Leaderboard

Ser lite trist ut men smakar gudomligt... Pepparrotskött!

Körvsuppe e mumsigt gott

Vilka minnen!😁 Innan denna duvan var det svårt att få hunden att sitta still, han sprang oftast omkring bulvanerna eller rotade i nåt dike och det var mest tur att få nån sträckfågel. Vid dryga 2 års ålder (hunden alltså) hade jag med grabbarna och ett knippe bulvaner som han sprang omkull. Såg en duva komma rätt mot oss, fräste sitt!! Åt hunden, han satte sig, duvan föll och apporterades, efter det har det aldrig varit ett problem att få hunden att sätta sig vid pass😊 åtminstone äldste grabben minns denna dagen också. samt första morkullan, en favoritjakt för mig men väldigt utmanande skytte

Äntligen dags att provsmaka älgsalamin... Tror inte jag köpt en godare salami någonsin! Minst sagt välkryddad med vitlök, grovmalen svartpeppar och krossade senapsfrön! Kan gärna torka lite till men fullt ätbar redan nu!

Och lite fler bilder

Hoppsan! Hittade min gamla tråd av en slump sådär 8 år senare. Ska sätta in några valpbilder också småningom 😁 vår snälla wachtel blev egentligen den labrador jag skulle behövt, sitter timtal bredvid mig om jag har bössa med. Stöter morkulla och skogsfågel, älskar vatten och apportera (om än lite knalligt) och framför allt sin boll! hare jagade han mycket som liten men efter ett väldigt fint buktande drev där jag inte hade med bössa har han inte rört hare, inte ens färska spår.rådjur och älg följer han gärna en liten stund men inte hjort. En väldigt mjuk och fin familjehund i övrigt men fick tyvärr epilepsi för några år sen. Enda jag inte gillar är hans långa päls som allt fastnar i. min klövviltsjakt har mestadels blivit smygjakt utan hund senaste åren. Tror att min nästa hund blir en labbe med samma sorts jakt samt min dröm att kunna ha hunden med lös på smygjakt efter råbock. Har testat med min nuvarande i Lina men har börjar småskälla då han får vittring

Våran wachtel hane var riktigt bra på apportering. Köde han på godset, labbefolket blev rätt imponerad när han gick att dirgera, men bäst var han när han bara fick köra på. Även klöv funka han bra på, lite långa drevtider tycker vissa.., men jagade allt med puls, sköt de mästa för honom, en riktig drillinghund! Kunde bli vad som när man strök kopplet. Inte lika bra på att spåra som tiken jag hade men, otrolig i familjen, med lagom med hyss. Han var även med när jag pyrcha gick bakom. Glömde han vid åteln en gång, när jag kom tillbaka låg han där och titta i mörkret

Snapinsta.app_video_F44CFDB13ED509EC637CC03939499897_video_dashinit.mp4 Vi körde som sagt en del canicross en period främst för ett par år sen. Vi var då också tvungna att testa på med cykeln, och det var nog nått av det härligaste jag gjort (om än att vi höll oss till avsidesvägar där vi inte kunde möta jobbiga saker eller trafik). Den här gången i videon var spännande när man kom till ett parti där det visst var lite is.. Vet faktiskt inte ibland hur bra han kunde sitt namn, med tanke på att jag alltid skulle kalla honom "pojken" eller "grabben" som i den här jäkla videon, haha.

Wachtelhundar verkar bara kunna ha en sak i huvudet antingen eget sök och klövdjur eller apportsök och hämta döda fåglar Jävligt skumt, en av de topp tre hundar jag jagat med är en wachtel.. han fixade att resa änder och hämta en och annan. Ingen stjärna på något sätt men söte jesus vilken jävla drömhund på klövdjur!

Jag tror du har helt rätt, jag var lite för rädd att han inte skulle funka till apport och började apportera typ från dag ett. Sen har jag lite dåligt tålamod att sitta still även om jag har erfarenhet av stövare så gick mycket i skog med honom. Gick lite jaktprov i början men han hade så dåligt sök (vilket beror på mig) och gav upp klövjakten då det inte funkade som jag ville. det roliga är att alla kullsyskon är väldigt duktiga klövhundar men funkar inte till apport😁 så det är nog kanske mer med wachtel än många andra raser att man får den hund man förtjänar och de lär sig snabbt vad som krävs för att bli belönade i mitt fall ska det smälla under bössan😊

trim.mp4 Ibland sprang vi i skogen då som sagt, vet inte om videon riktigt förmedlar hur härlig känslan var, men det var riktigt nice! Man glömde att man fick ta i en del själv för att liksom hänga på och hålla takten uppe.. jag var såklart mer mör än honom när vi kom tillbaka, men han blev också nöjd av det

I roddbåten var det såhär av och till. Inte så mycket plats för årorna när han ville sitta närmast min sittplats, men vi hade ju ingen jäkla brådska heller. Man kunde knappast bli irriterad på det, och oftast så la han sig ner och tog det lugnt när vi varit ute en stund. Vilket oftast blev att vi var ute tills det blev helt mörkt.

