https://blickovernejden.wordpress.com/2023/07/17/hoojeda-mig-da/
Härförleden publicerade Aftonbladet enligt egen utsago ett riktigt scoop, man avslöjade identiteterna bakom maskerna på det populära bandet Hooja. Detta band har med glimten i ögat bakom glajorna serverat lättsam musikalisk underhållning i vilken man lyfter fram i denna kontext enligt mitt förmenande positiva fördomarna om Norrland. Det är Helly-Hansen, skoter och skogsstjärnan – tänk er lite som att Eddie Meduza möter Pistvakt. Och detta går hem i stugorna, att man varit med på Allsång på Skansen torde vara det yttersta beviset på detta. En god väns tvillingar nynnar t.ex. gärna med till Banan, melon, kiwi och citron, om än med det hembrända substituerat mot välling i den mer barnvänliga adaptionen. Men dessa hymner till det agrara levernet går inte hem överallt, framförallt inte på den vänstra politiska planhalvan. Kulturkritikern Po Tidholm, själv bördig från Hälsingland, efterlyste i en artikel härförleden behovet för Hooja att “nyansera den norrländske mannen”.
Enligt Tidholm så är schablonerna Hojja använder sig av något som kan likas med de som återfinns i filmen Jägarna, serien Pistvakt och reklamen från Norrlands Guld varpå det enligt hans utsago blir svårare att ha en identitet som inte faller inom denna norms ramverk:
“-Om det här blir den dominerande manliga identiteten i Norrbotten, hur är man då hbtq-person eller en person från en annan kultur i den kontexten? Eller hur är man kvinna i förhållande till det här?”
Ptja, för eget vidkommande är jag ju av börd sörlänning, i hjärtat evig västgöte, men har spenderat halva livet i Umeå. Vidare var jag för att citera en god vän “naturaliserad norrlänning” redan när jag flyttade upp givet mitt agrara ursprung och livsstil som involverar påtagligt manligt kodade fritidsintressen såsom jakt och skytte. Med det sagt så har jag genom åren kunnat se en tydlig skillnad på storstaden Umeå med dess universitet, en stad som med handen på hjärtat lider litet utav Stockholmskomplex, och inlandet. Samma fenomen återfinns även hemmavid om vi t.ex. jämför den skaraborgska vischan med t.ex. Göteborg. De stora skillnaderna återfinns enligt min mening i stad kontra land. Subkulturer återfinns lite varstans, att straight edge-rörelsen hade sitt huvudsäte i Umeå är tämligen indikativt för att blott några mils geografisk skillnad ger påtaglig differens i människors normer.
Att den humoristiska schablon som Hooja representerar av vad som är att anse som manligt står i bjärt kontrast till vad den urbana vänstern ser som påbjudet förvånar föga. Ett kardinalexempel på detta kunde t.ex. återigen ses i Aftonbladet häromåret där Jenny Wennberg i krönikan “Machomännens sista tid är äntligen här” gav uttryck för följande resonemang:
“Sedan länge är ”soy boy” eller på svenska ”sojapojke” ett skällsord i högerextrema och konservativa kretsar.
Sojapojken är den patriarkala mansrollens antites. Han är inte aggressiv, han är ofta feminist, han är dessutom ointresserad av traditionellt manligt kodade fritidssysslor.
Uttrycket härstammar från en populär teori i högerextrema kretsar om att sojamjölk innehåller östrogen och därför gör män feminina och påverkar fertiliteten negativt. Vad det hela handlar om är dock att machomannen, vars främsta förespråkare är just högerextremister, är på utdöende.“
Jag finner detta vänsterdogmatiska resonemang fascinerande på ett höggradigt negativt sätt enär jag har ett flertal vänner från inlandskommuner som är ickeheteronormativa, jag har gott om kvinnliga jaktkamrater och tjejkompisar som uppskattar andra “traditionellt manligt kodade fritidssysslor”. Genast infinner sig således frågan om vem det egentligen är som är sexist? Den som driver med machismo med glimten i ögat eller den som intellektuellt hyllar “sojapojken” men som biologiskt trånar efter en “alfahanne” även om vederbörande knappast skulle erkänna sistnämnda ens under pistolhot? Samtidigt kan vi se hur unga rotlösa män på glid inte sällan saknat en manlig förebild i sin tillvaro. Enligt mitt förmenande så visar detta på den politiskt korrekta vänsterns hyckleri eftersom man inte differentierar mellan “the good old boy” – som är trygg i sin manlighet och agerar därefter – även om vederbörande måhända uppskattar kulturella uttryck med schabloner med glimten i ögat, och uppriktiga misogyna svin som vänstern istället missriktat hyllar som företrädare för vad man kan kalla för “working class hero” även de senare i vissa fall aldrig gjort ett ärligt handtag eller skattat en krona till det allmänna förutom i form av moms? Det sistnämnda fenomenet skulle undertecknad våga påstå grundar sig i den historiematerialistiska diskursens oförmåga att blicka bortom “mer resurser” i sin samhällsanalys i kombination med en välutveckad oikofobi och wokeism."