Själv har jag ju en blandis. Det är en jätteblandis, om man ser till antalet raser. Pappan är trerasig och mamman är fyrarasig, men båda har jämte så det blir sex raser i honom.

Nu vet jag inte hur föräldrarna fick sina raser, eftersom ägarna har tagit dem som omplaceringshundar, och parningen där min valp blev till var inte meningen. De äger båda hundarna och brukar hålla isär dem när tiken löper, sedan för de samman dem under kontrollerade former för att se om de påvisar några tecken till att hon löper. Det blev tydligen något slarv någonstans, för i februari kom 8 valpar.

Så jag är verkligen inte en representant för kontrollerad avel.

Självklart finns det inte lika många urhundsraser som det utvecklats raser. Hur skulle det gått till? De har ju blivit förädlade till andra raser genom omsorgsfull avel genom årtusenden. Redan för 1000 år sedan fanns det hundar av olika typer och dessa har ju i sin tur förädlats vidare och det pågår ju än i dag genom den avel som bedrivs.

Är samma inom varje djurslag som domesticerats av människan. Kor, får, fjäderfän, hästar, katter etc. etc. Djuren har funnits i en/ett fåtal vilda varianter och sedan har människan avlat vidare på vad denna anser vara önskvärda egenskaper för just det djurslaget, vilket givetvis varierar beroende på var i världen människan befinner sig och med mer eller mindre lyckat resultat.

Som jag skrev här ovan, så fick man tillslut hundar av jakttyp, av vakttyp, av valltyp (dvs. olika grupper av hundar som hade olika arbetssätt) etc. Därifrån har man sedan avlat för att få fram homogenitet och mer specialiserade raser, därav att det finns flera olika jaktspetsar med olika jaktegenskaper, flera olika typer av vallhundar, flera olika typer av drivande hundar, sighthundar etc. etc.

Visst både har det och förekommer det än i numerärt små hundraser att hundar utan känd stam/blandraser mönstras in och stambokförs baserat på om deras utseende, exteriör och egenskaper etc. uppfyller de kriterier som finns för rasen.

Det är också så att det finns ett antal raser som korsats inom sin rasgrupp för att få en ny ras för x antal 100 år sedan. Att jämföra det långsiktiga och otroligt medvetna och mödosamma avelsarbetet som de på den tiden lade ner med majoriteten av dagens (oftast) ogenomtänkta blandrasavel anser jag dock vara lite snett ute. Kontentan blir alltså: att påstå att alla dagens hundraser är resultatet av blandrasavel sedan länge är fel, även om många (inte alla dock) gärna vill använda sig av det i diskussioner i ämnet blandras vs renras..

Är nog mkt få personer som dels besitter de kunskaper som behövs inom genetik osv. som skulle vara villiga (även om det var möjligt) att lägga ner det arbetet, tiden och pengarna på att seriöst och medvetet avla fram en helt homogen ras med homogena egenskaper, exteriör etc. med allt vad det innebär att spara hela kullar, avelsutvärdera varje kull, hälsokolla varje avkomma, ta bort de som inte håller måttet, avla vidare på de som uppfyller de krav man satt upp etc. etc. etc. under många långa år.

Anser att ingen av dagens alla jakthundsraser duger för ens ändamål, så står det ju var och en fritt att korsa vad man tror kan ge det man vill ha. Inget fel i det alls, så länge man är någorlunda medveten om vad man gör och vad man vill ha ut av sådana parningar, men att ta någon/några blandrasparningar i sig är ju inte heller att jobba för att få en mer specifik och homogen blandras, sk "ny ras" med ett specifikt syfte.

Det är väl som med allt annat, det finns idoter överallt och några sysslar med blandrasavel medan andra håller sig till renrasiga hundar. Klassiskt egentligen, där det finns pengar att tjäna finns idioter som missbrukar det.

Mvh!

Exakt!

Finns gott om oseriösa även inom renrasuppfödningen, likväl som det finns seriösa inom blandrasuppfödningen.

Trist tycker jag hetsen som lätt uppstår de "världarna" emellan. Vi har ju alla hund för att vi tycker om dem, vill jaga, valla, jobba etc.

Dem kanske har tröttnat på trisslotter!

Där har du en poäng! Ofta så tar du fram det bästa jaktligt och det bästa fysiskt i en första korsning.

Men sen då? Man kan inte bara ta utan måste ge också, vad gör ni som avlar på blandrashundar?

