En sak jag har svårt att förstå, är hur kan man sälja / ta bort sina vänner? Alla har inte sån syn på sina hundar, men aldrig i helvete att jag skulle t.ex ta bort eller sälja en hund som ser mig som flockledare eller vän.. pga att den inte jagar eller diverse orsaker som jag nyligen sett här.

Någon som har lust att hjälpa mig förstå? Ni som gör så, är inte hunden eran vän? Är den inte mer värd än att kastas i soporna om den inte föder "era" valpar eller jagar tillräckligt mycket eller enligt era önskemål? Är den inte en individ med personlighet tycker ni?

Själv tycker jag man har förbaskat roligt med sin hund oavsett om det är en jakthund eller ej, om man låter sig själv leka och busa och träna olika saker med den. Ett trognare sällskap får man leta efter. Så det är väl därför jag har svårt att förstå hur man kan göra sådär..

Det stora hela handlar inte om att jag kastar skit åt någon, jag har bara svårt att förstå. Så ta inte illa upp om "du" råkar vara en av dessa jag beskriver.

Jo ett bra svar verkligen, gör att jag förstår lite mera. Men sen finns dom som verkligen är kalla också. "Jagar du inte, dör du." Det är mera sådant jag har svårt att förstå. Det du beskriver är helt rätt. Har man lite självinsikt så ser man ju och märker att man inte är rätt person att ha dendär hunden och säljer den åt en noga utvald ny "husse" eller "matte"

Jag är nog en av dem du pratar om, och naturligvis så har vi alla olika åsikter. Ser precis som du mina hundar som några av mina bästa vänner, trognare kamrater finns inte. Sålde nyligen 2st av mina jämtar, av den enkla anledningen att jag tappat intresset för älgjakten och fått betydligt sämmre möjligheter till älgjakt. Och inga av mina hundar hade varit speciellt lyckliga om dom fått sitta inne i huset och gå några promenader per dag. Det är ju jakthundar vi på denna sida har, och jakthundar skall vara i skogen och göra det dom "älskar" nämligen jaga. Jag hade ej möjligheten att vara i skogen med dem så mycket som JAG anser dom skall vara. Därför sålda jag dem till några som har tid och möjlighet att ge dom den skogstid JAG anser att dom skall ha. Nu jagade mina hundar riktigt bra. Men kan väll även ge min mening om hundar som ej jagar. Jag lägger ner alltför mycket tid i skogen på mina hundar, och skulle någon ej vara i mina ögon jaktduglig. Så behåller jag ej denna hund, då jag anser livet vara alltför kort för att ha dåliga jakthundar. För vad är det för mening att gå ut i skogen och vara förbannad över hur dåligt hunden jagar varje gång.Då kan åtminstone jag vara hemma i stället. Och denna hund skulle ej må särskilt bra om jag var grining och sur varje gång vi varit i skogen. Och således få det mycket bättre hos någon annan. Men detta är som sagt mina egna åsikter, och alla har vi olika. Dock skulle jag aldrig avliva hunden.

Precis.. och det allra jävligaste är att det tankesättet är ju inte ovanligt!! Hundarna är lika värda som en metallborr el dyl. När den inte är skarp nog så slänger man den utan att blinka o köper ny.. Tur att kennlar/uppfödare är seriösa oftast och säger nej till människor med sån inställning. Tur för hunden han skulle haft att han sade åt dig som han tänkte..

Herregud, jakthundar kan man ju inte egentligen KRÄVA saker av förrän dom blir 3 år? Då är dom ju bara barn ännu.,.

Precis.. och det allra jävligaste är att det tankesättet är ju inte ovanligt!! Hundarna är lika värda som en metallborr el dyl. När den inte är skarp nog så slänger man den utan att blinka o köper ny.. Tur att kennlar/uppfödare är seriösa oftast och säger nej till människor med sån inställning. Tur för hunden han skulle haft att han sade åt dig som han tänkte..

Herregud, jakthundar kan man ju inte egentligen KRÄVA saker av förrän dom blir 3 år? Då är dom ju bara barn ännu.,.

Vet ej var du får ifrån att jag jämför mina hundars värde med en metallborr ???. Och jag har heller aldrig sålt någon hund som varit yngre än 4år, för den delen så har jag bara sålt 2st. Och jag har ej varit speciellt lycklig när mina hundar har fått ny ägare, dock så vet jag att dom fått det bättre dit dom kommit. Är ju inte så att man säljer en hund till första bästa.

