Jag sitter bland annat och pysslar med en hel del hundfrågor här på förbundet och en av de hetaste just nu är utan tvekan hundanvändningen vid vildsvinsjakt. Jag har tyvärr en känsla av att vildsvinen blivit mer aggresiva och tuffare mot såväl hundar som folk de senaste åren. Det kan givetvis vara inbillning och en effekt av att vildsvinen ökar rätt snabbt men telefon, mail och egna erfarenheter talar sitt tydliga språk. Tittar vi på Agrias statistik så ser den också rätt dyster ut... Själv tycker jag mig också märka att utfallen mot mig som hundförare blivit mer frekventa. Nu blir jag inte lika ofta påsprungen som i unga år men det kan närmast tillskrivas min utveckling av trädklättrandets ädla konst och en viss försiktighet. Vi ser också en tydlig ökning av skador på hundar som inte jagar vildsvin.

Då vi nu går in i den period då särklassigt flest hundar skadas och dödas skulle det vara intressant att höra forumets erfarenheter. Jag tar också gärna emot tips, råd eller funderingar på eventuella orsaker till de mer arga vildsvinen.

Vi vet sedan tidigare att fler hundar skadas i "randområdet" samt i vass och majs. Vi vet också att mer än hälften av hundskadorna kommer i januari.

Naturligt urval? Med en så hög avskjutning som vildsvinsstammen har ges de darwinistiska effekterna enorm utväxling. Om det har blivit så att "elak mot hund" blivit en förutsättning för att överleva så kommer den egenskapen att mycket snabbt hamna i genmaterialet...?

Sade HerrBerg, som skjutit 3 vildsvin sammanlagt

Vågar man svara i denna del av forumet?!

Oaktat det,

jag har en egen uppfattning,

det är fler som jagar på vildsvinen och en del gör det ganska hårt, det är klart att de djur som är tuffast klarar sig bäst, vildsvin är extremt adaptibla djur,

de kommer att justera upp sin aggressionsnivå efter hand men,

den huvudsakliga anledningen till vidare skador är enkel, fler vildsvin, fler jägare, fler hundar leder till mer skadetillfällen.

Den kontinentala stilen med drevkarlsjakter och några allmänna hundar som stör är kanske lättare för djuren, pressar dem inte så hårt.

Man kan vända på detta fenomen och anse/anföra att de jägare som jagar i små grupper med bra ställande hundar som inte är för heta kommer att få bra jakt framöver,

sen är det ju alltid så att det går åt hundar/blir stort slitaget på hundarna vid denna typ av jakt, jag har en egen uppfattning om detta, det är ju lite som att be Svensson gå en MMA match mot Jörgen Krut, det som krävs av hundarna och det är då mest en fråga om sannolikhet innan de skadas eller dödas.

Jag inser att det kanske är något man måste acceptera att hundar skadas i denna form av jakt men jag gillar det inte, även om jag deltar i jakten.

/Christian

Först, jag kanske inte skulle lagt ämnet här men jag tror och hoppas att Moderatorerna har överseende med mitt snedsteg.

Jag tror att ni båda har poänger. Men, det är också så att om en hund skäller på en grupp vildsvin eller ett ensamt, så är det lättare att skjuta de aggresiva som gör utfall. Således borde "urvalet" verka för de mer passiva som gärna gömmer sig, kanske...

Vidare så är det säkert så att fler vildsvin ger mer skador, självklart. Men min feeling och statistiken talar för att skadorna ökar snabbare än vildsvinen.

Det intressanta här är också samhällets lätt kluvna tunga där man uppmanar oss att skjuta fler vildsvin samtidigt som man fläckvis ondgör sig över skadorna på hundar. Jag är den förste att hävda att ska man jaga vildsvin med hund kommer en skada förr eller senare, om du jagar någorlunda flitigt.

