Leaderboard

Ett viktigt ämne som tål att diskuteras fram och tillbaka. Jag brukar personligen känna av folk innan jag outar mig själv som jägare. Jag har bättre saker för mig än att hålla på att tjafsa med folk så om någon helt uppenbart är inne på aktivistspåret tar jag det lugnt. Här kan påpekas att det bland mina gamla vänner och på de arbetsplatser jag haft inte finns speciellt många jägare (tänk förortsakademiker). Detta gör att det blir många situationer där man möts av nyfikenhet och om jag märker det eller om jag märker att folk har ett något så när öppet sinneslag så kan jag gott komma in på jakt när det passar. Tex om det snackas torsk i västerhavet och att yrkesfisket går för hårt fram, då måste sälen (och skarven) nämnas och det med siffror på hur många supertrålare de motsvarar. Jag är ofta tydlig med hur mycket tid jag lägger på att skyddsjaga vildsvin, när folk klagar och tycker att jägare inte gör ett skit behöver de veta hur många timmar vi i praktiken lägger på nattliga insatser. Jag har alltid med mig rester till lunchen på jobbet, just maten är enligt min erfarenhet den allra bästa ambasadören för jakten. Få människor protesterar när de ser vällagad mat av högkvalitativa råvaror. Att ta med sig så man kan bjuda de ickejagande kollegorna någon gång emellanåt är alltid mycket uppskattat. På sociala medier, här tänker jag IG och FB, brukar jag ofta lägga upp jaktbilder. Inte minst nattliga - åter för att visa utåt att vi jobbar med grisarna. Däremot är jag mycket noga med hur bilderna ser ut, de skall vara snygga. Och ja, jag visar en lite tillrättalagd bild av jakten men det tror jag gynnar jakten på alla sätt. Skjuter jag en räv med v-max lägger jag inte upp en bild på utgångskratern utan kanske nosen, svanstippen eller en tass. ... En gång har jag blivit dödshotad. Det var när jag la upp en diy-beskrivning av hur man flår och tanar en iller på min jaktblogg. Senare publicerade jag en omskrivning av samma text med samma bilder i en diy-tidning och fick mycket positiv respons.

Det skall vara vackert, korrekt och nyttigt. Inget som mer än uppenbara idioter kan kritisera. För mig skall bilderna, det är ju främst de som väcker avsky hos folk som inte förstår jakt, vara så "snygga" och respektfulla det går. Kanske med huvudfokus på något annat än det döda djuret. En jägare ser djuret i alla fall.

What! Vad i hela friden har fått Browning att släppa den till Miroku? Får nog gräva lite.... /T

Så sant. Det finns min smak och dålig smak 😉. Ok, jag väntar nog på min B525 istället 😎.

När väl inlägget hamnar ute så har jag suttit o småskrivit på det ett par kvällar. Inte för att det ska bli långt eller "intressant"utan för att jag inte vet riktigt varför jag gör det eller om jag förväntar mig någon reaktion/kommentar. Jag har som många vet sålt iväg precis allt "roligt"i vapenväg. Kvar finns en använd beretta 391 12/76 med kortaste pipan. Inge vidare skyttevapen men passar bra som fan för jakten för mig då. En väldigt sleten 1-skotts revolver för avlivning/grytjakt.. "Nytt" in är en tikka t3 i bifrostkolv. Med 3 olika sikten. Ett dag, ett skymning/skytte och ett natt. ( kallas fula ankungen ) Samt mitt första vapen som är påväg hem igen ( ser fram emot detta mest! ). Suttit och funderat ett par ggr sista veckorna om man skulle ut och jaga men nä, lusten och motivationen faller inte in alls. Finner ingen glädje i att ta fram dessa vapen direkt och gå ut. Dels för att jag har mkt annat att göra hemma och vill ha så mycket tid som möjligt med grabben som blivit min värld! Men det jag funderar på är, varför känns det såhär? Jag är en notorisk bössbytare av rang, jag har få vapen jag ångrar att jag sålt och jag har ett drömvapen jag vill köpa framöver. Men det jag har nu ger så lite inspiration att gå ut så jag låter bli? Vapnen har inte ens en stor del i upplevelsen och absolut inte dom jag har nu. Det är mer som en hammare för en snickare. Men hur kan vapnen man har styra om man faktiskt tar bössan och går ut eller ej? Jag öppnar vapenskåpet nån gång ibland nu. Tittar på prylarna o stänger igen. Är det materiella tingen så viktiga undermedvetet så jag låter bli eller är det bara det ökända livspusslet som styr? Hundarna styr mycket om de blir jakt eller ej. Men vapnen? Är man ensam om att tänka såhär eller har fler känt liknande? Vad ska man göra åt saken? Nu är inte lönnmord på nått rådjur en favoritsyssla för mig men det tar emot bara att ta sig ut? Härlig tid att beskåda naturen och allt dom rör sig ute nu Eller har det kanske inget direkt med vapen och göra öht utan bara ens ( för stunden? ) svinkande intresse? Om det är prylarna som gör det så hoppas jag verkligen att mitt första riktiga vapen kommer skapa suget att ta sig ut igen, den bössan är nog minst värd, sämsta köp men mest affektionsvärde av alla jag haft öht otvivelaktigt. Må gott och ha en underbar kväll gott folk! //Marcus