Har själv haft blandrashund men för att hjälpa till och föra aveln vidare så måste det ske med renrasiga hundar.

En älghund ställer och en drivare driver, dom är specialiserade inom sitt område, vad gör en korsning mellan dessa? Blir han specialist på båda områdena? Tror att han blir som en kombinationsolja, inte hundra på något.

Vet om en jämte som är DUCH och som parades med en anna ras.............. finns det så jäkla dåliga hundar i sin egen ras som inte kan användas tycker jag man ska byta ras i stället.

Korsningsparning, det känns som det är att pinka i byxorna för att hålla värmen, funkar kortsiktigt men det blir så mycket kallare efter ett tag.

Om det är priset som styr så köp av hobbyuppfödare som inte livnär sig på sina hundar

Punktering av felaktiga åsikter, som vanligen tillskrivs oss som har renraser, ofta av de som har blandraser..

* Vi hatar inte blandraser

* Vi ser inte ner på ägare till blandrashundar

* Vi anser inte att blandrashundar ska utrotas

* Vi tycker inte att blandrashundar är totalt värdelösa

* Vi anser oss inte vara förmer än de som äger blandraser

* Vi tycker inte att alla blandraser är mentalt skräp

* Vi anser inte blandraser vara mindre värda att satsa på

Det som vi däremot anser/vet är:

* För många som föder upp blandraser handlar det först och främst om pengar

* Oftast är det inte genomtänkta blandningar

* Oftast är inte föräldrar etc. hälsokollade

* Det finns sällan någon kontroll på hur ofta tikarna paras eller eventuella inavelsgrader

* Det är väldigt sällan de bästa hundarna (av de renrasiga) som går i blandrasavel (hit räknas även sk "renrasiga" utan stamtavla) , utan mer ofta de som inte håller måttet på antingen hälsa, mentalitet eller exteriör

Kort sagt, så är det buskaveln och de oseriösa "uppfödarna" vi är emot och inte de hundar som gemene man har

Det du anser/vet är fel... Du skriver att det handlar om pengar, ändå är det de stora kennlarna som gör pengar. Om man vill göra pengar på hundar så sysslar man givetvis med avel som betalar sig NÄSTAN.

Du fortsätter med att det offtast är oplanerat, jag säger hearsay eller kan du belägga det? Bra jaktlig hane i en ras paras med bra jaktlig tik i en annan.

Föräldrar som inte är hälsokollade... Det är tämligen bevisat och allmänt kännt inom genetikforskningen att avkomman är friskare, starkare och lever längre.

Inavelsgrader... vi pratar blandras, kasta inte sten i glashus.

Det är sällan dom bästa hundarna går i blandrasavel. ja somliga gör allt för att förhindra det, trots det förekommer lysande exempel. Givetvis dåliga också, men vem har inte jagat med en jaktchampions som bara sätter fart på älg?

Mvh Tomas

PS. jag är inte sur bara lite less...

Nu pratar jag om blandraser som företeelse och inte enbart inom den lilla klick som handlar om jakthundar.

I stället för att lägga in egna värderingar i det jag skriver, så läs vad jag verkligen skriver..

Att det oftast - inte översätts med alltid

Att många - inte översätts med alla

Att det sällan - inte överätts med aldrig

etc. etc.

Den dagen man släpper subjektivt tyckande om utseende inom avlen av jakthundar inom rasaveln och inte väljer vägen, som är en återvändsgränd. Då är jag med.

Avla på jakt enbart, med undantaget för att det skall gå att handskas med hunden.

Ras standard, vad är meningen med det? Vilken effekt får en viss mankhöjd, hållning eller knorr på svansen för de jaktliga egenskaperna? Nu utgår man från en standard satt av en samling människor som inte heter Darwin i efternamn, innan man får bedömma hundens egenskaper. Dvs. man väljer hundar efter utseende som skall gå i avel.

Jag gör samma misstag själv... Inom nötproduktion så vet alla att korsar du två raser så får du bättre avkomma för toppnoteringar, trots det så avlar jag på en ras. Men det handlar uteslutande om pengar, bättre betalt för livdjur och inarbetat namn som säljer. Tråkigt bara att man genomskådat luftslottet.

En duktig jakthund skall enligt mig, skapa fler möjligheter till skott än en sämre, hur den ser ut, hur den gör det är bara tycke och smak. Tycke och smak är jag föga intresserad av. Åtminstone inte andras. Men visst är man ute efter att göra en hacka på sin hund. Då ska du para med en mediterad frände i samma ras. Parar du med en av en annan ras så är det halva slanten direkt. Som tur är finns det andra fördelar...