Daniel-

jag tror att de svin som inte bryter ut från en säker position, är de som premieras genom att inte skjutas, att stå i ett slye tätt som natten gör att man helt enkelt klarar sig,

suggorna lär ut vad som är "rätt" överlevnadstaktik och då klarar sig allt fler i flocken.

Men återigen, jag är en allt för oerfaren jägare för att gå med hund på vildsvinsjakt och jag känner att om fler som jag skulle gå ut så skulle skadorna öka,

jaga och skjuta kan jag men det är det där med att vara hundförare.

Min slutliga röst faller på bristande förmåga hos den enskilda jägaren.

/Christian

Christian, jag ska inte föregripa diskussionen men jag tror att bristande kompetens hos Jaktledaren kan vara ett allvarligare problem än den hos den enskilde jägaren...

Tror det kan bero på att hundmatrialet har ändrats en del också. Man har letat och avlat på hundar/raser som går tuffare åt grisarna, driver dem längre osv..

Att folk blir störda/skrämda/anfallna av grisarna är nog mest en effekt av att mötena med gris ökar med populationstätheten.

/Petter

Starr: Jag tror precis tvärtom. Jag tror inte man hunnit avla fram tuffare individer ännu. Däremot tror jag att man ofta kompenserar kvalitet med kvantitet. Då kommer skadorna...

Starr: Jag tror precis tvärtom. Jag tror inte man hunnit avla fram tuffare individer ännu. Däremot tror jag att man ofta kompenserar kvalitet med kvantitet. Då kommer skadorna...

Här är du nog inne på rätt spår !

/ ekebo

Kan det vara som så att hundmaterialet varierar lite över landet,

ingen eller i varje fall ingen som inte jagar på heltid hinner vara med överallt för att få grepp på denna fråga.

Min egen uppfattning är att en del hundar är för heta och biter helt enkelt grisarna, det är inte helt rätt och nog om det,

men visst många hundar saknar dådkraft och psykisk stabilitet att ställa en eller flera vildsvin själv.

Daniel- även om jag håller med dig om jaktledarens roll och förmodade brister så är det den enskilda jägarens agerande som avgör vad som sker på platsen, eller hur?

Men för att inte lämna ämnet, jag skall jaga ett par tre dagar i skåne över julen, återkommer efter det om jag har något vettigt att säga i sak.

/Christian

Starr: Jag tror precis tvärtom. Jag tror inte man hunnit avla fram tuffare individer ännu. Däremot tror jag att man ofta kompenserar kvalitet med kvantitet. Då kommer skadorna...

Tror att denna tes funnits ett tag...roade mig med att läsa igenom jaktdagboken häromdagen (jag som inte kan jaga gris så ofta numera....) och konstaterar att frågan kring hundar och skador debatterades flitigt för ett år sedan och kanske ännu längre tillbaka. Då lyftes antal hundar, kombination av hundar med ställande/drivande egenskaper etc som skäl till skador. Jag tror att dessa resonemng fortfarande håller....

Nu var det ju inte meningen att jag skulle styra denna diskussion så jag får väl dra mig tillbaka snart men:

Christian, jag tror den enskilde jägaren har mycket små möjligheter att styra situationen när väl jakten är igång där ute. Jaktledaren har däremot mycket stora möjligheter i sitt planerande och sin ordergivning samt dialog med hundförarna att minska riskerna. Det var så jag menade.

Stojjan: Inte minst du och jag har diskuterat detta med annat hundfolk i ett par år. Men frågan är hur vi får tankar och tro att slå igenom där ute? Endera är våra teorier fel eller så är de helt enkelt svåra att kommunicera.

Starr: Jag tror precis tvärtom. Jag tror inte man hunnit avla fram tuffare individer ännu. Däremot tror jag att man ofta kompenserar kvalitet med kvantitet. Då kommer skadorna...

Självklart blir det problem om man kombinerar fel hundar i såten.

