Du, min vän, skall nog inte klaga allt för högljutt skulle jag tro. På min arbetsplats är 95 % (av ~ 400 anställda på "golvet") av utländsk bakgrund (nej, jag jobbar inte på Samhall) varav det stora flertalet är (praktiserande) muslimer från Irak, Somalia, Afghanistan, Libanon, Syrien, Bosnien ,Turkiet etc. Lägg därtill att (nästan) alla cheferna är också från samma kulturbakgrund, så var dom har sina sympatier är det inte svårt att räkna ut.
En av dessa herrarna (för de flesta är män) är jämngammal med mig. Han var tidigare yrkessoldat under Saddam Husseins skräckvälde (tvåstjärnigt något) och dessutom hardcore praktiserande muslim. Det är inte sällan vi lunchar tillsammans, och han vet vad jag tycker om religion, gudar och profeter oaktat om dom kallar sig kristna, judar eller muslimer.
Man kan väl lugnt påstå att min situation i lunchrummet är hyfsat utsatt efter det att Rasmus Paludan tyckte det var en god idé att bränna en Koran i stadsdelen Frölunda, omringad av kravallstaket och Polis (till skillnad från mig). I 99 % av tillfällena när jag har rast, är jag ensam Svensk i lunchrummet.
Jag hycklar dessutom inte med vad jag tycker om religion i största allmänhet, jag har troligtvis redogjort ganska tydligt att jag inte är religiös ö h t utan kan i det närmaste betraktas som ateist, och om det är något muslimer avskyr mer än Judar och Kristna, är det ateister.
Men vem är väl jag !? En bonde i det politiska spelet som man utan betänklighet kan offra med lätt hjärta. Fast jag själv är av en avvikande uppfattning 😉.