Tomas

Nu pratar jag om blandraser som företeelse och inte enbart inom den lilla klick som handlar om jakthundar.

I stället för att lägga in egna värderingar i det jag skriver, så läs vad jag verkligen skriver..

Att det oftast - inte översätts med alltid

Att många - inte översätts med alla

Att det sällan - inte överätts med aldrig

etc. etc.

Ja även om jag missuppfattade dig så svarade du icke på mitt inlägg... Som företelse så kan jag lättare acceptera utseendefixering när det gäller sällskapshundar, men vi pratar väl jakt på jaktsnack?

Och på jaktsnack får/bör och ska det endast pratas om/utgå från jakthundar och inte om hundar överlag menar du??

Den dagen man släpper subjektivt tyckande om utseende inom avlen av jakthundar inom rasaveln och inte väljer vägen, som är en återvändsgränd. Då är jag med.

Avla på jakt enbart, med undantaget för att det skall gå att handskas med hunden.

Ras standard, vad är meningen med det?

Meningen med rasstandarden för en ras är att jag som uppfödare ska ha ett rättesnöre i min avel och tvärt emot vad du tycks tro så är standarden i de allra flesta fall väl genomtänkt för i vart fall jakthundar. Ta en springer spaniel t.ex där originalstandarden föreskriver kuperad svans och måttlig behåring på öronlapparna, varför undrar du kanske då, en spaniel viltmarkerar gärna med ivriga svansviftningar och då tanken är att hunden ska söka/stöta fasan och/eller kanin i de allra taggigaste snåren är det praktiskt om inte svansen är lång, den kommer då bara att bli totalt sönderriven och hunden blir obrukbar i flera dagar förutom lidandet för hunden då. Likaså med behåringen på öronen, den behövs för att själva öronlappen inte ska bli till blodig köttfärs i samma taggsnår. Hasvinkeln på en springer spaniel ska enligt originalstandarden vara moderat också det av en enda och praktisk orsak. Har du någon gång jagat på brittiska landsbygden vet du att många skiften är ingärdade med antingen häckar eller stenmura och en springer som följer en kaninlöpa t.ex måste explosivt kunna hoppa över vaje hinder i vägen och inte likt en övervinklad schäfer t.ex behöva ta ett omtag med fart för att komma över.

Tar du sedan en Borderterrier t.ex ska dom ju vara lite skäggiga, ha ganska små öronlappar som ligger tätt intill huvudet och kort svans, det hart ju inte ett dugg med exteriören att göra, det är praktisk konstruktion för en hund som ska gå i klinch med underjordens djur. Skägget lurar motståndaren att hugga fel vilket gör att hunden kan slippa ifrån allvarligare köttskador. Små öron och kort svans är också praktiskt, man vill ju att en attackerande/förföljande räv/grävling har så lite som möjligt att ta tag i om hunden skulle behöva fly.

Två exempel på vad rasstandarden är bra för.

Ja givetvis finns det praktiska fördelar också. Men för egen del så ser jag hellre att vi inte blandar oss i extriöra finesser, avla på bra jaktegenskaper så kommer vi stt uppnå rätt sorts finesser, ala Darwin.

Och på jaktsnack får/bör och ska det endast pratas om/utgå från jakthundar och inte om hundar överlag menar du??

Nej det menar jag inte, bara att jag antog det. Nu antar jag att du undviker att bemöta innebörden i mitt inlägg

Tomas

Ja givetvis finns det praktiska fördelar också. Men för egen del så ser jag hellre att vi inte blandar oss i extriöra finesser, avla på bra jaktegenskaper så kommer vi stt uppnå rätt sorts finesser, ala Darwin.

Jaha, så om Gud, Darwin eller vem det nu är ger oss en sjutusan till grythund med STORA öron och platt nos som GARANTERAT blir svårt biten VARJE gång den går i gryt så ska vi tacka och ta emot för den är en "naturlig" grythund? Förresten, vi kanske ska låta bli att testa våra grythundar i provlådorna också, där kan man ju få en fingervisning om hundens lämplighet, om ovan nämnda personer har gett oss en överhet och tokig men grytvillig hund så ska vi hålla till godo med det... Nej tack!

Det är ju tur att vi tänker olika men jag håller mig till renrasigt och gör mitt bästa för att producera en hund som i möjligaste mån har goda förutsättninga vad gäller exteriör och temperament med sig i bagaget för att sedan i sin vårdares ägo formas till en duglig jaktkamrat.

