Det är för mycket rekordtänk bland många:
Det ska ligga 87 grisar och lite hjortar på Lit de Parade för att det ska ha varit en bra jakt. Medaljgrisar ska det vara också- och guldmedalj horn på hjortarna för att räknas. Det ska ligga en hög med duvor så stor att man inte kan titta över den och en lika stor hög tomhylsor när man är i Argentina: Då har det varit en bra jakt.
Det finns ingen längre som kan säga "nu har vi nog" och skjuta vad man behöver.
Upplevelsen har ett enormt värde- oavsett trofe' storleken.
Då jag var grabb och jag åkte med min far ut på fiskebåten och vi sköt dykänder sköt vi vad vi behövde. På detta vis var det änder till oss längre fram. Jag minns aldrig gubbarna sa att "dom skulle ut och jaga"- dom sa, när vädret var rätt: Jag tror jag åker ut och skjuter en rätt fågel. Nya människor kom till på den lilla ön: Fint folk, folk "ovrefra" (riksdanskar) och direktörer. Första dagen dykänderna var lovliga var dom ute och sköt 50 stycken vardera- viket resulterade i att fåglarna var vettskrämda och inte gick att komma inom skotthåll på hela resten av säsongen. Karl Peter kunde inte längre segla ut med hanabössan i hans lilla båt och "skjuta en rätt fågel". Det var ingen som tyckte att "dom hade nog" trots att alla vet köttet håller sig bättre fäskt ute på sjön än hängande i bakbenet i en gren på päronträdet.
När vi fiskade torsk med spö på kusten (morsan kunde säga att "hon kunde behöva lite torskfile'er till maten")då tog vi vad vi behövde, fikade och cyklade hem. Nu går det inte längre att få torsk på kusten. Men att "ta vad man behöver" utan att tänka på att "om inte vi skjuter rådjuren skjuter dom andra köttsnåla djävlar därinne dom säkert" gör livet enklare för mig.
När jag behöver ett rådjur ska jag skjuta ett, men just nu behöver jag det inte.