Tror nog schaman svarade på mitt inlägg om mitt besök av västa sortens valpköpare 

Du resonerar ju lika sunt som jag.. Hundarnas väl och ve framför ens egna känslor! Precis som det ska vara om man är djurvän, tycker jag  8)

Det gjorde hon nog, bara att bortse från mitt förra inlägg .

Jag sålde/omplacerade min hund för ett par månader sedan. Han var då två månader. Det var inte lätt!! Men jag kunde inte låta mina egoistiska tankar om vad som är bäst för mig gå före det praktiska, dvs var trivs hunden bäst.

Omständigheterna var att jag flyttade från oändliga jaktmarker i norra Sverige till Skåne. Här har jag inte möjlighet att jaga pga arbete, pris, markbrist mm. Varför jag flyttade är en annan fråga som inte behöver stötas här. Men iallafall, jag placerade om hunden till en bekant jägare som jag vet kommer att sköta honom lika bra som jag och jaga med honom betydligt mer än vad jag gjorde innan.

Hade jag behållt honom hade han fått gå på "hunddagis" på dagarna och inte fått möjlighet att jaga det som han är konstruerad för att jaga. Lite som att ha en Ferrari men bara låta den stå i garaget.

Nej, jag kommer alltid att sakna honom, men aldrig att ångra mitt beslut! Nu är jag ingen specialist på hundpsykologi, men jag tror att hundar inte "saknar" på samma sätt som vi gör, de accepterar nog mera. Gillar läget, liksom.

Vi är alla olika men en sak som jag står för är att jag aldrig kommer att ha en kass jakthund hemma som sällskap, aldrig! Varför ska den hunden sitta och ta plats för en annan ny eventuell stjärna? Att ha en jakthund som inte jagar är för mig som att ha en ren sällskaps hund som är aggresiv eller liknande, jagar den inte så fyller de tyvärr inte alla de behov jag som JÄGARE behöver. Är hunden gammal så får den så klart vara med till slutet.

Det står var man fritt att ha kassa jakthundar hemma i 10-12 år men inte hos mig. De hundar som inte hållt måttet hos mig har jag skeppat i väg till andra som velat prova.

Och självklart är hundarna familjemedlemmar men inte till vilket pris som helst, tycker det är värre me de som har skithundar som de släpar på och sedan tar en kull för att de då kommer bli bra och "lossna". Det är sådannt som gör att aveln inte blir som det är tänkt, alltså fler sällskapshundar.

Alla är vi olika och har också olika förhållningssätt till våra djur. Jag har precis gjort mig av med en av mina hundar för att jag helt enkelt inte hade tid med honom. Nu bor han hos en kompis till mig där jag vet att han har det bra och jag kan verkligen inte se något fel i det...

Personligen tycker jag att det är värre att behålla hundar av ren egoism bara för att man har svårt att skiljas från dem. Det finns så mycket olyckliga hundar som helt klart skulle må bättre av att lämnas till någon som har mer tid och kan ge hunden ett drägligare liv.

Det var väldigt vad alla har lätt att omplacera sina hundar. Skönt för er.

Riktigt så lyckligt lottade är nog inte alla jägare.

Jag har vigt ett liv åt hundar, och kommer så att fortsätta. Jag har haft många hundar hos mig, som inte varit mina egna, jag har sålt och jag har även gett bort hundar.

Och jag har grävt ned en del.

Jag har All förståelse för att detta är fullständigt vidrigt i någras ögon, och jag garanterar alla som läser detta att det har Aldrig varit vare sig ett lätt beslut, och Alltid en sista lösning.

Vad fruktansvärt dåligt jag mått dessa dagar, och jag känner tydligt att åren gör att man känner det ännu tyngre.

Hunden är människans bästa vän. Mina bästa vänner. Men som jägare så är de också ett redskap - kalla det metallborr om du vill provocera, det är ok för mig.

Ett redskap som jag söker en perfektion i, som inte är många individer förunnat, och en del tyvärr inte alls.

Visst kan man ha tur, och få en kanonhund direkt, men det går ganska många hundar på en kanonhund, enligt mig. Att "lagra" jakthundar som inte fungerar för att köpa fler och fler tills man får en kanon, och sedan jaga bara med den medans de andra tillbringar sina liv på sofflocket eller hundgården...ja, det är inget jag tror på. Som lantbrukare och jägare har jag väl heller inte någon "skräck-syn" på döden i sig, och jag för min del tror nog att den enda som lider av ett skott, är han som håller i bössan.