Men att hundmatrialet inte skiljer sig något har jag svårt att tro. Att det inte hunnit blivit några större skillnader överlag i olika avelslinjer är nog riktigt. Däremot letar nog folk som avser att jaga gris med sin hund oftast efter lite tuffare hundar/raser.

/Petter

Jag har upplevt att jakterna är lite annorlunda upplagda idag än för några år sen efterhand som vi jägarna lär oss hur man ska jaga gris. Speciellt tydligt blir det om man kommer på en jakt där grisarna nyligen anlänt där man ofta jagar gris på samma sätt som älg och/eller rådjur.

Idag ställer vi ut i större såtar och går in med flera hundar från olika håll. Detta för att grisarna har lärt sig när det är jägare i skogen så med större såtar blir risken att de drar innan alla är utsatta mindre. Att gå in med flera hundar från olika håll splitrar flockarna bättre eftersom grisarna då har svårare för att hålla reda på hundar och förare.

Samtidigt kan det faktiskt finnas en risk att grisarna växlar från flyktbeteende till försvarsbeteende eftersom de känner sig förvirrade och osäkra. Bara en teori...

Starr: Jag tror precis tvärtom. Jag tror inte man hunnit avla fram tuffare individer ännu. Däremot tror jag att man ofta kompenserar kvalitet med kvantitet. Då kommer skadorna...

+1

Jag håller fullständigt med.

Det har en avgörande betydelse i hur man släpper och vad man släpper för hundar.

Det kan räcka att du går in fel i såten med fel hundar kombinerade och det far upp en stor gris så är hundskadorna ett faktum.

Som jag skrev i min dagbok som svar på frågan om hurvida jag använder skyddsväst eller inte på mina hundar.

xxxx: Skulle nog kunna skaffa en väst om det var så, men det som har talat i mot är just som du nämner smidigheten. Jag har ju sett att skadorna ökar med första snön just pga att hundarna blir den där tiondelen långsammare att parera attacken. Sedan har jag de flesta skador i bakvagnen på hundarna och där skyddar ju västarna jag sett föga.

Men jag är den förste att ändra mig om någon med annan erfarenhet av västar lägger fram tyngre fördelar.

I dom flesta fall kan man stävja skaderisken genom att tänka till på hur man jagar och vad man släpper.

Några faktorer som jag tänker på är

1. terräng som ökar skaderisken tex vass,salix majs mm.

-då använder jag rörliga hundar och hundar som jagar med huvudet. i mitt fall föredrar jag spetsar och spetskorsningar som jagar med fler sinnen.

2. Antal hundar och vilka hundar som släpps förutom mina hundar och vad dessa hundar har för egenskaper

- jagar jag med kända hundar som jag vet har stor dådkraft och som ger sig på grisen i sällskap med en ytterligare hund så släpper jag en hund med mindre dådkraft och låter mina "skarpaste" vila. och tvärt om

3. Hur mycket grisar finns det på den aktuella marken, har dom en historia av att vara elaka?

-Finns det mycket gris så finns det ingen anledning att släppa det värsta man har utan då tar jag hellre en hund som har bra förar kontakt och som inte är så envis i grisar som ställts och som inte är så intresserad av andra hundars drev. då kan man ju gå i gång flera grisar i en såt istället för värsting hunden som tar tag i en gris och driver ur såt och blir borta 1 timme.

4. Släpp inte in den orutinerade unghunde på ett stånd med den rutinerade hunden . Unghunden invagas i falsk säkerhet och går lika när som den rutinerade hunden och är inte förberedd på vad grisen kan hitta på . Unghunden får allt som oftast utfalet på sig och skadan eller skrämselhickan är ett faktum.

5. Var försiktig med att släppa "skarpt" ställande spetsar och "skarpa" kortdrivare ex Wachtlar och koppovs som man inte vet funkar ihop. Dom jobbar i mot varandra den ena hunden ska ha stopp på grisen och den andra ska ha fart på den och detta leder ofta till att det blir rätt tuffa tag mot grisen och vanligtvis får hängöronen ta smallen för sitt alltför närgångna arbete.

