Så var vi tills slut tvungna att avliva våran Pointertik Tjäderhedens Pippi just efter fågelpremiären. Så oerhört trist. Korsbandet hade brustit på andra benet bak. Hade opererat det första benet några år tidigare. Då tappade man sugen totalt, hade planerat att ta en kull i henne och behålla en valp, nu blev det inte så. Blev så jag så småningom köpte en valp från annat håll istället men det är en annan historia. Efter operationen gick det jaga 1-2 tim och underlaget fick inte vara allt för hårt. Väldigt många fina minnen av en duktigt jakthund och fin kamrat. Skjutit alla jaktbara fågelarter som man jagar med stående fågelhund på våra breddgrader. Första åren framförallt orre och en del tjäder. Beroende på vad det fanns mest gott om för säsongen. Men även ripor och järpar. Efter operationen blev det framförallt morkullor men givetvis även en del gråfågel. Fågelfinnare av rang som ibland fick rycka in och leta rätt på påskjutna rävar och även bäver vid något tillfälle. Apporterade all slags fågel även kråk och måsfågel.
När jag gick förbi graven några dagar efter att vi avlivat henne och såg att barnen hade pyntat graven var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Åttaåringen hade lagt sin finast sten där (den äggformade, finns även en hjärtformad som inte syns på bilden) och tioåringen hade satt en tjäderfjäder. Var ute en stund extra innan jag gick in till barnen så de slapp se sin far ledsen.
Skrivit mer i jaktdagboken och lagt in fler bilder där.
Även fast det gått mer än två månader var det lite jobbigt skriva dessa rader. Saknar dig vännen.