Leaderboard

Nja vill kommentera detta med telefonbedömningar.. pysslar med sånt nästan dagligen på jobbet och även tidigare när jag jobbade extra på ett mobilt psykiatriskt akutteam. Det går. Det är ingen vetenskap direkt men det går. Det finns parametrar som man lyssnar efter utan att ställa direkta frågor. Många gånger larmar anhöriga eller vänner, dessvärre finns väldigt många människor som uttrycker sig jävligt spretigt i syfte att trigga igång samhället. Dessa får man direkt sortera bort, de menar inte allvar. Vi har exempel på tex en kvinna som **VARJE JÄVLA DAG** hörde av sig och skulle ta livet av sig. Nu är hon åtalad för falsklarm. Visst mår hon dåligt men inte på långa vägar att hon avser ta sig själv av daga. De flesta slika måste man sortera bort ur ekvationen, de menar inte allvar. Men de uttrycker sig på ett sätt att det triggar omgivningen att larma och det är väl i sig bra men förbannat tröttsamt. Om en ovan beskriven person mot förmodan hade haft vapenlicens så ska de väck. Om inte annat så för att konsekvensfostra personen. De som på allvar är läskiga är de personer som saknar historik, de vi inte haft kontakt med innan. Åtgärd 1A är att etablera kontakt med personen så fort som möjligt och då bilda sig en uppfattning om måendet. Detta kan ske samtidigt som man drar på rätt stort, är informationen konkret och tydlig så triggar det en respons utan tvekan. Det som förbryllar lite i ärendet i denna tråd är att läkaren gör 1. bedömningen att risk för suicid föreligger.. samt 2. finns INGET skäl för handräckningsförfarande och intransport till vårdinrättning!??! Wtf liksom? Antingen görs bedömningen att ett vårdbehov föreligger och då är det sjukhus som gäller frivilligt eller ej och då ska vapnen väck.. eller så är bedömningen att vårdbehovet är inte akut (oundgängligt) och då borde man kunna ha mer is i magen och överlämnat beslutet gällande vapnen till den här personens ordinarie läkare. Generellt brukar div jourläkare vara ovilliga att ta såna här beslut på samma sätt som det inom polisen förhåller sig så att VB ogärna tar besluten om det inte är akut. Det är sällan akut. Visst förekommer det men oftast när vi kommer i kontakt med legala vapen ute på jobb så blir det ett pm till tillstånd så får de avgöra. OM de beslutar om att plocka in vapnen så brukar någon handräckningspatrull (civila konstaplar) göra det... såvida det inte är fredag em.. strax efter 13 på dagen, då brukar handräckningen ha "fullt upp" och ringer över jobbet till oss Att vara gammal, ensam, ha en svår sjukdom med mycket smärtor är inte kul någonstans och självklart kommer tankar på suicid. Tankar på suicid har mer än varannan människa stundtals under livet, det är inte konstigt och det utgör inte grund för tvångsvård. Om man däremot börjar formulera planer.. den bössan, den patronen, i det rummet eller i bilen eller what ever då är det allvar och då måste man börja fundera på att agera. Finns ytterligare saker att grotta i därvidlag så planer allena behöver inte vara super akut. Men som jag uppfattar farbrorn i detta ärende så funderar han på sin situation utifrån som den faktiskt ser ut, det finns inget depressivt i detta givet att det är faktiska omständigheter. Om han inte uppfyller fler kriterier för sjukdom på det själsliga planet så ska han ha sina vapen kvar. Samtidigt.. Min morfar blev 95 år.. hade han inte haft mormor vid sin sida så tror jag att han avslutat sitt liv på eget initiativ tidigare. Han var så sjukt less på tristessen, på väntan på det oundvikliga. Kärnfrisk men less och närmas tacksam när han fick en lunginflammation på slutet. Det var helt paradoxalt hur han välkomnade slutet, vi var in och sa hejdå och det var inget konstigt alls. Jag är nog för att folk ska få bestämma detta själva i någon mån alltså. OM den här farbrorn ovan beskriven i tråden är less och känner sig klar, svårt sjuk osv osv.. har ett grundat ställningstagande till sin situation och hälsoläge.. och så vill han avsluta. Gör det. Och han kommer att göra det oavsett vapeninnehav, beslutet att sno vapnen kan snarare påskynda den processen..

