Någon gång ska man ge sig. Jag hade ju tänkt på det ett tag, men när Polisen återkallade mitt handlar och reparations tillstånd blev jag både förbannad och kränkt. Det är förbannat irriterande att ge sig FÖR DOM TYCKER DET, beroende på 4 transaktioner för lite på ett år. Jag kunde gott ge mig, men det är inget roligt att lägga ned en verksamhet där man får beröm för noggrannheten i böckerna vid kontroller av samma myndighet- bara för DOM tycker det, och efter ett domstolsbeslut- då går man inte ned med flaggan i topp: då har någon liten lakej plockat axelklaffar och gradbeteckningar av mig- ja, jag kände mig kränkt och förnedrat utav helvete. Inte bara jobbet, men det sociala nätverk, och folk ringer och frågar mig om råd om deras bössor- då är man NÅGON.
Jag tyckte också det fanns andra områden/ förorter i Örebro trakten där blanka knappen kunde göra större nytta att klä av andra personer vapnen än just jag.... Och att inte ens sjukdom var tillräcklig anledning till att företaget gick på lågfart
Men nu har jag efterhand levat mig in i pensionärslivet- och till och med blivit ganska bra på det 😉
Jag är inte heller lika hatisk längre- men det var ganska mycket på en gång: också det att mamsen gick bort och jag inte fick lösa syrran ut och behålla huset till sommarstuga på Bornholm med anledning av att det ligger 200 meter för långt mot sydost. Jävla byråkrater och pappersvändare
Ett litet hus jag har vuxit upp i, och haft anknytning till i 65 år
Jag var ganska kränkt och förbannad och hyste ett stort agg till ALLA myndigheter ett tag, men nu har jag väl kokat av lite
Hade jag bara fått lägga ned verksamheten lite sakta i MIN takt hade det känts bättre
Men jag har fullt upp på dagarna nu: Vänta på brevbäraren, läsa tidning, fika med Alf... Dagarna går fort.
Därför
Bössmakare Emeritus Svend Månsson