Leaderboard

Hur går det för er med årets bockjakt? Själv så blev det en ganska fin sexa tidigare i kväll. Satt ute i morse också men då hade jag bara get med kid framme.

Kan också användas för avfångning av vilt upp till dovhjorts storlek 😆

Tål allt, men du blir rätt ensam i etern. Köpte en Lafayette 155 för 15 år sedan. Inget krångel, litet tid att lära sig menyerna men klart bra radio.

Och inte att glömma. Du kan få lära dig italienska. 😁

Samt paddel, domkraft och murslev.

Jag var på banan igen igår. Lite småmulet och blåsigt men Meoptan levererar långt bättre än vad prislappen antyder! Visst känns rattarna lite enklare men funktionen i dem är det absolut inget fel på. Jag jämförde med min Zeiss Varipoint 2,5-10x50 gen 2 och i dagsljus gör fin-Zeissen inget bättre vid samma förstoring. Faktiskt är nog Meoptan bättre på i princip allt. Det är mer raktecknande än Zeissen, vilket märks på lägre förstoring. Om det är bra eller dåligt är en smaksak, men vid lägsta förstoring har den klart mindre distorsioner i ytterkant av synfältet. Den har så klart kromatiska aberrationer precis som all optik, men inte så att det stör mig. Inte ens när solen tittade fram stördes jag av purple fringing. Det jag upplever som dåligt är det korta skärpedjupet - räkna med att arbeta en del med parallaxjusteringen vid högre förstoring, speciellt på kortare avstånd. Vidare ger det ett mycket billigt intryck när man tittar in i objektivet framifrån - det syns en hel del reflektioner. Jag har inte ännu sett några effekter av detta i andra änden ännu. Som andra har nämnt är belysningen kass på hög nivå, men dagtid använder jag sällan belysningen (att kunna ha en mycket svag punkt är viktigare för mig vid vak). Jag kommer ta med bössan på bockjakt i kväll. Då får vi se om det duger även i skymning.

Helt klart finns ett samband där.. Stillat sig en smula nu i alla fall. Jobbade igår och hade fullt upp med spräningar och skjutningar. Man var lite frånvarande mellan varven men tja det fungerade bra. Informerat turlaget om förutsättningarna för måendet.. genererade en massa kramar Vi har som vanligt massa omsättning i turlaget och på radion som helhet. Nu fick vi några riktigt bra besked igår på utsättningen.. riktigt bra faktiskt.. och detta skickade in en i en känslomässig bergodalbana. Det var i alla fall skönt att gå ut från gropen, ut på altanen ensam mitt i natten och umgås med Noice i minnena.. han saknas här hemma helt klart men man tar sig igenom skiten i alla fall och tragglar på. Noice är en av de som alltid kommer att hänga med känslomässigt. Noice och Argo, båda tvingades vi skiljas från i förtid.

M har börjat undersöka marknaden.. Det är mer en terapeutisk uppgift då både hon och jag vet att ingen hund kan fylla tomrummet efter Noice. Men visst är det på gång.. Ska man se ngt positivt i bedrövelsen så kommer Tjack att få axla rollen som jakthund så fort som möjligt. Han kommer inte att få någon försiktig inskolning utan nu blir det hardcore så fort säsongen sätter igång. Han har en del dumheter för sig som vi ska försöka ta ur honom men bortsett från detta och lite skönhetsfel (struliga inlämningar) så verkar han kunna bli riktigt bra. Men som sagt, detta är bara ngt terapeutiskt surr.. för att få tiden att gå tills minnet av Noice skiftar från att vara svart, ångestfyllt och vidrigt, till något bra och fint. Vi kommer dit men det lär ta ett tag.