Jag är sjuksköterska på ambulansen och blev kallad hem till en gammal man av polisen. Han skulle köras till psyket och de skulle inte ta med honom. De hade precis beslagtagit alla hans vapen i "stöd av vapenlagen i väntan på vidare utredning av lämplighet". Kvar satt bara en gammal, förtvivlad man vid köksbordet med ett papper framför sig och med ett öppet, tomt vapenskåp i finrummet. Tårarna rann och till en början vägrade han prata. Jag satte mig ner mitt emot honom trots att han sa att jag inte fick. Tittade på beslutet där det stod vilka vapen som var beslagtagna och började prata. Jag berättade att jag hade en likadan Husqvarna m 20b, men i kaliber 16 och inte 12, som jag fick när jag konfirmerade mig. Att pappa haft en likadan Brno kombi som den han hade och att jag en gång fått skjuta med en likadan gammal Remington rullblockare som nu saknades i det tomma vapenskåpet. Vi började verkligen prata och pratade vapen, jakt, dunder och brak i över en timme och jag fick höra en fantastisk livshistoria. Jag frågade hur han hamnat i en liten by här uppe och han hade inget bra svar. Kanske var det för lugnet och tystnaden. Han visste inte, men det fanns heller inget bra svar på varför han blev båtreparatör efter småskolan, hamnade i USA och blev anställd på en bevakningsbåt av Amerikanska kustbevakningen. Det fanns inget bra svar på varför han blev skjuten i benet i Vietnam, varför han köpte tio spjut i Afrika och varför han blev rånad i Brasilien. Nä, det finns nog inget bra svar på varför han bor ensam i en liten by häruppe. Tillslut började vi prata om varför han nu satt och grät vid köksbordet med ett öppet och tomt vapenskåp. Han är gammal och har ont. Ryggen, höften och ena benet värker. Han har inga, absolut inga anhöriga eller släktingar och de sista vännerna är döda sedan flera år. Hemtjänsten som kommer tre gånger om dagen är det närmsta människor han kommer. Det var just hemtjänsten och en gnutta uppgivenhet som ledde till katastrofen. Han hade suttit och pillat med sin gamla, licensfria svartkrutsrevolver en morgon när de kom. Han hade även sagt att han var less på tillvaron, hemmet och att ha så ont. Han var less på livet han lever men han skulle för fan inte ta livet av sig för det. Livet, ja det har han ju i princip levt klart som den skröplige, ensamme 86-åring han är men än kan orren sätta sig i björken. Hemtjänsten tolkade det som han skulle ta sitt liv och ringde läkaren på hälsocentralen. Den utländske läkaren ringde upp "Den gamle" på en dålig telefonlinje och jag tror inte att någon förstod den andre. I alla fall förstod han inte läkaren. Hur som helst skrev läkaren genast till polisen att hon bedömde Den gamle som självmordsbenägen och rekommenderade att alla hans vapen skulle beslagtas. Allt skedde från en dag till en annan. Därför satt han nu och grät vid köksbordet... Jag förstår en gammal äventyrare och jägare. Jag förstår varför han är missförstådd och förstår verkligen hur den lilla livsglädjen han kände, spänningen över att det kanske kommer och sätter sig en orre i björken bakom huset, nu försvunnit. Det lilla han verkligen levde för som gör att han efter allt det här faktiskt, på riktigt, tar sitt liv. Även om det är långt att köra och jag gör det på egen tid och för egna pengar, kommer jag att åka dit och hjälpa honom med en överklagan. Kanske hjälper det inte, men han skall i alla fall känna att någon stod på hans sida. Det är för lätt att bli missförstådd. Det är för lätt för en okunnig läkare att efter ett fem minuter långt telefonsamtal förstöra någons liv. F..n, jag blir så besviken på folk som utan att förstå eller bryr sig trampar ner andra som precis har näsan ovanför blötmyren.

Såvitt jag vet är ju inte självmord olagligt i detta land men vi ska ju rädda allt till varje pris... Barn födda strax bortom gränsen för legal abort och människor som själv vill ta sig av daga. I båda fallen tycker jag det är kantboll på till vilken nytta!? Men det är en annan diskussion...

