Detta är en fråga jag funderar väldigt mycket på, förhållandet mellan vilt och foder.Jag tänkte rada upp några tankar jag har.
Älgen får ta oförtjänt mycket skit, äbin rapporterna visar hur stor andel av tall som är betad, men om många tallar inte klarar sig upp till älgens beteshöjd så blir det hårt tryck på dom som gör det. Jag tror att man som jägare kan skapa ordentligt med älgmat genom att öka jakttrycket på övrigt klövvilt, framförallt rådjur.
Att viltstammarna kommer få lida länge av "granifieringen" i södra Sverige. En granplantering ger foder dom första 10-15 åren men när den sluter sig så är det i princip 0kg/hektar fram till kanske 50-60år då det kan börja komma bärris. Tallskog släpper ned betydligt mer ljus till fältskiktet, otroligt mycket mer viltfoder under en tallskogs omloppstid mot en ren granskog.
Det är oroväckande när inte RASE sorterna kan bli träd pga betestrycket, kan inte rönnen bli ett träd utan hålls nere under en meters höjd så kommer det inte bli rönnbär som blir till viltfoder på hyggena i framtiden. RASE som bildat träd ser man nästan bara där viltet störs, vid hus och trafikerade vägar.
Att det är väldigt stor efterfrågan på tallplantor nu, jag hoppas att föryngringarna lyckas ute i landet så att det inte bara blir en bekräftelse på att det inte går att få upp tall.
Det som jag skrivit nu gäller ju såklart inte överallt, det är på dom marker i småland som jag gått på med bössa och röjsåg. Hade inte tänkt att detta ska ses som ett inlägg i "skogsägare vs jägare" även om det är i en sån tråd. Det kanske mer kan bidra till reflektioner.