Tack för alla tankar... Sjukt detta att en hund med trots allt en ganska låg profil hemma kan ta sådant enormt utrymme i själen.. Han var inte den extroverta uttrycksfulla hunden jämfört med andra, igår tex när jag kom hem från fisket.. (några timmar med Anton och Olle i båten och kanske framför allt deras KONSTANTA tjaffsande sinsemellan var som balsam för själen) iaf igår stod jag och M och surrade i köket. Klockan var väl strax efter 22. Tjack, unglabben tar då sin jucknalle (precis vad han använder den till bokastavligen) och sitter vid dörren och gruffar lite samtidigt som han tittar på oss. Sen reser han sig och går in i sovrummet. Han hoppar upp hör vi sen dröjer det ngr minuter.. sen kommer en radda lågmälda skall. Tjack tyckte det var dags att gå och lägga sig. Proceduren innebär att såfort jag kryper ned under täcket anfaller han just täcket och biter i det tills jag greppar honom och antingen brottas eller kastar iväg hans äckliga jycknalle. Dessa uttryck och åthävor hade aldrig föresvävat Noice. Han kunde på sin höjd komma med antingen en halvpunkad fotboll alt en tennisboll halvvägs ut ur munnen och se extremt glad ut och vifta på svansen lite fortare än vanligt. Det var ett stort uttryck för att vara han. Hans grej var "tycka omet".. Han ville vara nära, kramas. Inte på ett klistrigt sätt, satte man handen i bringan på honom efter en stunds tycka om så hoppade han ned utan att vara ledsen eller kränkt. Här där jag sitter nu, barstolen vid köksön kom han varje dag ngr gånger och hoppade upp med framtassarna i knät på en och skulle kramas en stund. Han var så glad på sitt sätt, så lojal och snäll samt kärleksfull och helt klart gjorde han ett helvetets intryck och avtryck i tillvaron. Nu, två dagar efter att han lämnat oss kommer hustrun upp gråtandes. För henne är mornarna värst.. för mej har det lugnat sig lite, gråtandet har väl mer eller mindre gått över och nu drabbas man mer av tungsinthet till och från. Trodde jag ja.. vi konstaterade precis att Noice forcerade beslutet att ta bort honom genom att skada sig, han tog så att säga beslutet åt oss. Han rusade ut mot bilen tillsammans med de andra och skadade sig på ett fatalt sätt. Den insikten fick tillvaron att rasa igen... faan. Samtidigt, vi slapp att gå och dra på detta. Vi vet att vi landat där ändå någon gång framöver. Nu slapp vi det. Noice hade förbannat ont, det gick inte att ta miste på. Att gå och ha detta över sig hade varit mentalt helt outsägligt vidrigt. Vi har upplevt det en gång tidigare, Argo hade en tumör i svalget som trots cellgifter och två operationer inte gav sig. Den processen var obeskrivligt vidrig. Det slapp vi tack vare att Noice rusade ut i vild ohämmad glädje för att så fort som möjligt komma in i backluckan på Madeleines bil. Om han inte gjort detta så hade vi haft en hund här hemma som vi båda älskar men som inte kunnat gå öht.. i stillhet var han smärtfri avseende artrosen. Varje gång vi öppnat bakluckan och tagit ut de andra hundarna för att jaga så hade vi tvingats konfronteras med blickarna från Noice, varför får inte jag följa med?? Han fattade inte att artrosen begränsade honom när det gällde jakt eller annat kul. Jag kan inte med hedern i behåll säga att vi varit omdömesgilla nog och tagit beslutet att avliva honom i tid.. jag är helt säker på att vi inte fixat det. Redan nu så vet jag att det funnits veterinärer som väckt frågan då prognosen var nattsvart på sikt. Jag vet att M kommit hem från veterinärbesök och spytt galla över dessa då de velat påskynda vår egen process. De kanske haft rätt men uppfattas ändå av oss när vi står inför beslutet som totalt dumma i huvudet och empatilösa. Så någonstans tog han beslutet åt oss.. omtänksam och i någon mån kärleksfull in i det sista. Även om man kan rationalisera händelsen med dessa resonemang så är sorgen och saknaden så vansinnigt påtaglig. Han var en av fyra totalt men tog lika mycket plats i själ och rum som de andra tre tillsammans. Hippen, den äldre hanen, hoppar ofta upp på barstolen invid mej här i köket precis som Noice gjorde men när Hippen gör det så är hans ända motiv att spana in ngt gott att äta på köksön. Noice gjorde det för att kramas och vara nära en.