Göra en bedömning över telefon på en person man inte känner måste vara snudd på omöjligt. Pratar man inte riktigt samma språk och har svårt förstå varandra så blir det ju ett lotteri med dåliga odds. Kan ju vara nog svårt förstå även om man har samma modersmål. Är nog lätt för en läkare att ”ta gevären” för då har man ryggen fri själv så att säga. Man kan ju bara tänka sig löpsedlarna ”läkaren hade fått larm om psykisk sjukdom...” Har ingenting med detta att göra men kom att tänka på för ett antal år sen när jag skadat mig i en olycka och var sjukskriven 50% satt och arbetade när näst högsta chefen kom förbi och sökte en av mina kollegor, han kände sig väl tvungen fråga om hur det var med mig varpå jag svarade. - Det är som det är, hade jag varit en hund hade jag varit avlivad nu. Det tyckte han lät hemskt så jag förklarade att om jag hade en hund som klarade av att jaga några timmar på sin höjd för att sen ibland bara ligga och kräkas i ett par dagar skulle inte jag ha den kvar. Dagen efter märktes det att han inte visste hur han skulle bemöta mig så när jag såg att han var ensam på sitt kontor gick jag in och förklarade för honom att jag är inte det minsta suicid och mår bra psykiskt. Läkaren jag hade då tyckte att jag kunde lämna geväret hemma då han var rädd att rekylen kunde göra skadan värre men sjukgymnasten jag gick hos var inte av samma uppfattning. Siktade på nån älg den hösten men hade dålig balans så jag avstod skott. Vara hemma och hoppa över jakten helt var inte något alternativ. Många gånger var jag ute med hund utan gevär för att det var mindre slitigt. Angående lärare minns jag när jag pratade med pojken när han gick i mellanstadiet och förklarade att alla kunde säga eller göra fel. Då säger han att xxxxxx (lärarens namn) får man inte rätta när hon har fel. -Nähä? frågar jag. nej Alva gjorde det en gång och det fick man inte!

Quarnhill, du har fel. En stor del av läkarkåren är bra och vettig. Men det är för lätt för en oinsatt läkare, en läkare som inte kan språket, inte kan förstå en äldre jägare, en läkare under utbildning som gör AT eller ST, att bara kasta ur sig en anmälan och plötsligt förstöra någons liv. Jag har jobbat som Iva-, narkos- och ambulanssköterska i snart 30 år tyvärr träffat alldeles för många som inte förstår. Kanske inte deras fel utan systemets, men man måste kunna ändra på felaktiga beslut. Det får inte vara som Christian skriver. Mannen jag skriver om är ännu ett skrämmande exempel på att systemet är fel.

Jag swishar gärna till en tank bensin när du ska åka och hälsa på farbrorn- och 2 Operabakelser från konditoriet till kaffet verkar ni behöva båda två. Mvh Dansken. Som inte är så förtjust i auktoriteter och myndigheter.

Nä, värdet i pengar tror jag inte betyder så mycket för gubben. Det är nog mer alla minnen han tänker tillbaka på när han sitter där vid köksbordet med bössan i knät, som är värdefulla. Ska kolla med honom när jag åker dit på tisdag. Jobbar ändå åt det hållet och tycker det är lite rätt att regionen håller mig med lånebil för just den omvägen.

Nu är det drygt ett år sedan jag kom tillbaka Men jag kan hålla ögonen öppna och ha dig i åtanke om något dyker upp

Då är semestern räddad 👍 En roadtripp som i princip passerar både Danskens och min ytterdörr 😊

Det där är så jävla tragiskt.... Så fruktansvärt svårt att värdera uppgifterna.. Hade ett liknande ärende, en äldre man ensam med begynnande demens. Hemtjänsten larmar oss då det låg vapen framme i hemmet.. de tog bilder och vi kunde inte avgöra vad det var utifrån bilderna. Vart till att åka dit. Visade sig vara licensfria grejer och farbrorn var inte alls så risig. Kokande ned till att hemtjänsten vart vettskrämda av att bara se ett vapen. I det här fallet så anar jag att det kan finnas möjligheter att överklaga beslutet, beror på hur pass vettig läkaren är.. Sen, för att gå en fight med tillstånd, så måste man nog vara ganska skärpt och framför allt ha tålamod.. Ruskigt dålig smak i munnen av denna trådstart, guldstjärna till josc72 för engagemanget!!!