Tror att de flesta som skrivit inlägg i denna debatt egentligen är ganska väl överrens och att det mynnar ut i två slutsatser.

För det första att antalet grisar har ökat både i utbredning & täthet i de gamla områdena vilket gör dem mindre flyktbenägna.

För det andra vi är ännu inte så bra på att jaga gris.

//Lasse D

Nja, åren vi toppade vildsvinpopulationen ligger 10-15 år tillbaka i tiden men enl. Daniel så ökar ändå skadorna. Vi har faktiskt haft en nedgång i vildsvinpopulationen de sista åren.

Hur stor är nedgången ?

Kring Gnesta & Katrineholm (Eriksberg) har jag inte någon känsla för någon nedgång.

//Lasse D

Sitter och flyr jobbet lite till genom att läsa denna tråd...

Många kloka åsikter ventilerade. Jag gör dock en reflektion när det kommer till vårt sätt att jaga gris kontra andra länder...

Med risk för att stöta mig med andra måste jag ändå lyfta det jag tror kan spela in vad gäller skador på hundar...

Jag känner inte till hur man gör i alla andra länder men när vi i Sverige jagar gris kombinerar vi på ett i mina ögon lustigt vis...

Vi ställe till med "storjakt", dvs många skyttar, begränsade såtar och hundar. Så långt ganska likt andra länders sätt. Till denna jaktform kastar vi därefter in ställande hundar, dvs spetsar eller spetskorsningar. Våra spetsar är sedan lång tid avlade för att få stort vilt att stanna på plats. Drevjakten som jaktform syftar till det motsatta, dvs få vilt att lämna daglegan och gå i pass. När vilt skall tryckas ut till väntande passkyttar uppstår en i mina ögon svår situation för ställande hundar...Flera ställande hundar på en relativt begränsad yta och "kraften" i ställandet ökar samtidigt som hundförare och ev drivande/stötande hundar bidrar till kraft att trycka iväg grisen till de väntande skyttarna.

Jag har inte en bild av att de större gemensamhetsjakter med många skyttar och hundar i andra länder har denna "ställande" kraft i dreven, vilket enligt mig kan bidra till att konfrontationen mellan gris och hund (för all del även med människa) blir hårdare.

Hade jag haft spetsar hade jag varit tveksam till att använda dem under drevjakter då själva syftet med den jaktformen går på tvärsen mot hundens arbetssätt. Däremot bör varje väl organiserad drevjakt ha tillgång till goda ställare som eftersöksekipage, men det är en annan fråga.

Om inte jaktsättet i mälardalen ändrats drastiskt under min period som Gotlänning, vilket jag inte tror är fallet, så brukade andelen spetsar och spetskorsningar i hundmaterialet vid grisjakterna vara runt 50% på de flesta håll. Som många tidigare varit inne på är det inte ovanligt med 5-8 hundar i varje såt och då får man 3-4 hundar med ställande ambitioner i respektive såt...jag tror att det faktiskt kan spela in som förklaring till skador.

Sitter och flyr jobbet lite till genom att läsa denna tråd...

Många kloka åsikter ventilerade. Jag gör dock en reflektion när det kommer till vårt sätt att jaga gris kontra andra länder...

Med risk för att stöta mig med andra måste jag ändå lyfta det jag tror kan spela in vad gäller skador på hundar...

Jag känner inte till hur man gör i alla andra länder men när vi i Sverige jagar gris kombinerar vi på ett i mina ögon lustigt vis...

Vi ställe till med "storjakt", dvs många skyttar, begränsade såtar och hundar. Så långt ganska likt andra länders sätt. Till denna jaktform kastar vi därefter in ställande hundar, dvs spetsar eller spetskorsningar. Våra spetsar är sedan lång tid avlade för att få stort vilt att stanna på plats. Drevjakten som jaktform syftar till det motsatta, dvs få vilt att lämna daglegan och gå i pass. När vilt skall tryckas ut till väntande passkyttar uppstår en i mina ögon svår situation för ställande hundar...Flera ställande hundar på en relativt begränsad yta och "kraften" i ställandet ökar samtidigt som hundförare och ev drivande/stötande hundar bidrar till kraft att trycka iväg grisen till de väntande skyttarna.

Jag har inte en bild av att de större gemensamhetsjakter med många skyttar och hundar i andra länder har denna "ställande" kraft i dreven, vilket enligt mig kan bidra till att konfrontationen mellan gris och hund (för all del även med människa) blir hårdare.

Hade jag haft spetsar hade jag varit tveksam till att använda dem under drevjakter då själva syftet med den jaktformen går på tvärsen mot hundens arbetssätt. Däremot bör varje väl organiserad drevjakt ha tillgång till goda ställare som eftersöksekipage, men det är en annan fråga.