Det fina med en hund som alltid ville vara med Köpte en uppblåsbar kajak (faktiskt riktigt bra var den!) förra sommaren. Vi åkte ut en hel del på sommaren med roddbåten och tog kanot om vi var annanstans, tanken var att ha denna med i bilen och åka till div sjöar tillsammans nu i år. Hann bara testa den själv i fjol (för att bekanta mig själv som är ovan såna ting innan jag lastade i 40kg hund..), ångrar det nu att jag inte bara tog med honom, men.. Iaf, bara jag skulle blåsa upp den på gräsmattan så var han förstås bra nyfiken och satt intill hela tiden (myggen sket han i, de kunde inte bita honom annat än på den lädriga nosen där det inte spelade nån roll). Och när jag gick och hämtade nått i huset så blev detta resultatet, jag hade tydligen skapat en fin säng åt honom:

Sorry... Mea Culpa. Du har helt rätt.

Beklagar verkligen...

Beklagar, tog bort våran tik för några månader, hela familjen var med. Barnen frågar ibland. Blir någon godnattsaga med T äventyr. Känns tomt... S

Tack för era kommentarer och välönskningar. Men vi kanske kan skippa att göra denna tråden till en hundrastipsdiskussion nu, i all välmening. Tråden är för Halde och inget annat, även om jag själv av ren fart började prata om framtiden.

Ja det är ett helvete. Jag hade alltid tänkt mig honom som gammal, sävlig, nått/några lugna år till ålderns höst..det hade han förtjänat. Ja, alltså jag kommer inte skaffa nån ny hund på nått förhastat vis. Bara sa nått nu rent spekulativt, för om jag sätter mig utanför vad jag känner just nu och ser det objektivt, så lär jag ju ha hund framöver nångång. Och jakten tänkte jag inte sluta med. Taxarna jag träffat har varit riktigt trevliga filurer, sociala med personlighet. Verkar bra hund för ensamjakt tillsammans, eller med nån extraskytt. Samt att det brukar finnas möjligheter till rådjursjakt på lite olika ställen. Sen verkar de har rätt bra hälsa å. Draget är väl inte megaviktigt, och springa kan man göra med de flesta(läs: typ alla) hundar. Särskilt jakthundar vill ju i regel ha motion. Jag är ju dock just nu ingen direkt fågeljägare... tanken var mer att OM jag en dag ska ha en jakthund, då vill jag nog ha en som dels är social och är lätt med folk, helst lätt bland andra hundar (detta är ju dock mkt individuellt å), samt en som jag kan jaga nära tillsammans med, oavsett vad jakten faktiskt är. Älghundar är inte för mig.

Nu är den hemma 😄

en av mina italienska kontakter har fått fram en lovande laddning i 12/76 med hjälp av krutet 410/2 är det någon som har koll på om det krutet finns i Sverige ?? BP 102 kan även vara en kandidat . Siffrorna han ser mkt lovande ut , och ifrån en 18,2 och fulltrång tryckpipa fick dom siffror runt 430ms och under 800 bar. Detta är bra på riktigt för en så pass tung laddning som 35g stål. Jag saknar 76 kammare så blir det nåt provat m dessa krut så pratar vi 12/70.

