Leaderboard

Vet inte om det passar under kategorin hör men kanske. Vi har haft talat om att testa göra tjära men aldrig blivit något av det men nu plötsligt hade en gubbe sökt fram en gammal hydrofor och projektet var igång. Har väl kommit nån liter tidigare men börjar brinna inne i tunnan. Så igår var den ombyggd och kran monterat på röret. Dock var väl materialet i tunnan inte det bästa men fungerade som test iaf. Man skulle nog kunna ha plåtarna runt om lite lägre men samtidigt så fungerar det kanske bättre än med lite extra skydd. Kom 5 liter då vi avslutade igår och lämnade kranen öppen. Lite kul projekt och nu fungerade det bra så vi får väl testa göra igen med bra material i tunnan. Kom en man med motorcykel förbi igår sen på kvällen när vi meckade och han var nog nyfiken som det såg ut. Nån annan som testat nånting liknande?

Någon som skickat in en licensansökan än? 😄 För egen del lär det inte bli en AR till jakt, tycker de är på tok för obekväma för det. Dock är det oftast inget fel på precisionen så länge man sätter ihop de rätt och det finns finfina eftermarknadstrycken om man så önskar. Dock skulle ett precisonsbygge i 6,5CM på AR10-plattform vara mumma....helt klart något som ligger på önskelistan.

Dom gudarna älskar dör unga!

Runt den eldas det, röret som är i botten på hydrofor med kranen och till där den är kapad isär för att fylla med ved skottar vi sen sand runt och lite över skarven. Vi hade först gången så det eldades under också och då blev tjäran inte lika bra, ganska trögflytande. Då var det heller ingen kran på röret så de tog det eld inne i tunnan.

Jag kommer fortsätta mina experiment med 28g stål då jag anser att det inte behövs mer, och om man ska driva upp farten till 490-500m/s så är det lättare med 28g än 32g som inte blir alls trevlig att skjuta med.

Fy och usch, beklagar verkligen. Tycker bara det blir värre med ökad ålder själv.

Skickar med en bild från min lump i början på 80-talet. När vi fick ett gäng oplockade hönor så var det fest! Färsk mat! Vi i jägarplutonen levde på pulvermat i månader i sträck, vi fick till och med matpaket med oss hem för att hålla magen i funktionsdugligt skick. Kränkt? Det var knappas lönt. Sur blev man när man inte fick mat på flera dagar utan var hänvisad att plundra mat på förband som vi spanade på. Vill minnas att vi började utbildningen med 32 man varav 23 återstod vid muck. Skador och att vissa inte pallade gjorde att folk föll ifrån ibland men jag tror inte det var för att någon kände sig kränkt.