Om man sedan lägger till levererad hundinsats i fråga om effektivitet att presentera vilt i pass, så kanske man kommer fram till att en kombination av några av ovanstående hundar är det bästa. Och man får ta en lite större risk för att leverera vad kunden vill ha.

En kort och en lång hund som inte samjagar brukar funka i dom flesta fall och vara det mest effektiva i att presentera vilt.

lite tankar kring hundsäkerheten av mig som hundförare.

jag var i polen och jagade i höstas med ett gäng som var där nere för sjunde gången. jag blev förvånad över hur "lätt" vildsvinen började röra på sig där jämfört med här i sverige. detta trots att vi jagade i liknande vegetation som hemma med vassar, tättingar osv. jag tog upp detta med gubbarna och de hade också reflekterat över detta och deras förklaring var, precis som christian var inne på, sättet som man jagar där nere; drevkarlar och ett antal hundar som "trycker" igenom såterna. hundarna som används är en salig blandning av raser och vissa av dem jagar nog inte bättre än min mormors gamla jack russel utan hundarnas huvudsakliga uppgift mest är att störa lite i såten. trots att det finns gris i varenda såt där har det, där vi har varit, inte varit en enda förolyckad hund eller människa.

kan det vara så att "våra" grisar trycker hårdare pga vårt annorluna jaktsätt och därför blir mer försvarsbenägna än flyktbenägna? personligen har jag svårt att svälja förklaringen att det beror på att vildsvinen blivit fler eller något slags elitistiskt vildsvinssamhälle pga vår avskjutning.

edit: någon hade nämnt att de tror att det beror på kvantitet istället för kvalitet av hundar; min uppfattning som jag fått av jakten i polen motsäger detta. där används hög kvantitet av hundar med låg kvalitet.

Grisarna ökar och jägarna och hundarna som fokuserar på grisjakt blir fler..med det ökar skadorna. Ofta när man gör nybörjarfel och släpper för många "skarpa" hundar tillsammans.

Men en annan faktor är ju att grisarna får en viss hundvana då dom jagas regelbundet.

En gris som har vunnit mot en hund blir ju inte snällare i sitt nästa möte med en hund.

Nyss utplanterade grisar med felaktigt beteénde är oxå något som man ska beakta.

Min erfaren när det gäller felaktigt agressiva grisar så gäller det att vara snabb med att skjuta bort dom suggor som visar agressivt betéende innan det förs över på de yngre. Beténdet brukar dock finnas kvar i några genrationer innan man fått bort dom "dåliga" grisarna. Har mycket dåliga erfarenheter med "uppfödda" grisar där dom anfaller både människor och hundar.

jag var i polen och jagade i höstas med ett gäng som var där nere för sjunde gången. jag blev förvånad över hur "lätt" vildsvinen började röra på sig där jämfört med här i sverige. detta trots att vi jagade i liknande vegetation som hemma med vassar, tättingar osv. jag tog upp detta med gubbarna och de hade också reflekterat över detta och deras förklaring var, precis som christian var inne på, sättet som man jagar där nere; drevkarlar och ett antal hundar som "trycker" igenom såterna. hundarna som används är en salig blandning av raser och vissa av dem jagar nog inte bättre än min mormors gamla jack russel utan hundarnas huvudsakliga uppgift mest är att störa lite i såten. trots att det finns gris i varenda såt där har det, där vi har varit, inte varit en enda förolyckad hund eller människa.

kan det vara så att "våra" grisar trycker hårdare pga vårt annorluna jaktsätt och därför blir mer försvarsbenägna än flyktbenägna? personligen har jag svårt att svälja förklaringen att det beror på att vildsvinen blivit fler eller något slags elitistiskt vildsvinssamhälle pga vår avskjutning.

edit: någon hade nämnt att de tror att det beror på kvantitet istället för kvalitet av hundar; min uppfattning som jag fått av jakten i polen motsäger detta. där används hög kvantitet av hundar med låg kvalitet.