Tänk att man kan lägga ner så mycket energi på något man inte tror på, tror man inte på blandraser så strunta i dessa då, tycker det är svårt nog ibland att hålla reda på hur seriöst man använder renrasiga hundar.

En del använder sig av riktad blandavel för att tillföra eller förstärka en egenskap utifrån och då använder man sig inte av vad som helst i avelsmaterial, sen kan jag bli hopplöst tokig på förortsavel om man kan kalla det så, kamphundar korsas med lite av varje för att få större och ballare hundar, dessa hundar bogserar ofta runt sin ägare i ett snöre kopplat till en sele på hunden så den inte går att styra alls.

Jag är nog för gammal på att fokusera på allt som är dåligt utan fokuserar på det positiva, klart mycket roligare.

Jag är nog för gammal på att fokusera på allt som är dåligt utan fokuserar på det positiva, klart mycket roligare.

+1 !

Jaha, så om Gud, Darwin eller vem det nu är ger oss en sjutusan till grythund med STORA öron och platt nos som GARANTERAT blir svårt biten VARJE gång den går i gryt så ska vi tacka och ta emot för den är en "naturlig" grythund? Förresten, vi kanske ska låta bli att testa våra grythundar i provlådorna också, där kan man ju få en fingervisning om hundens lämplighet, om ovan nämnda personer har gett oss en överhet och tokig men grytvillig hund så ska vi hålla till godo med det... Nej tack!

Det är ju tur att vi tänker olika men jag håller mig till renrasigt och gör mitt bästa för att producera en hund som i möjligaste mån har goda förutsättninga vad gäller exteriör och temperament med sig i bagaget för att sedan i sin vårdares ägo formas till en duglig jaktkamrat.

Om man avlar på bra jaktegenskaper, så gör det sig själv. Bra jaktegenskaper innebär väl att hunden inte skadar sig? Likväl som man avlar på tidig jakt och långt hundliv. Hunden får de öron eller svans som är bäst lämpade, oavsett vad vi tycker, alltså evolution. Hundar som piskar sönder svans är ett annat bra exempel hur rasavel kan slå.

Tomas

Erfarenheter från lilla mig då. Jag har två blandrashundar. En wachtel / labrador som är 10 år och en wachtel / vorsteh som är 4 år.

I mina jaktkretsar var wachteln ovanlig när jag skulle skaffa min första hund så jag undersökte lite och då var det jag fick fram att wachteln kunde vara svår att fostra , hård osv. OK tänkte jag, då kanske den inte är så bra som första hund. Fick sen syn på annonsen med wachtel / labbe och slog till då jag tänkte att labradoren kanske lugnar ner wachteldelen lite.

Efter 10 år tillsammans kan jag inte vara annat än supernöjd. Ernie apporterar allt, badar hela tiden, slår sönder isen framför sig för att hämta änder som ligger på den. Dyker för att hämta skammade änder under vatten. Vet ej exakt hur många skammade rådjur han har dragit ner men jag vet att en säsong när han var som hetast sköt jag fler rådjur med grytpistolen än med hagelbössan. AVfångning av skadade som han hade tagit alltså. Har skjutit snart 90 vilt på klockrena drev (räknar endast egna upptag och drev fram till skottplatsen). Ställer skadad gris men är inte speciellt intresserad av frisk gris som inte springer. Skönt. Inga turer till djursjukhuset.

Enzo som är 4 är mer ojämn och långsammare i sin utveckling. Han apporterar bra och driver allt markvilt. Älskar även att driva morkulla på synintryck som alla wachtlar . Är vekare i sinnet men mer lättlärd än Ernie då han vill vara till lags hela tiden. Väldigt spårnoga vid eftersök. Snabb, mycket snabb. Driver bara i 2-3 minuter men då hinner han någon kilometer på den tiden så det räcker gott å väl.

Jag har jagat med många olika hundar under åren och vad jag har sett finns det ungefär lika många bra som dåliga oavsett om det är blandraser eller renrasiga. Min uppfattning är att anlagen som finns kan man se i hur föräldrarna jagar och resultatet på den egna hunden beror på hur mycket hunden får jaga. Erfarenhet är guld värd även hos hundar.

Oavsett hundras så är det inte lätt att få en hund som jagar en söndag i månaden att bli bra. Han blir lika oerfaren som husse eller matte.