Har haft en jävla tung månad sen min vän Halde nu inte längre finns. Och månaderna före dess med..jag minns inte hur många veterinärbesök och undersökningar. Jag har nog förträngt många av detaljerna nu. Det kändes både som en kort och lång period. Kanske hade han problem längre tillbaka som inte märktes så tydligt också, när man tänker i efterhand.. Det var till synes bra tills det inte var det. En fin, aktiv hund med hjärta av guld var han - och han förtjänade att kunna röra sig utan en massa smärta. Att vara med om det jag fick se och höra sista dagen där inne när jag väl fick ta beslutet, det önskar jag inte på nån. Har aldrig hört en hund skrika på det viset av smärta, även under rätt tung medicinering... En hund som knappt visade normal smärta, en hund som bröt en tå en gång utan att jag nånsin ens anade det (fick jag veta på en senare röntgen, när det var ihopläkt och fint). Det gick inte där.. jag hoppas innerligt jag har gjort och tänkt rätt. Det har varit många vändor av ångest och ifrågasättande i efterhand kan jag lova, men jag kan inte känna att jag inte har försökt, vi försökte verkligen. Nog om det hemska. Han var min bästa vän i 7 år, vi var tillsammans nästintill hela tiden. Ställde jag mig upp var jag beredd på en smärre tackling eller lagom buff, som man fick avvärja med kommandon och klappar. La man sig ner så lan han sig ner. Gick man upp så gick han upp. Han kunde lydnadskommandon väldigt väl, men kunde vara selektiv med när han var motiverad att lyda. Han hade en egen vilja och en stor dos personlighet också, vilket jag alltid uppskattade. Vi sprang, pulsade snö, åkte båt, paddlade kanot, SUP, sov i skogen, gick i stan, hängde med folk, tränade sök och annat...vi hann göra ganska mycket på den alldeles för korta tiden han levde. Hade velat ha ett helt gäng år till. Han var även en stor vän till mina föräldrar, som han ofta spenderade de dagar med när jag var tvungen att vara på kontoret eller borta i jobb. En konstant vän till min mor i köket och en stabil vaktkompis åt min far hela dagarna han planterade och jobbade i trädgården. Han lärde sig att sno tomater ibland ur växthusen på senare år, vilket vi var helt okej med. Han älskade alla människor, något otypiskt för rasen (Briard) som normalt "ska" vara lite mer reserverade. Lite väl mycket tom, jag fick alltid tygla honom så han fick lugna sig innan han hälsade, så folk inte blev rädda för 40kg framrusande brukshund (alla är inte SÅ hundvana..). Men han skulle "sitta i knä" på alla. Mina gamla 80-90-åriga grannar fick uppleva det, veterinärerna som behandlade honom fick uppleva det, alla fick det.. Tom när han hade som mest ont och veterinärerna skulle undersöka honom så tillät han det, och sen direkt in i läget att "får jag inte sitta i knä på dig nu?". Minns en gång som hans snällhet sattes på prov. Han fick i sig nått dumt i en buske och 2 timmar senare kunde han inte stå upp. Efter flertalet undersökningar under kvällen och nästkommande dag visade det sig att han hade inflammerade leder och STARK värk (reaktiv artrit på inflammation från magen visade det sig sen). Han hade så ont i lederna att han skrek till när vetten skulle manipulera dem, och då mitt i det som gjorde som mest ont så tog han veterinärens hand i ren reflex i sin mun - men han bet inte. Han tog bara i löst och lyfte undan hennes hand. Det fick mig att inse än mer vilken slags hund han var... Nä, han var för jävla fin alltså. När jag fick hem honom 2016 var jag väl inte helt förberedd, det fick fort eftersom jag fick ta över honom som 11-12veckorsvalp, när det första hemmet inte hade orkat med denna energiska valp. Och vild var han då - men det var bara ett överflöd av energi. Han var alltid snäll och modig, vilket jag och uppfödaren direkt förstod - inte alls fel på nått vis. Detta inlägg blir osammanhängande och lite av ett svammel, ser jag... jag ville bara skriva nått här, lite tankar och känslor och en slags hyllning. Kanske får fram nått bättre en annan dag. Han har lämnat ett stort jäkla tomrum efter sig. Det är nått sånt viktigt som fattas nu. Lite bilder som jag känner ändå representerar honom följer nedan. Kan lova att det var spännande att koppla på honom framför cykeln med dragselen, det går fort när 40kg hund tar i. Han var verkligen alltid "där", ville alltid vara med - och fick alltid vara med. I köket låg han alltid planterad på golvet nånstans på de mest slumpmässiga visen, så man lärde sig att lagd hund ligger, man fick gå runt eller över honom hur som helst, och så var det. Hans favoritplats var under bordet dock när alla hade samlats och satt och pratade, då somnade han gott till slut. Vallhund som han ändå var i grunden så kände han sig bäst när folk inte var alltför utspridda. Sen jag lyfte i honom i en roddbåt första gången som valp så blev han väldigt glad alltid att hänga med. Vi var ut och paddlade kanot om somrarna och på senaste år stack vi ofta ut med en liten eka och fiskade. Han ville bara sitta där och kika tills han somnade på båtgolvet. Fiskarna brydde han sig inte om alls. Vila i frid min vän. Jag saknar dig så in i helvete mycket.