För det första så är det nog ganska gott om grisar och är det hög population så finns det alltid gäng med grisar som driver omkring på dagtid och dom lämnar ofta tidigt såten.

För det andra med mediokra hundar som inte aktivt letar upp grisar så märker du aldrig dom grisar som står kvar och tjurar.

Har varit på många sådana jakter i sverige där man får fart på en massa grisar bara genom att gå in och röra sig lite i såten, Men när den värsta vågen lämnat såten så jobbar man lite med hundarna och då står lika många kvar och trycker.

Det är ju ganska vanligt att man gått igenom en tätning med fem hundar av varierande sort och det händer ingenting och så säger man att det var tomt. Men så kommer en annan hunförare dit av en slump och släpper in en hund som letar gris och det visar sig att det fullt med gris i den nyss genomgångna såten.

Det ligger mycket i vad jensa har sagt, Vi måste också rent logiskt se att stammen blir äldre. Suggor som sparas lär sig och sin avkomma att hantera hundar. Gentemot tyskland som jag regelmässigt besöker släpper vi hundar ofta och det innebär mycket störning och vi kanske fortare lär viltet att antingen fly eller försvara sig. Om man jagar måttligt med hund och tar ett par större jakter skjuts det nog mer grisar. Sedan är det så att använda så få hundar som möjligt men så många som nödvändigt utefter terrängtyp. Det tar tid att lära sig vad för hundmaterial som passar då terrängen och viltet är så olika.

Jensa, du är en klok och erfaren man, men det visste jag sedan tidigare. Jag kan inte annat än hålla med i allt du skriver. Jag vill dessutom bara tillägga att den statistik vi fått från såväl Polen som Tyskland och Östeuropa i övrigt (inte alltid så bra statistik, men ändå) entydigt visar att skadeproblemet där inte är mindre... Men som betalande gäst märker man självklart nästan aldrig att en olycka inträffar.

"Det är ju ganska vanligt att man gått igenom en tätning med fem hundar av varierande sort och det händer ingenting och så säger man att det var tomt. Men så kommer en annan hunförare dit av en slump och släpper in en hund som letar gris och det visar sig att det fullt med gris i den nyss genomgångna såten. :rolleyes"

citerat Jensa,

ovanstående är så fantastiskt på pricken en beskrivning av många av mina erfarenheter om vissa jakter, vissa hundar och grisen.

/Christian

Läser igenom föregående inlägg med visst intresse & håller nog till stora delar med men inte allt.

Jagar huvudsakligen i Sörmland & då i de områdena i Sörmland som har haft gris längst .

Min minne av den första perioden då kanske för femton år sedan är att det var väldigt "macho" att jaga gris.

Hundarna skulle vara därefter, man importerade de mest aggressiva hundarna från Tyskland,

det var populärt att prata om Rodhsian Ridgeback som potentiella grishundar de är ju gubevars "Lejonhundar".

Modellen för hur grisjakt skulle gå till var Australien snarare än Tyskland.

Det var en period med Indiana Jones & Crocodile Dundee, snarare fångst av vildsvin än jakt som det pratades om.

Det sågs som något berömvärt att hundar tog rödgrisar.

Det var också de som hade minst erfarenhet av jakt med hund som styrde.

Allt detta medförde att hundskadorna ökade, ett antal hundar dödades också innan utvecklingen vände & mindre aggressiva hundar började andvändas.

Med andra ord i Sörmland tycker jag att utvecklingen av hundmatrialet går åt rätt håll .

Men är det så att det jag beskriver ovan nu upprepas i de områden där grisarna etablerats på senare tid eller ?

Det är nämligen så att jag upplever inte grisarna som mer aggressivare nu än vad de var för tio år sedan inte heller att antalet skador på hundar ökat,

snarare tvärtom .