Om inte jaktsättet i mälardalen ändrats drastiskt under min period som Gotlänning, vilket jag inte tror är fallet, så brukade andelen spetsar och spetskorsningar i hundmaterialet vid grisjakterna vara runt 50% på de flesta håll. Som många tidigare varit inne på är det inte ovanligt med 5-8 hundar i varje såt och då får man 3-4 hundar med ställande ambitioner i respektive såt...jag tror att det faktiskt kan spela in som förklaring till skador.

Spontant skulle jag säga "Det har du alldeles rätt i" men det motsägs ju egentligen i tidigare inlägg där det sägs att spetsar är mindre skadade än andra hundar.

I de jaktlag som jag är med i så används inte spetsar till gris, de hundar som har skadats av gris har skadats under ståndarbete under kanske femton år är det endast ett par hundar som skadats.

Så det tyder faktiskt på att du rätt.

De ökade skadorna på bak ben & liknande tyder ju också på skador under ståndarbete.

Det ökande antalet korsningshundar med spets borde då tyda på det samma dvs. ökat ståndarbete medför ökade skador.

Men som sagt spetsarna är ju underrepresenterade bland skador inte över eller ?

//Lasse D

Hur stor är nedgången ?

Kring Gnesta & Katrineholm (Eriksberg) har jag inte någon känsla för någon nedgång.

//Lasse D

Jag har suttit och letat på SJF:s hemsida för det skall finnas en stor undersökning av vildsvinen på Österlen (Christinehof) där det finns siffror men jag hittar den inte, nån annan som vet var den finns?

Några egna siffror har jag inte utan det är mer en kvalifiserad gissning att det ligger på 5-10% vilket i o f s kan ligga inom årsvariationen. Att en population "exploderar" i inledningsskedet för att sen stabeliseras på en något lägre nivå är väl ett ganska välkänt fenomen. Kom ihåg älgarna på 70-80-talet och rådjuren på 80-90-talet. Nu är det vildsvinen och sen kommer Mårdhunden??

Det kan ju också vara en effekt av att folk har tröttnat på att sitta o vaka nätterna igenom och då blir det mindre åtelmat att äta.

Spontant skulle jag säga "Det har du alldeles rätt i" men det motsägs ju egentligen i tidigare inlägg där det sägs att spetsar är mindre skadade än andra hundar.

I de jaktlag som jag är med i så används inte spetsar till gris, de hundar som har skadats av gris har skadats under ståndarbete under kanske femton år är det endast ett par hundar som skadats.

Så det tyder faktiskt på att du rätt.

De ökade skadorna på bak ben & liknande tyder ju också på skador under ståndarbete.

Det ökande antalet korsningshundar med spets borde då tyda på det samma dvs. ökat ståndarbete medför ökade skador.

Men som sagt spetsarna är ju underrepresenterade bland skador inte över eller ?

//Lasse D

Vi de situationer som uppstår dvs när den ställande kraften och den tryckande kraften krockar, kanske det inte är spetsarna som råkar illa ut...

Det är ju trots allt de som är avlade för att kunna hantera ståndsituationer med farliga djur...

Tror att labben, wachteln eller för den delen kopoven vid en sådan trängd ståndsituation kanske har sämre bedömningsförmåga än en spets.

Vi de situationer som uppstår dvs när den ställande kraften och den tryckande kraften krockar, kanske det inte är spetsarna som råkar illa ut...

Det är ju trots allt de som är avlade för att kunna hantera ståndsituationer med farliga djur...

Tror att labben, wachteln eller för den delen kopoven vid en sådan trängd ståndsituation kanske har sämre bedömningsförmåga än en spets.

Det kan du nog ha rätt i .

De egna hundar som jag har & haft som jagar gris är ju terriers eller av terrier typ.

Dessa hundars instinkt om ett djur stannar sedan må det vara en gris eller ett rådjur är ju att försöka ta djuret.

De saknar egentligen omdömme (Vilket kanske deras husse också gör) .

//Lasse D.

Vi de situationer som uppstår dvs när den ställande kraften och den tryckande kraften krockar, kanske det inte är spetsarna som råkar illa ut...

Det är ju trots allt de som är avlade för att kunna hantera ståndsituationer med farliga djur...

Tror att labben, wachteln eller för den delen kopoven vid en sådan trängd ståndsituation kanske har sämre bedömningsförmåga än en spets.

Hörde just av en kompis att en av de bästa hundarna i bekantskapskretsen (Wachtel/grå) blivit illa snittad nyligen och hade ca 10% chans att överleva.

Det kan du nog ha rätt i .

De egna hundar som jag har & haft som jagar gris är ju terriers eller av terrier typ.

Dessa hundars instinkt om ett djur stannar sedan må det vara en gris eller ett rådjur är ju att försöka ta djuret.

