Jag tror det gäller att skapa så mycket situationer med kvalificerad retning som möjligt. Munstern har varit väldigt svår att få till ett fungerade stoppkommado på, troligen delvis för att jag tragglade för mycket med för lite störning, samt att hon hängt på ett antal harar i sina dar... Så det gäller att skapa kontrollerbara situationer. Har tränat med kanin vilket gett bra resultat, men det har krävts onödigt hårda tag. Fördelen med kanin är att, om man som jag hamnat fel, kan man ta i utan att störa fågelintresset.
Med vorstehn har stoppet kommit mera naturligt då störningen hela tiden finns och funnits sedan hon var valp, vi har fågelvoljär med fasaner, höns och kaniner så hon har från början tillvänjts vid den typen av störning.
En träningsmetod som jag tycker är bra, om den används rätt, är att använda duvor. Ger möjlighet att på ett lugnt, kontrollerat och harmonisk sätt träna att vid flygande fågel så är hunden stilla. Duvor kan användas gång på gång och kräver lite plats.
Håller med lindberg vad gäller respekt för fågel. Jag har aldrig tränat habituering i hägn och tror inte att några timmar där ger särskilt mycket, men jag tycker det är betydligt lättare att hantera hunden vid jakt om den är van vid fågel. Sen har vi olika möjligheter, men jag ser det som en stor fördel att jag kan ha lite uppfödning av fasan/rapphöns, ha höns och kaniner så att hundarna har daglig kontakt och kan vara med vid skötseln.
Jag lär in stopp med röst, pipa och tecken. Jag använder bara stanna för att maximera befästningen av det (eller rättare sagt, jag försöker, för en gammal brukshundsägare som jag är det svårt att bli av med sitt och ligg, sitter liksom i ryggmärgen ...)
Sen håller jag med dig Vicks, stoppkommandot är inte lätt att få in. Lydnadsviljan tycks ibland minska med avståndet