Idag när hundarna skulle kuta ut till bilen i högsta fart gjorde Noice sig illa i det framben som ännu var helt. Han skrek till och visade med all tydlighet att något riktigt illa hänt. Hans andra framben var illa ansatt av artros så han skulle i alla fall vandra vidare men fan inte nu. Han haltade på vi behandlade artrosen med både injektioner och smärtstillande förhoppningen var att han skulle hänga med minst en säsong till. Hade artros på Zacko tidigare och han hängde med bra länge tills vi kom till vägs ände för honom. Noice var inte alls klar med livet, kroppen hängde med och vi medicinerade armbågen. Men prognosen för honom var svart när det verkade som han fått en fraktur i armbågen i det hela frambenet. Förutsättningarna för honom att bli bra fanns liksom inte. Han hade inte en chans idag alltså.. och jag undrar om han inte greppade det? När jag kom till honom efter att det hänt så satt han på hallmattan med det trasiga benet uppe och såg bara rätt och slätt olycklig ut och såg klart smärtpåverkad ut. Vi var väl medvetna om det inte skulle sluta bra när jag bar ut honom till bilen och tills m Madeleine körde in till Albano. Han hade helt klart ont, flåsig och inte alls så cool som han alltid varit. Vi hade stoppat i honom rimadyl och en opiat som vi fått utskriven till Argo back in the days så han lugnade sig, var ganska ok när vi kom till veterinären. Hon kikade på journalen och förstod att hans vänstra armbåge var hårt ansatt av artros, att försöka göra ngt som begränsade rörligheten i höger armbåge var liksom kört. Hon kände även att något var trasigt antingen en sena eller en fraktur på ett ben i armbågen. Det fanns inget att göra. Vi visste det redan egentligen men processen är så galet jävla vidrig ändå. Jycken var bara 6 år.. Han var min favorit jakthund då han var den ända av de vi har igång som tog arga fåglar. Han var så sjukt kramig, ville vara nära så mycket som möjligt. I förrgår när jag kom från dagpasset och gått upp snortidigt så gick han och jag och la oss i sängen, han korvade alltid upp sig så han låg på kudde eller arm sen fick han antingen magen eller svansroten kliad. Såå fridfullt att se honom ligga där och snusa och ganska snart somna. I kråkojan kunde han bestämma sig för att det skulle kramas även där. Aldrig när det var fågel i gång utan när det vart lugnt och husse börjar skramla med kaffethermosen. Då kom han och hoppade upp med tassarna på bröstet på en varpå man satte sig på huk och fick samma tassar på axlarna. Därefter la han huvudet emot mitt huvud och underförstått var att jag skulle riva om i svansroten med mina lediga händer. Det var så sjukt mkt "tycka om" i den hunden.. så in i helvete kärleksfull.. så väldigt snäll, lojal, glad och positiv. Snygg med faktiskt, den enda av våra jyckar som varit omslagspojke på tidningen Svensk Jakt. Inne hos veterinären var han ganska flåsig av smärtan så när hon gav honom dosen med lugnande så var det ändå någonslags tröst i det svartaste av alla jävla mörker att känna och se att hans andning lugna sig. Både jag och M var helt förkrossade, låg sked med Noice när han fick sprutorna så jag hoppas och tror han kände att vi fanns där med honom hela tiden även efter att han somnat. Hatar verkligen veterinärer i dessa sammanhang, vill vara själv med hunden i en för oss trygg miljö. Skillnaden med Noice var att han gått på rehabträning på Albano och stället var något han hade helt igenom positiva erfarenheter av. Så det vart väl ändå ok.. Både jag och Madeleine pendlar hejdlöst i sinnesstämning, det här gick för fort vart för jävla fel.. När det är min tur att lämna så när jag en tanke om att jag då kommer att få träffa alla våra saknade fyrfotingar.. börjar bli rätt många nu. Kane, Hamilton, Ella, Wilda, Snaps, Argo, Fimpen, Fancy, Zacko och då Noice.. Nu kan han i alla fall kuta så mycket som kroppen medger utan att hindras av smärta. Han lär sakna oss precis som vi lite granna dog inombords i eftermiddag när han lämnade oss på tok för tidigt. Jag hoppas det finns någon där han är som förstår att det är viktigt att riva om rejält i svansroten, knåda runt öronen och se djupt in i de mörka kärleksfulla ögonen som nu slocknat och inte längre finns i vår värld. Gör denne detta så kommer Noice ge så ofantligt jävla mycket tillbaka. Fan vad jag saknar dej!!!! Förra veckan på Berkinge.. M har slitit hårt med hans artros, det har byggt extra starka band givetvis. Noice på Öland! När vi slutat bada och kasta dummys så slog han ned häcken ute i vattnet, ville inte lägga av. Som vi garvade åt honom!! Någon av de säkert närmare tusentalet fåglar han hämtat? Fjollar sig på barstol i köket.. Gillade aldrig riktigt sandstranden.. Noice ville hellre vara hemma tills han fick hänga med till Berkinge. Där trivdes han. Nedan var liksom hans favvoställe.. inte just hustruns mage men nära, så nära det gick att komma. Hittade en bild som M tagit och lagt ut på fejjan.. Fy fan vilket vidrigt svart hål den här hunden lämnar efter sig..