Leaderboard

https://www.xxl.se/sako-hammerhead-14-3-220-sp-300winmag-ammunition/p/1155764_1_Style

Jag är sjuksköterska på ambulansen och blev kallad hem till en gammal man av polisen. Han skulle köras till psyket och de skulle inte ta med honom. De hade precis beslagtagit alla hans vapen i "stöd av vapenlagen i väntan på vidare utredning av lämplighet". Kvar satt bara en gammal, förtvivlad man vid köksbordet med ett papper framför sig och med ett öppet, tomt vapenskåp i finrummet. Tårarna rann och till en början vägrade han prata. Jag satte mig ner mitt emot honom trots att han sa att jag inte fick. Tittade på beslutet där det stod vilka vapen som var beslagtagna och började prata. Jag berättade att jag hade en likadan Husqvarna m 20b, men i kaliber 16 och inte 12, som jag fick när jag konfirmerade mig. Att pappa haft en likadan Brno kombi som den han hade och att jag en gång fått skjuta med en likadan gammal Remington rullblockare som nu saknades i det tomma vapenskåpet. Vi började verkligen prata och pratade vapen, jakt, dunder och brak i över en timme och jag fick höra en fantastisk livshistoria. Jag frågade hur han hamnat i en liten by här uppe och han hade inget bra svar. Kanske var det för lugnet och tystnaden. Han visste inte, men det fanns heller inget bra svar på varför han blev båtreparatör efter småskolan, hamnade i USA och blev anställd på en bevakningsbåt av Amerikanska kustbevakningen. Det fanns inget bra svar på varför han blev skjuten i benet i Vietnam, varför han köpte tio spjut i Afrika och varför han blev rånad i Brasilien. Nä, det finns nog inget bra svar på varför han bor ensam i en liten by häruppe. Tillslut började vi prata om varför han nu satt och grät vid köksbordet med ett öppet och tomt vapenskåp. Han är gammal och har ont. Ryggen, höften och ena benet värker. Han har inga, absolut inga anhöriga eller släktingar och de sista vännerna är döda sedan flera år. Hemtjänsten som kommer tre gånger om dagen är det närmsta människor han kommer. Det var just hemtjänsten och en gnutta uppgivenhet som ledde till katastrofen. Han hade suttit och pillat med sin gamla, licensfria svartkrutsrevolver en morgon när de kom. Han hade även sagt att han var less på tillvaron, hemmet och att ha så ont. Han var less på livet han lever men han skulle för fan inte ta livet av sig för det. Livet, ja det har han ju i princip levt klart som den skröplige, ensamme 86-åring han är men än kan orren sätta sig i björken. Hemtjänsten tolkade det som han skulle ta sitt liv och ringde läkaren på hälsocentralen. Den utländske läkaren ringde upp "Den gamle" på en dålig telefonlinje och jag tror inte att någon förstod den andre. I alla fall förstod han inte läkaren. Hur som helst skrev läkaren genast till polisen att hon bedömde Den gamle som självmordsbenägen och rekommenderade att alla hans vapen skulle beslagtas. Allt skedde från en dag till en annan. Därför satt han nu och grät vid köksbordet... Jag förstår en gammal äventyrare och jägare. Jag förstår varför han är missförstådd och förstår verkligen hur den lilla livsglädjen han kände, spänningen över att det kanske kommer och sätter sig en orre i björken bakom huset, nu försvunnit. Det lilla han verkligen levde för som gör att han efter allt det här faktiskt, på riktigt, tar sitt liv. Även om det är långt att köra och jag gör det på egen tid och för egna pengar, kommer jag att åka dit och hjälpa honom med en överklagan. Kanske hjälper det inte, men han skall i alla fall känna att någon stod på hans sida. Det är för lätt att bli missförstådd. Det är för lätt för en okunnig läkare att efter ett fem minuter långt telefonsamtal förstöra någons liv. F..n, jag blir så besviken på folk som utan att förstå eller bryr sig trampar ner andra som precis har näsan ovanför blötmyren.

Troligen inga större fel på läkarkåren, de SKA ju rapportera om knasigheter hos folk annars har vi snart ett nytt Risbergska... Det stora problemet är resten som tjänstgör i samhällets tjänst! Vi har en bonde på trakten som är helt speciell, det skriver jag under på alla dagar i veckan... Han fick för ett antal år sedan besök av en djurskyddsinspektör, självklart en nyutexaminerad liten människa som hade synpunkter på en av kossorna och beordrade bonden att ringa till nödslakten. Det skulle fan inte ringas efter någon nödslakt, han gick in till vapenskåpet och plockade fram studsar'n och avlivade kon på egen hand. Den lilla människan sket nästan ner sig och polisanmälde det hela, omgående varpå insatsstyrkan kom... Bonden hade inte ställt tillbaka bössan i vapenskåpet när di blå kom, den stod i mjölkkammaren, det blev ett satans liv! Alla vapen omhändertogs och en juridisk cirkus drog igång, för just inget kan jag tycka. Kossan var ju utdömd av den utbildade lilla människan och utan dröjsmål ordnade bonden med det själv! Att den lilla människan sannolikt var en äkta stadsbo utan noll koll på hur det riktiga livet fungerar utanför tullarna, blev skitnervös är ju bara ett tecken på att småfolk har noll koll på livet utanför stadsgränserna, livet består av dyr latte och fester på stadens nationer... När jag fick min stroke för snart två år sedan hade jag ju turen att träffa på en riktigt bra läkare, han visste ju att det hela hänt när jag var på jakt... Han informerade mig om att han egentligen var tvungen att rapportera till såväl polisen som transportstyrelsen om vad som hänt. Efter att vi gemensamt gått igenom situationen erbjöd han mig att om vi två kom överens om att jag inte skulle hantera mina vapen eller köra bil på tre månader så kunde han underlåta att rapportera, vi tog i hand på det, jag höll min del av överenskommelsen till 100% och jag slapp ifrån ett bråk med diverse myndigheter, bl.a Polisen som hade hämtat mina vapen med optik som de sannolikt behandlar som en solid enhet av titan och sedan är nästan omöjliga att få full ersättning av för förstörd optik. Känner stark för mannens förtvivlan och hoppas innerligt att det hela löser sig!