//Lasse D

Lasse: Vi har säkert enorma lokala regionala variationer och utan tvekan så är skador vanligast där grisen nyss kommit eller inte borde finnas (utsatta svin).

Vi ser dock att skadorna ökar också i områden som haft vildsvin länge, dock kanske inte lika snabbt som i resten av vildsvinsområdet.

Christian: Jag har sett nästan 100 olika hundar som testats på vildsvin i bra hägn. Nästan hälften av dem har inte rest vildsvinen ensamma trots att hägnen varit på enstaka hektar och hundarna tänkta som "grishundar". I många fall dessutom "erkännt" duktiga "grishundar". Det är väldigt ont om erfarna samt duktiga hundar i detta land som självständigt jagar och reser alla sorters vildsvin och då kompenserar man med kvantitet...

Lasse: Vi har säkert enorma lokala regionala variationer och utan tvekan så är skador vanligast där grisen nyss kommit eller inte borde finnas (utsatta svin).

Vi ser dock att skadorna ökar också i områden som haft vildsvin länge, dock kanske inte lika snabbt som i resten av vildsvinsområdet.

Christian: Jag har sett nästan 100 olika hundar som testats på vildsvin i bra hägn. Nästan hälften av dem har inte rest vildsvinen ensamma trots att hägnen varit på enstaka hektar och hundarna tänkta som "grishundar". I många fall dessutom "erkännt" duktiga "grishundar". Det är väldigt ont om erfarna samt duktiga hundar i detta land som självständigt jagar och reser alla sorters vildsvin och då kompenserar man med kvantitet...

jag skulle vilja vädra tanken om att det kanske är så att vi börjar lära os på stor bredd i landet hur vildsvinen lever och var de finns. då ökar således sannolikheten att vi stöter på dem där de anser sig säkra. sedan att hundmaterialet är dåligt är sin sak, men inte enda orsaken.

Jag tycker också att vildsvinets intelligens åsidosätts oftast. Nog tror jag att om de upptäcker att ett beteende fungerar mot hund/hundförare så fortsätter individen nog på samma spår, de andra lär sig av upplevelse. Dessutom är intelligensen säkert så hög att de har bra uppfinningsrikedom.

Det blir lite av det som sagts tidigare - vi får den typen av gris som vi själva lägger grunden för.

Lasse: Vi har säkert enorma lokala regionala variationer och utan tvekan så är skador vanligast där grisen nyss kommit eller inte borde finnas (utsatta svin).

Vi ser dock att skadorna ökar också i områden som haft vildsvin länge, dock kanske inte lika snabbt som i resten av vildsvinsområdet.

Christian: Jag har sett nästan 100 olika hundar som testats på vildsvin i bra hägn. Nästan hälften av dem har inte rest vildsvinen ensamma trots att hägnen varit på enstaka hektar och hundarna tänkta som "grishundar". I många fall dessutom "erkännt" duktiga "grishundar". Det är väldigt ont om erfarna samt duktiga hundar i detta land som självständigt jagar och reser alla sorters vildsvin och då kompenserar man med kvantitet...

Okej där rök den teorin dags för nästa .

Nästa teori : Pratar jag med mina Tyska kollegor (De av dem som jagar) så jagar de inte av grissåtarna mer än någon gång per år med hund.

De lämnar också ofta intilliggande såtar ojagade.

De jagar ju också mer med drivande/stötande hundar & mindre med ställande.

Detta borde göra att grisarna inte är lika hårt ansatta av hundar som i Sverige & alltid har en lugn plats att gå till

Ytterligare ett par tankar : Skyddsvästar på hundar verkar vara väldigt vanligt på grishundar i Tyskland det minskar ju skador.

Mycket av de skador som jag har sett på hundar har varit på de bakre regionerna dvs. tillkomna under ståndarbete,

dvs. ställande hundar.

Men som sagt jag har haft fel förr & kan ha fel även nu.

Lasse