Jag slösar min tid och omtanke på de hundar som jag behåller i stället. De får "växa" in i mig, och bli gamla stofiler liggandes vid mina fötter i sängen...

Ni må tycka vad ni vill om mig efter detta, men jag står för det, och jag är nog inte ensam.

Jag tycker alla svar är bra, förutom att jag togs för att vara kvinna i ett inlägg ovan?

Nä men det är trevligt att saken diskuteras och jag börjar saktamak förstå hur vissa tänker.

Men den dagen min TJTflicka visar att hon skiter i att jaga.(högst troligt va? hähä) så då tar jag inte bort henne. Hon får nog knalla vidare vid min sida ändå, lika glada lär vi båda vara ändå, vi har ju vart kompisar sen hon var liten. Däremot skulle jag inte avla på henne. Kan inte hon jaga, så får jag hitta på någon annan sysselsättning/träning åt henne som hon pallar med då.

För att få en hund att jaga med, skulle jag kunna skaffa en till i detta läge. Men dock förstår jag om man då råkar få en till som inte jagar, vilken besvikelse det skulle innebära. För fler än 2 hundar blir tungt..Då börjar jag som sagt förstå att man väljer att ge bort en av dom, då det kan bli svårt om man skaffar en till.. Då har man 2 som man ska t.ex gå på agility med och jaga med en.. Fasen man blir ju utbränd av tanken

Jag känner människor då också som har haft sina hundar i hundgården för att dom inte jagar.. Ger dom mat och vatten, och skiter i dom för övrigt resten av deras liv. Det är fan inte heller rätt.

Börjar känna mig lite kluven i denna fråga nu.

Jag kan till viss del ta på mig kritiken, om jag köper en hund och den inte jagar, så köper jag en till för jag vill jaga med hunden, om den också rent teoretiskt inte heller jagar då köper jag en tredje, eller ska jag avstå 15 år av mitt liv för att invänta att köpa en ny när någon av dessa börjar bli gamla och går vidare av ålderdomsvaghet, nä så funkar inte jag, omplacering, vet inte vem jag skulle omplacera en jakthund till, sätta ut annons har jag gjort en gång och de samtal jag fick den gången gjorde nog att jag gav upp hoppet om mänskligheten ett tag, fick till slut tag på en vettig människa dock utan dollars, men det fick vi reda ut senare, har omplacerat en hund till, där gick det lättare för då var det kö på hunden, innan jag tänkt omplacera honom, anledningen var att vi väntade barn och han skulle aldrig i min ägo kunna få jobba fullt ut på några år, han är fortfarande en bra polishund och var klar för uppkörning vid leverans.

Jag har med åren blivit krassare, skulle aldrig placera om en hund som på något sätt är sjuk i kropp eller huvud, ingen annan ska behöva lägga ut en förmögenhet på veterinärer eller nästan ha ångest för att gå ut med sin hund bara för att jag inte kan eller orkar ta ett vettigare beslut, jag är idag inget jägarproffs så en duglig jakthund räcker och jag har möjlighet till att skaffa en till, en värdelös individ skänker bara sorg efter sig, den kan vara snäll och go men mitt liv går inte ut på att samla på hundar, jag vill att de ska finnas någon nytta och glädje att ha hund.

Tar man bort en bra hund av ego skäl så kan jag surna till och skulle jag få någon som vill ha en värdelös jakthund och kan ge den ett bra liv, så är den kastrerad vid leverans, så ingen små påve får för sig att föra en dålig gen vidare, för att den är söt.

Jag hade en pointer samtidgt med min första eng. setter men hon var så skotträdd så den sålde jag till ett par som bor ute på landet utanför Älvsbyn som sällskapshund. Hon klattrade upp i knäet/famn på mig när jag sköt fågel för henne. Livrädd. Har aldrig varit med om något liknande.

att ge bort en hund ser jag inte som nå svårt,skulle tex min stövare visa sig som en stjärna på hare,skulle jag inte ha kvar hunden,skulle sälja/ge bort den till bättre behövande,ta bort en hund ska den ha nå riktigt fel,varför? ett jaktliv är för kort med odugliga hundar så äre bara,,alla tid å mil/pengar man lägger ner på det man gillar allra mest ska man oxå kunna ha lite krav,men ofta äre man själv och inte hunden som är felet,,krävs självinsikt ibland.!