Givetvis är detta en synpunkt från en som inte sysslar med avel. Varken för egen del eller med hundar. Barn och valpar tar nämligen tid från jakten. Jag kommer i fortsättningen kolla enbart på hur föräldrarna jagar samt hur de beter sig i övrigt ( vill ju inte ha en tokig hund som jagar bra ) sedan bryr jag mig inte om hur de ser ut eller vad det är för ras / raser.

De flesta debatter har under det senaste året blivit lite För infekterade för min smak här på forumet, men jag kan inte låta bli att lägga in en liten kommentar i denna tråden.

Att prata Rätt eller Fel i ett sådant här ämne är tämligen meningslöst.

En av anledningarna till att blandrashundar får "lägre" ställning är nog förmodligen den inbygda medvetenheten vi alla har att för att få en lyckad blandras, krävs en lyckad renrasig avel att hämta material från.

Den renrasiga aveln är ju framkommen - inte av nöje - utan av nödvändighet för att få egenskaper som passar en specifik jaktform. Vi vill ha ett visst beteende och exteriör för ett visst jobb.

Detta har gjort att vi har några olika raser med vissa likheter och andra olikheter, vilka vi kan korsa i hopp om att få förstärkt något som finns hos båda hundraserna.

Detta är möjligt i första led.

Börjar vi blanda i flera generationer så har vi inte längre någon kontroll på vilka egenskaper vi kan förvänta oss av hunden - oavsett om det är en jakt- eller sällskapshund.

Jag har själv tagit fram flera blandrashundar, och flera renrasiga - hela tiden i avsikt att få en bättre jakt, men blandrasavlaren måste vara meveten om att han/hon är beroende av renrasaveln och de som utövar denna.

Oavsett hundras så är det inte lätt att få en hund som jagar en söndag i månaden att bli bra. Han blir lika oerfaren som husse eller matte.

Givetvis är detta en synpunkt från en som inte sysslar med avel. Varken för egen del eller med hundar. Barn och valpar tar nämligen tid från jakten.

Nu antar jag att du undviker att bemöta innebörden i mitt inlägg

Tomas

Du får givetvis anta vad du vill, men jag förstår ärligt talat inte vad det är du vill att jag ska svara på som inte mina tidigare inlägg i tråden redan gett svar på?

Uppenbart för mig är att du misstolkar det jag skriver och gör precis som många (inte alla tack och lov) andra blandrasägare/uppfödare: Tillskriver mig åsikter som jag inte har, väljer att inte läsa vad jag faktiskt skriver och översätter därför följande så här:

* För många som föder upp blandraser handlar det först och främst om pengar - blir för alla

* Oftast är det inte genomtänkta blandningar - blir aldrig är det genomtänkta osv.

* Oftast är inte föräldrar etc. hälsokollade - blir aldrig

* Det finns sällan någon kontroll på hur ofta tikarna paras eller eventuella inavelsgrader -blir till aldrig

* Det är väldigt sällan de bästa hundarna (av de renrasiga) som går i blandrasavel (hit räknas även sk "renrasiga" utan stamtavla) , utan mer ofta de som inte håller måttet på antingen hälsa, mentalitet eller exteriör - blir aldrig och alltid

Denna förmåga är något som jag kan bli lite småless på, eftersom jag inte är emot seriös hundavel och tyvärr är det faktiskt så att många (obs att det står många.. Inte alla) blandar raser utan att ha ett mål, annat än att producera valpar och ett mål med sin avel anser jag att man ska ha för att ens kunna komma ifråga att kallas för seriös uppfödare.

Jag är också helt på det klara med att oavsett hur jag formulerar mig och oavsett hur många gånger jag förklarar så kommer vissa ändå att tolka det skrivna helt fel, men kort sagt: Jag är fel person att hoppa på i fråga om hundars vara eller icke vara, så länge det finns ett mål och syfte med aveln och det gäller både för de som pysslar med renras och blandrasavel.

Således kommer det inte att komma fler upprepningar från mitt håll. Jag vet att de flesta uppfattat det jag skrivit helt korrekt och det är jag glad för

Jag sysslar inte med hundavel, men vill bara instämma med Bäckabengtsson ur ett genetiskt perspektiv. Man korsar (avsett art) ofta två ganska genetiskt olika individer för att få en extra livskraftig avkomma. Detta funkar bara i första generationen, och alla försök till återkorsningar eller att kombinera ihop individer av samma typ av "utkorsning" leder till att man minskar den genetiska variationen som gav de positiva effekterna.

