni att vi agerade rätt? Var det rätt att släppa vorstehn efter 1 km spårande? Skulle vi fortsatt och kollat upp hela Essas löpa? Att vi ringde in en annan hund är väl inga konstigheter, det var ett sätt att försäkra oss om att vi tänkte rätt. Skulle vi gjort något annorlunda? Vad säger ni som har mer erfarenhet än jag vad gäller sådant här?