Ledare idag i Svenska Dagbladet
Mattias Svensson: Karl Hedin, en kanariefågel i rättsstaten
Svenska Dagbladet
31 Mar 2021
I över en månad avlyssnades jägaren Karl Hedin. Efter ett skämtsamt telefonsamtal mellan Hedin och hans syster i oktober 2018, greps han och några andra jägare bara en dryg timme senare av polisens nationella insatsstyrka. Den omfattande rättsprocessen nådde först i år fram till tingsrätten, där domen blev en svidande vidräkning med åklagarsidan. Bevisen för de påstådda brotten underkändes, och domen såg anledning att särskilt markera att Hedins kritik i böcker och föredrag mot rådande vargpolitik inte skulle beaktas: ”Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.”
Fallet Karl Hedin är en illustration av att statens tyngsta tvångsmedel kan slå ner också på vanliga medborgare, för vad som ändå får kallas rätt vaga misstankar om ett brott som – oavsett vad man tycker om vargens plats i svensk natur – nog inte slår allmänheten som hörande till de grövsta. En kanariefågel i rättsstaten, om man så vill. Den är en varningssignal vi behöver vara uppmärksamma på.
I varje begäran från polis och andra myndigheter om befogenheter att bedriva avlyssning och liknande spaning frammanas bilden av främmande makt, terrorister och gängkriminella. Få ser nog framför sig att samma metoder också sätts in mot en 69-årig affärsman med jaktintresse.
Ändå är det ofta andra än de avsedda som drabbas av den nya övervakning som vuxit fort under 2000-talet. I ett tänkvärt kapitel om rättsstat och integritet i den nyutkomna
Karl Hedin anländer till Västmanlands tingsrätt i Västerås. antologin ”Efter Alliansen” (Timbro), påminner juristen och C-politikern Hanna Wagenius om hur fransk polis efter terrorattentaten 2015 på ett år gjorde inte mindre än 4 000 tillslag med undantag från kravet på domstolsbeslut. Mindre än en halv procent av dem ledde till att man hittade en misstänkt för brott mot terrorlagarna.
Wagenius noterar att i den uppmärksammade intervju då biträdande rikspolischefen Mats Löfving talade klarspråk om klaner (Ekot lördagsintervju 5/9-20), passade han också på att smyga in ett önskemål om att polisen ska få avlyssna personer som inte är misstänkta för något brott alls. Ska också sådan avlyssning användas för att jaga jägare i framtiden?
Med det sagt har avancerade tvångsmedel sin plats i en rättsstat. Hoten från främmande makt, terrorister och grova brottslingar är på riktigt och kräver befogenheter som är både våldsamma och integritetskränkande.
Alla sådana befogenheter bygger dock på förtroendet att de används i enlighet med landets lagar, samt med omdöme och urskiljningsförmåga. Används de mot för många eller glider mot att inkludera allt fler brott, kommer ett växande antal oskyldiga människor att behöva gå igenom häktning, husrannsakan, förhör, avlyssning och annat som hör till misstanke om brott. Den proceduren är, som Karl Hedin uttrycker det i en intervju i Kompasspodden (25/3) ”ett straff i sig”, som staten bara delvis kan kompensera i efterhand. Hedin har på grund av beslagtagna vapen förlorat tre jaktår, som han inte kommer att få igen.
Det är lätt att i samhällsdebatten och inför hotet från samvetslösa våldsverkare av olika slag dundra på om tuffare åtgärder. Sådana riskerar dock alltid att bli breda och urskillningslösa. Att insistera på rättsstatens balans och proportionalitet och hysa en skepsis mot ständigt nya befogenheter mot sådant som redan är brottsligt bygger på denna insikt. En vårdslös hantering av statens tvångsmedel underminerar både allmänhetens förtroende för rättsvårdande myndigheter, och statens slagkraft mot de verkliga problemen.
Mattias Svensson är ledarskribent. Läs fler av hans texter på
SvD.se/av/mattias-svensson