Det finns alltså två effekter här- dels får man en genetiskt mer variabel avkomma, vilket generellt ofta är positivt. Dessutom får man någon form av blandning av egenskaperna från föräldrarna, vilket kan leda till bra eller dåliga kombinationer av egenskaper.

Personligen ser jag inte varför det är ett problem att man inte kan jobba vidare med blandrashunden; gillar man exempelvis gråwachtlar så är det ju bara att återgå till de renrasiga och göra en ny korsning. Men det är klart- man kan inte jobba vidare på blodslinjen från en gammal kär favorithund. Själv skulle jag dock hellre se till produktens kvaliteter.

Ni som avlar på blandrashundar:

Använder ni renrasiga med meriter när ni korsar eller är det blandrasiga hundar ni avlar på?

Ni som avlar på blandrashundar:

Använder ni renrasiga med meriter när ni korsar eller är det blandrasiga hundar ni avlar på?

Jag sysslar ju inte med avel alls men kände att jag ändå måste kommentera denna frågan eftersom jag har två blandraser. Jag har fått kommentaren vid ett flertal tillfällen att jag utnyttjar de som lägger ner mycket jobb på avel med renrasiga hundar osv.

Javisst gör jag det men hade jag inte gjort det om jag hade köpt en renrasig hund? Jag kommer aldrig att använda en hund av mig ägd till avel, utställning eller jaktprov oavsett om det är en blandras eller renrasig. Varför? Finns inget intresse helt enkelt. Jag ska jaga med hunden och på jobbet ska han värma mina fötter. Enkelt.

Jag sysslar inte med hundavel, men vill bara instämma med Bäckabengtsson ur ett genetiskt perspektiv. Man korsar (avsett art) ofta två ganska genetiskt olika individer för att få en extra livskraftig avkomma. Detta funkar bara i första generationen, och alla försök till återkorsningar eller att kombinera ihop individer av samma typ av "utkorsning" leder till att man minskar den genetiska variationen som gav de positiva effekterna.

Det finns alltså två effekter här- dels får man en genetiskt mer variabel avkomma, vilket generellt ofta är positivt. Dessutom får man någon form av blandning av egenskaperna från föräldrarna, vilket kan leda till bra eller dåliga kombinationer av egenskaper.

Personligen ser jag inte varför det är ett problem att man inte kan jobba vidare med blandrashunden; gillar man exempelvis gråwachtlar så är det ju bara att återgå till de renrasiga och göra en ny korsning. Men det är klart- man kan inte jobba vidare på blodslinjen från en gammal kär favorithund. Själv skulle jag dock hellre se till produktens kvaliteter.

Vad jag nu förstått av korsningsavel är att sålänge du inte har samma defekt hos dessa två raser du korsar så kan du inte

räkna med att resultatet blir bättre.Ta tex fertilitet...har du två två individer av olika ras som i genomsnitt får 6 valpar/kull så får du automatiskt inte 7 valpar om du korsar dessa.Har du däremot tex 2valpar/kull så kan du kanske öka antalet valpar.

Har du två livskraftiga raser som fungerar bra så får du alltså inte automatiskten avkomma som blir ännu mer livskraftig.

Vad jag nu förstått av korsningsavel är att sålänge du inte har samma defekt hos dessa två raser du korsar så kan du inte

räkna med att resultatet blir bättre.Ta tex fertilitet...har du två två individer av olika ras som i genomsnitt får 6 valpar/kull så får du automatiskt inte 7 valpar om du korsar dessa.Har du däremot tex 2valpar/kull så kan du kanske öka antalet valpar.

Har du två livskraftiga raser som fungerar bra så får du alltså inte automatiskten avkomma som blir ännu mer livskraftig.

Det måste förvisso inte bli så, och man kommer troligen aldrig själv oavsett mängd hundar kunna påvisa en effekt om man jobbar med livskraftiga raser. I genomsnitt borde man dock få en viss positiv effekt för hundar, precis som för andra djur och, för den delen, växter. Så snart man börjar korsa avkommorna, eller återkorsa dem, så kommer dock effekterna också att minska. På samma sätt så kommer de två egenskaper som man ursprungligen försökte förena (om man nu aktivt korsparade) att "delas" igen.

Hur som helst- min enda poäng var att jag personligen inte förstår varför det skulle tala emot blandrashundar att man inte kan jobba vidare med dem avelsmässigt. Givet att man nu söker en jakthund och inget annat, vill säga. Hur bra blandrashundar i genomsnitt är som jakthundar låter jag däremot vara osagt...