Det var väldigt vad alla har lätt att omplacera sina hundar. Skönt för er.

Riktigt så lyckligt lottade är nog inte alla jägare.

Jag har vigt ett liv åt hundar, och kommer så att fortsätta. Jag har haft många hundar hos mig, som inte varit mina egna, jag har sålt och jag har även gett bort hundar.

Och jag har grävt ned en del.

Jag har All förståelse för att detta är fullständigt vidrigt i någras ögon, och jag garanterar alla som läser detta att det har Aldrig varit vare sig ett lätt beslut, och Alltid en sista lösning.

Vad fruktansvärt dåligt jag mått dessa dagar, och jag känner tydligt att åren gör att man känner det ännu tyngre.

Hunden är människans bästa vän. Mina bästa vänner. Men som jägare så är de också ett redskap - kalla det metallborr om du vill provocera, det är ok för mig.

Ett redskap som jag söker en perfektion i, som inte är många individer förunnat, och en del tyvärr inte alls.

Visst kan man ha tur, och få en kanonhund direkt, men det går ganska många hundar på en kanonhund, enligt mig. Att "lagra" jakthundar som inte fungerar för att köpa fler och fler tills man får en kanon, och sedan jaga bara med den medans de andra tillbringar sina liv på sofflocket eller hundgården...ja, det är inget jag tror på. Som lantbrukare och jägare har jag väl heller inte någon "skräck-syn" på döden i sig, och jag för min del tror nog att den enda som lider av ett skott, är han som håller i bössan.

Jag slösar min tid och omtanke på de hundar som jag behåller i stället. De får "växa" in i mig, och bli gamla stofiler liggandes vid mina fötter i sängen...

Ni må tycka vad ni vill om mig efter detta, men jag står för det, och jag är nog inte ensam.

Håller fullständigt med dig.

sälja/ta bort hunden ... värför ?? finns väl tusen o en orsak för detta beroende på vad som gäller. I mitt fall så vore väl det att hundens brister, typ jaktligt/mentalt inte tillfredställer mig och får mig att fundera på att göra sig av med den individen.

men, men nu råkar det sig så att jag ligger i den situationen med min stövare och är för tillfället alldeles för "blöt" att kunna göra ett sådant beslut. o detta leder till att jag pga detta får nöja mig med en sämre hund, tyvärr. i detta fall så är hundens alla andra egenskaper BRA förutom drevförmågan . vore det så att hunden därtill ännu hade nån annan brist tex en aning skygg, jaaa då vore beslutet eventuellt vara lättare. har heller inte möjlighet för tillfället att skaffa flere stövare... men faktum är att skall man ha bra hundar så går det åt hundar såvitt man inte har en jäävla tur med att få bra hundar eller har en sådan nivå på kravet för hunden som inte är så "hög" .

Jag förstår exakt vad du menar Schaman. Jag håller även med dig, men till syvende och sist så gör jag som Bäckabengtsson mfl.

Min hund är min bästa kompis och jag vill det bästa för den. Samtidigt så är jakten det enda jag tycker är riktigt roligt och jag tänker inte bli en av dom som går med sin 6-åriga hund och säger: Nästa släpp, då jäklar.

Jag är 27 år nu. Jag tvivlar mycket starkt på att jag kommer få jaga fram tills jag slänger kängorna i vädret. 30 år till kanske man får jaga, om jag är positiv. Sen är det nog inte tillåtet längre, det är vad jag tror ivf. 30 år, hur många hundar är det 4-5? 3 av dem ska inte vara odugliga. Så är det bara.

Om jag känner att jag gjort allt i min makt för att få hunden att arbeta bra och det ändå inte blir något...Ja, då skulle jag kunna ta den till skogs och komma tillbaka ensam. Om jag däremot känner att jag inte gjort allt jag kan göra skulle jag aldrig kunna göra det.

Nu har jag dock inga abnorma krav heller. Jag vill ha en duglig hund. Som klarar av att skälla ståndskall och som man kan få skjuta nån älg per år för. Det är mitt krav. Absolut inga krav på sjch, osv osv, även om det naturligtvis vore jättekul. Utan en för mig fungerande hund som kan bjuda på några fina jakter per år.