Vi tycks leva på olika planer och det är helt ok! Om du tolkar en visslande smiley som någon form av personligt påhopp så är det bara att beklaga. De krav jakten och kanske framför allt tävlandet ställer på hundarna har tvingat uppfödarna att gå ifrån rasstandarden i vissa stycken. Antalet framgångsrika utställningshundar i topp på jaktproven är tämligen skralt och vice versa för jakthundarna kontra utställningar. Detta är ett faktum, där spelar ditt och mitt tyckande ingen som helst roll. Kikar du på utställningscirkusen och hur de hundarna mår så kommer du att upptäcka att hälsan är påtagligt sämre, och detta är inte ngt tyckande i störta allmänhet utan belagt via hd röntgen som registreras i stamtavlor. Sen i tillägg så har den sk rasstandarden förändrats under årens gång. Nu premieras en kraftig labrador med hög vikt och kraftigt framparti m grova ben och grov hals och skalle.. Riktigt så beskrevs inte labben ursprungligen.. det är väl rätt känt att utställningscirkusen är sjuk och extrem, de riktigt utsatta rasera kräver kirurgi för att både kunna valpa och kunna andas öht.. Så rasstandarden är ett ganska trubbigt mått. Det finns några uppfödare som mer eller mindre helhjärtat satsar på det man kallar dual-purpose.. det finns bra hundar där, det förnekar jag INTE men det finns dessvärre ännu fler som på allvar hävdar att de har bra DP hundar men som i praktiken är kass. De här hundarna håller oftast inte måttet på proven, sköt på ett prov i torsdag förra veckan. Vi tryckte igenom 27 hundar i 5 olika moment.. Inte någon endaste en var en DP/utställningshund. De här hundarna har det tufft, det är en uppförsbacke för en hundägare att försöka meritera sin hund i jaktprovsgemet. Däremot är de framgångsrika inom viltspår.. det är ju lite spännande, vad ställer det för krav på hundarna? Jämfört med jaktprov? Den här frågan har varit uppe på hundratals forum innan, bara på detta forum har det dryftats hur många gånger som helst. Det är en never ending story.. kan vi liksom inte bara enas om att vi upplever saker och ting olika och vara nöjda där? Och detta innebär inte på något sätt att jag förringar dej eller din upplevelse av hunderiet på något endaste litet vis.

....och -30 ute en sådan där vinterdag.

Jag får känslan av att Naturvårdsverket i just detta fall var mer pragmatiska än ideologiska. Det är ju inte de som drivit frågan och de har väl varit tämligen nöjda med den tidigare ordningen.

Fungera är när djuren går till stenen och inte ratar den. Tappar man 95% av besökstiden pga byte av sten så ser jag den som icke fungerande iaf då dom bevisligen ville ha från den förra. Men de är mitt sätt att de på saken. Om dom regnar bort eller ej finns de lösningar till eller så bjuder man de mindre djuren på de👍

Märkligt. Här ratar dom de totalt. 2 av 2 står i stort orörda👎

Jag är stolt över att vara jägare. Träffar jag människor så talar jag om vad jag håller på med och informerar gärna. Ibland träffar man på nötter, med de finns å andra sidan överallt. Så ät det ännu viktigare att informera. Det ska vara kul att undervisa nya jägare och tillsammans dela spänning och upplevelser. Lägger jag ut bildmateriel skall det vara snyggt och med både glädje och respekt för djuret man skjutit. Det är viktigt att vi förmedlar jakt som något normalt, miljövänligt, antibiotikafritt och fint. Ett kulturarv som är viktigt att bevara.