En av mina absoluta favoritböcker är "Om jakt och jägare" av herrarna Guillou och Leif GW Persson. Även om det mesta innehållet i boken är klart läsvärt så tenderar jag ändå att läsa GW's stycken fler gånger än Guillous. Mycket beror detta på att GW skriver mer underhållande. Dessutom har han inte den irriterande egenheten som Guillou har att väva in socialdemokratisk propaganda i var och varannan mening - något jag klarar mig bra utan...
Man kan finna dessa på Bokbörsen och andra ställen till väldigt små pengar. Just detta ex köpte jag där och det visade sig vara ett utgallrat exemplar från biblioteket i Angered i Göteborg. Vad det är för ond människa som utgallrat denna fantastiska bok förstår jag bara inte, men så är det.
Det finns otroligt många underhållande delar av denna bok att nämna, men jag tänkte att ta detta stycke denna gång. Något som nog ger stort igenkännande för de flesta av oss om de människor vi träffat inom jakten. För egen del kategoriserar jag mig nog som skytt. "Jägare" har jag varit under korta perioder då jag jagat som mest intensivt, men det är över tio år sen nu jag jagade tillräckligt mycket för att vara så inne i det när jag jagade att jag började tänka och fungera på ett annat mer effektivt sätt i skogen.
Hur som helst:
---------------------
Det enda vi hade i huvudet var jakt och när vi någon gång nödgades prata med eller om andra människor var måttet på deras värde givet. Hur pass bra jägare var de? En av kamraterna hade skapat ett eget kategoriseringsschema för de delar av befolkningen som ägnade sig åt jakt. Enligt upphovsmannen kunde således den svenska jägarkåren indelas i fyra grupper: kladdar, fiolspelare, skyttar och jägare. Vi var alla överens om att detta var sociologi av yttersta märke.
Kännetecknande för den s k kladden, detta bottenskrap på några procent av "jägarna" var således att han och hans gelikar förde bössan som en bred pensel och varje gång han gjorde det slutade det med elände för omgivningen. Något som han dock själv aldrig lade märke till. Kladden var flitig skytt men fällde sällan något vilt. När det var som bäst bommade han men alltför ofta lyckades han i vart fall träffa något litet, och i den mån han bidrog med något var det möjligen träningen av eftersökshundar. Med kladden jagade man blott en gång och aldrig mer.
Fiolspelaren var mer komplicerad och förde i regel en anonym och undanskymd tillvaro utan att för den skull bidra med något positivt. Som passutfyllnad på den typen av pass där man visste att det sällan kom något fick han således duga, och var det älgjakt behövdes det ju alltid folk som kunde hjälpa till att släpa och dra. Så långt var också allt gott och väl, men tyvärr hände det till och från att han spelade en liten trudelutt i markerna och att han vid dessa tillfällen förde bössan som man för en stråke. Inom den slutna krets av riktiga jägare som jag och kamraterna givetvis tillhörde var således "stråkföring" den vedertagna synonymen för dåligt skytte. Tillsammans utgjorde fiolspelarna ca tio procent av jägarna och de var alltså åtskilligt fler än de rena kladdarna.
Majoriteten av kåren benämndes "skyttar". En skytt var visserligen inte någon riktig jägare men det var en allmänt snäll och hjälpsam person, som gjorde som han blev tillsagd och undvek att ställa till det för andra. En person som tom kunde anförtros ett bra pass och lämna det med hedern i behåll.
Återstod så den lilla andelen av utvalda, dvs jägare. De som levde upp till begreppet i den gamla och ursprungliga meningen där framgången i jakten avgjorde den jagande individens fortsatta existens.
- Idag är vi nog högst någon procent.
Kategoriseringens upphovsman nickade allvarligt mot oss där vi satt hukande runt elden och vi andra mumlade instämmande. Ett litet slutet brödraskap i det industrisamhälle som hotade icke bara jakten utan ytterst hela vårt ursprung och vårt sätt att tänka.
Långt senare har jag funderat mycket över vad det egentligen var som vi såg hos varandra. Och var vi verkligen så enastående som vi tyckte att vi var? Allvaret inför uppgilten. Att jakt var det viktigaste som fanns. Intensiteten i vårt jagande. All vår lediga tid när det fanns minsta praktiska möjlighet. Tiden där emellan som en lång väntan under tillagande jaktabstinens. Vår gemensamma bakgrund. Att vi alla hade jagat sedan barndomen och att vi alla hade tjuvjagat. Givetvis också dessa mystiskt förvärvade kunskaper. Att man plötsligt kunde stanna upp mitt i skogen där man aldrig tidigare satt sin fot för att man bara visste utan att veta hur... att just här skulle jag komma om jag nu vore älg, rådjur eller hare på
flykt undan jägare och hundar. Givetvis var vi i grunden ensamjägare och även när vi jagade tillsammans. Vi träffades nâgra stycken och aldrig fler än fem-sex. Någon hade tagit med sig en hund. Någon var jaktledare utan att vi ens pratat om saken och strategin var given utan att vi behövde ödsla ord på den.
- Det här verkar vara ett bra ställe. Då söker vi pass så släpper Du hunden om en kvart. Sà träffas vi vid skottplatsen.
Åtminstone i mina minnen fungerade det också nästan alltid och de tillfällen då även vi fattade stråken har jag glömt.
Riktiga jägare är ofta ensamjägare. Jakten i sig är belöning nog, lockelsen att få utöva den ensam utan störande inslag oavsett vad och i ett uppsåt som aldrig brister.