Det är vad jag anser i frågan.

/Mvh Jonas

Tänkvärda ord från flera! Har låtit ta bort en hund, min första! Det var nog det jävligaste beslut jag tagit men i efterhand ett klokt. Höll på att tappa lusten för jakt och hundar helt med denna hund!

Nu sitter jag med en ny som efter unghundsveleriet ser ut å bli ngt bra! Känns kanon nu men det gjorde det absolut inte då den gamle fick en tripp till blåstjärnan!!

Hur skall man summera då... Ge hunden en chans, lägg ner arbete, tid och kärlek, och bedöm sedan! Innan man beslutar sig för om hunden skall va kvar eller ej!

Detta är också väldigt lätt att säga än mindre att göra.. Iaf om jag sett till mig själv , man påverkas oerhört mkt av förväntningar och förhoppningar vilket inte alltid gör att man ser klart. Har tvivlat mkt på min nuvarande hund tills det släppte för henne. Kullsyskonen drev som valpar hon efter 14

månader...

Lite svamligt kanske men så ser jag på det!

Jävligt knepigt ämne!!!!!!!

Önskar ibland att man vore så hårdhudad att man helt enkelt kunde "gräva ned" jyckar.. men det fungerar helt enkelt inte. Vet bra många som fungerar så och de har alla bra fungerande jakthundar, frågan är hur många som grävts ned på vägen fram till dessa jagande hundar?

Vi har för många hundar och kunde jag skaffa undan två-tre kanske så hade det möjliggjort införskaffande av en ny. Men icke.. gammelvorsthen har med råge förtjänat att få åldras i lugn o ro på sofflocket och ungvorstehn är mer eller mindre adopterad av äldsta tonåringen dvs henne rör man inte  ;D Hon jagar iofs rätt ok osv så det är i alla fall inte aktuellt.

En jycke har vi placerat om, Mr Uggly flyttade ju till Matte här på forumet. Det kostade en hel del tårar och sorg här hemma och nu sist när jag träffade jycken så stack det till i själen. Det är trots allt normala och sunda reaktioner på alla sätt och inget man kommer ifrån. Beslutet att låta honom flytta var helt rätt och han har det så otroligt mycket bättre nu än tidigare.

Min spaniel är typ 7 år eller nåt nu. Börjar se ålderstecken där men det gör inget, den dagen jag konstaterar att han inte håller måttet längre så får han flytta. Han är tokbokad, syrran har försökt sno honom i flera år nu;D Han kommer att åldras i ett soffhörn hos syrran och det tycker jag är helt ok och det tycker han med helt säkert. Om syrran inte velat ha honom så hade han haft en given plats här hemma hos oss tills han kroknar av ålder.

Tror att vi tillslut landar på 6 jyckar, tre labbar, en spaniel samt två wachtlar. Om vårt boende förändras i framtiden så kan flocken utökas med en ren grålle alt grållewachtel..

Mvh!

Frågan är om det inte är värt den eventuella smärta det innebär att omplacera hunden jämfört med att se den i ögonen varje gång den ratas av någon av de andra. :- Har full förståelse till omplacering, men de ständigt grävande jägarna är lite utanför mina preferenser. De som jag känner i den sista kategorin har alltid bra hundar om än rätt egna. Sociala begåvningar betyder inte så mycket utan bara krass jakt. Sällan satsar man så mycket pengar på meriterade linjer utan man satsar mer på initial kvantite.

Har aldrig haft mer hundar än 2 då jag inser att jag inte har tiden och möjligheten att hålla igång en apportör, en stövare, en ställande och en kortdrivare även om det vore den perfekta världen. Dock har jag förlorat en hund i skiljsmässa (Tollare) vilket gjorde oerhört ont, speciellt som jag vet att hon inte får jaga i stor utsträckning nu.

MVH

Men nu då. Jag drar en brutal liknelse istället för "borren" som jag sade tidigare.

Du vill ha ett barn. Då vill man ju att barnet ska vara friskt när det föds.

Låt säga att barnet föds utan armar eller något annat handikapp som gör det tungt för dig.

Nog älskar man ju barnet för det, eller hur? Men lämnar man bort barnet till någon som "orkar" mera och är mera intresserad av ett handikappat barn och skaffar ett till för att se om det kanske är bra?

