Vi har inte haft gris på marken speciellt många år och de flesta i jaktlaget står rätt handfallna, jag antar att ni känner igen snacket där jagande jordbrukare gnäller men inte tar sig för något? Nåja, vi är i alla fall ett par som ägnar griarna lite intresse och själv tänkte jag att jag skulle visa att det inte på något vis är omöjligt. Så jag håller igång ett par miniåtlar, dvs små dunkar med majs som jag placerat på platser där jag noterat att grisarna passerar. Kombinerar detta med kamera så jag vet när de passerar så kan jag på ett ganska effektivt sätt hålla koll. Skall vi prata siffror så har vi på marken skjutit totalt 12 grisar de senaste 3 åren, av dem så har jag fällt 8 varav 3 under 2019, som ni ser av siffrorna så befinner vi oss i något som skulle kunna kallas etableringsfas.
Hur som helst. I lördags mitt under melodifestivalen så plingade telefonen, till min stora lättnad, till och det fanns gris på plats på den närmaste miniåteln. En grupp med mindre grisar åtföljd av en stor sugga. Jag smög ut.
När jag närmade mig såg jag sisådär 7 eller 8 grisar i snön borta vid tunnan. De höll på för fullt och jag kunde utan problem smyga in på sisådär 35 m håll. När gruppen delade på sig och friställde en mindre gris så sjönk jag ner på knä och placerade den gula triangeln i bogen på grisen. Knallen med nya RCC S50VAK var inget jag reflekterade över, inte heller bländades jag av någon mynningsflamma vilken ju kan vara jobbigt på natten.
När krutröken skingrats och de tjoande grisarna försvunnit i fjärran var platsen tom. Efter en kort stunds sökande såg jag blod, min spontana gissning var lever men jag är ju ingen expert på detta så det kunde vara fel men blod var det i vart fall.
Istället för att stöka omkring på skottplatsen så gick jag och hämtade Essa, min löpande kh vorsteh. Hon brukar vara duktig på att snabbt reda ut sådant här men denna gång gick hon bet. Så här i efterhand skulle jag inte tagit ut en löptik på detta jobb, men man lär så länge man lever. Vi spårade i två omgångar ut från skottplatsen. Första gången gick hon S-SV, först i ett spår (utan blod) sedan i nysnö, vi bröt spårandetet efter 300 m utan några klövspår alls. Omtag och denna gång åt NV, upprepning och bara en massa nysnöspårning. Så jag tog hem henne och ringde grannen som är väldigt intresserad av sådant här. Där gick vi med först hans ena hund sedan den andra. Samma resultat igen, fruktlöst. Bara en liten blodfläck vid en stenmur. Efter 3 timmars spårande (totalt) gav vi upp och bestämde oss för att återkomma i dagsljus.
I dagsljus spårade vi från blodfläcken vid muren. En grupp om ett halvdussin grisar hade gått åt det hållet. Efter ca 1 km kom vi till ett parti med högt gräs vilket innebar att grisbukarna släpat i snön. Här fanns gott om grissmuts i snön men inget blod, den påskjutna grisen måste ligga någon annan stans tänkte vi.
Ny strategi. Vi gick tillbaka till skottplatsen, som nu var 13 timmar gammal. Båda hundarna släpptes i ett desperat sista försök på frisök. De stökade runt lite på åteln, sedan drog de iväg O-SO. Men bara in bakom en gran 15 m bort där den ena började skälla. Och visst. Där låg grisen, en brun och trind galt på 39 kg levandevikt.
Skottet hade tagit långt bak i lungorna och passerat levern på vägen ut. Jag tog omhand om den så får vi se vad av köttet som är OK när den styckas om 10-14 dagar. Slaktvikten var 20 kg.
Lärdom 1: undvik att spåra med löptik, hon är inte pålitilig och det stör efterkommande hundar.
Lärdom 2: vad var det för blod vid muren? En rikoschettskada på en av de andra grisarna - kanske men jag tror inte det för då borde vi sett blod i spåret. Löpblod från Essa - tror inte det för hon har hittills bara släppt "prickar". Blod från suggan som kan ha grisat nyss - det är min personliga gissning men man vet ju inte.