Så känner jag för mina djur. Jag är väldigt känslosam och skulle aldrig ge bort eller ta bort något djur pga att det är annorlunda eller kanske inte funkar som en normal jakthund. Djuret/Hunden är i mina ögon som ett barn litegrann, eller ganska mycket.

Detta är inte hur jag tänker, utan det är så jag är och fungerar. Detta var bara en liknelse som är verklighet för mig.

Jag skulle inte lämna bort mitt "onormala" barn för att det inte är "perfekt" i mina ögon, för jag älskar barnet ändå. Exakt samma sak med hunden.

Detta går ju inte att jämföra i ALLA fall, men i många. Om man skaffar en hund kanske man inte tänker efter lika noga alla gånger att : "har jag den tid som krävs för att fostra denna hund?".. Det kanske man tänker efter när man skaffar barn, eller så tar man sig tid när barnet kommer.

jobbar man hela dagarna, skiter i hunden och ger den ingen tid. Den får ligga hemma och bli fet och bli sjuk. Då förstår jag och tycker själv att man har lite självinsikt och ger bort hunden alternativt som sista väg tar bort den, om man inte kan ge hunden ett värdigt liv.

Det är en bra diskussion det här. Intressant att se olika åsikter i ämnet.

Jag tycker det är en helt urusel jämförelse med barn och hund!  Fasen att du avlar på barn för ett syfte? En jakthund är avvlad för ett syfte och funkar inte den, ja vad ska du göra?`

Tiden och platsen räcker oftast inte till för allt för många hundar, än mindre jakthundar som INTE jagar.

Vad gör du om du köper en rallybil för att köra rally, när du ska ut och träna upptäcker du att den inte har motor??

Hunden ÄR ett verktyg i jakten, givetvis har man känslor för jycken och antingen blir den pensionär som sällskap eller så får man ge bort den (helst då kastrerad).

//Roggman66

Men nu då. Jag drar en brutal liknelse istället för "borren" som jag sade tidigare.

Du vill ha ett barn. Då vill man ju att barnet ska vara friskt när det föds.

Låt säga att barnet föds utan armar eller något annat handikapp som gör det tungt för dig.

Nog älskar man ju barnet för det, eller hur? Men lämnar man bort barnet till någon som "orkar" mera och är mera intresserad av ett handikappat barn och skaffar ett till för att se om det kanske är bra?

Så känner jag för mina djur. Jag är väldigt känslosam och skulle aldrig ge bort eller ta bort något djur pga att det är annorlunda eller kanske inte funkar som en normal jakthund. Djuret/Hunden är i mina ögon som ett barn litegrann, eller ganska mycket.

Detta är inte hur jag tänker, utan det är så jag är och fungerar. Detta var bara en liknelse som är verklighet för mig.

Jag skulle inte lämna bort mitt "onormala" barn för att det inte är "perfekt" i mina ögon, för jag älskar barnet ändå. Exakt samma sak med hunden.

Detta går ju inte att jämföra i ALLA fall, men i många. Om man skaffar en hund kanske man inte tänker efter lika noga alla gånger att : "har jag den tid som krävs för att fostra denna hund?".. Det kanske man tänker efter när man skaffar barn, eller så tar man sig tid när barnet kommer.

jobbar man hela dagarna, skiter i hunden och ger den ingen tid. Den får ligga hemma och bli fet och bli sjuk. Då förstår jag och tycker själv att man har lite självinsikt och ger bort hunden alternativt som sista väg tar bort den, om man inte kan ge hunden ett värdigt liv.

Det är en bra diskussion det här. Intressant att se olika åsikter i ämnet.

Får utgå från att du ej har egna barn, när du gör en sådan fruktansvärt dum jämförelse. I mina ögon FINNS DET INGET FALL jag kan jämföra mitt barn med någon av hundarna.

Man får aldrig glömma att en hund faktiskt är en hund och inte en fyrbent människa.Med det det inte sagt att hunden skall behandlas dåligt.Har själv omplacerat en 5-årig Setter som jagade varannan gång vi var ut.Hamnade i en situation där jag helt enkelt var tvungen att göra mig av med en av hundarna.Behöll en unghund som med tiden blev rätt så bra.Att skicka iväg min jaktkompis var tungt men det enda rätta just då.Han fick det väldigt bra hos sin nya ägare.

Måste säga att drar man paraleller hund - barn så är det något som inte står riktigt rätt till.