De saknar egentligen omdömme (Vilket kanske deras husse också gör) .

//Lasse D.

Ja man kan ju ifrågasätta husses omdömme om man använder sådana hundar vid grisjakt.

Ja man kan ju ifrågasätta husses omdömme om man använder sådana hundar vid grisjakt.

Det kan man ju göra men dessa hundar är oftast så lätta att det blir en luftfärd utan skador.

Skadorna kan däremot bli mycket värre om det är en större hund.

Grisarna verkar heller inte ta mindre hundar riktigt på allvar.

Det normala är ju också att de lungnar ner sig efter det första försöket .

På de femton åren som jag har jagat gris med hund så har jag aldrig förlorat någon hund,

det har inte ens gått hål på någon av mina hundar, ingen av mina hundar har blivit fysikt skadade.

Visst har ett & annat ego fått sig en törn men inget värre .

Knack, Knack ta i trä ......

//Lasse D.

Många intressanta betraktelser och många kunninga skribenter. När det gäller Stojans inläg med spetshundsinslagen på storjakterna oavsett om det renodlade spetsar eller korsningar så kan man undra över om det inte är ett resultat av att det egentligen har varit rätt klent med de hängöron, vad gäller kapciteten som grishundar - som borde vara det givna valet på drevjakterna. D v s hundmaterialet har inte räckt till och så har man blandat både i avlen och på individnivå framförallt på storjakterna. Sen är det en annan sak att bäst resultat får man om man bara kör spetsar En annan sak när det gäller skador på hundarna är biotopen, inte bara biotopen där själva konfrontationen sker. Utan skälva biotopen som helhet där jakten bedrivis. Om man tittar på kontinentnen med grisar som springer mycket hellre än stannar så uppfattar jag det när man talar med folk från Tyskland bl.a. att deras marker är inte lika täta som te.x. en sörmländsk mark som kan omfatta många tusen ha av mer eller mindre tätt granplantering. Här kommer skillnaderna fram mellan spetsarna och resten av hundarna att spela stor roll. En spets har en helt annan förmåga att uppfatta många saker på samma gång. D v s att även hålla koll på de grisarna som smyger upp och "tar hunden" när den är upptagen med en eller en grupp av grisar. Är det något som jag har lärt mig av de tilllfällen som jag hjälpt till i ett grishägn vid hundträningstillfällen är just det att det är en oändlig skillnad mellan spetsarna och övriga raser som jagar gris just vad gäller uppmärsamheten. // Jonas

Det kan du nog ha rätt i .

De egna hundar som jag har & haft som jagar gris är ju terriers eller av terrier typ.

Dessa hundars instinkt om ett djur stannar sedan må det vara en gris eller ett rådjur är ju att försöka ta djuret.

De saknar egentligen omdömme (Vilket kanske deras husse också gör) .

//Lasse D.

Ja dels kan en del hundar reagera som du beskriver, det jag närmast hade i åtanke var att spetsar(kanske framförallt laikor) pararar utfall "snyggare" än labbar, vorsthrar, wachtlar m.m. Vid de lite "hetare" ståndskallen tror jag de förleds att gå närmare än vad de borde och kanske normalt gör om de arbetar själv. Närmare helt enkelt. När utfallet kommer hoppar spetsen snyggt åt sidan, medan "hängörat" försöker vända och fly...med skador i bakvagn som följd...tycker jag rätt ofta sett hundar av diverse raser som vid utfall försöker göra helt om och dra ett tiotal meter. Detta agerande kräver ett visst arbetsavstånd för att vara lyckosamt. Har sett alltförmånga stora hängöron försöka sig på det vi kallar "the hyena lunk" dvs fly från fara som hotar bakifrån och samtidigt försöka dra in bakvagnen. Effekten blir en löpstil påfallande lik en hyenas

Känns som om Stojjan är en av de klokaste här på forumet. Det han skriver känns bara så logiskt och rätt!

Hur stor är nedgången ?

Kring Gnesta & Katrineholm (Eriksberg) har jag inte någon känsla för någon nedgång.

//Lasse D

Nä det kan jag hålla med bortsett från lokala avikelser.

Nämnda marker är ju i princip mina hemmamarker men bortsett från dessa så ökar svinen hela tiden över ytan och endast dom marker med flerårig etablering har lärt sig hur man förvaltar grisarna och håller i mot ev ökning.

Debatten kring spetsar eller spetskorsningar som ställer svinen i såten kan jag tycka vara nyckeln till framgång ibland, åtminstone där jag jagar i huvudsak. 300-500ha per såt och du har en timme på dig att pressentera viltet i pass med fyra hundförare. I dessa fall kan det var en ren fördel att ha spetsar och korsningar som mer målinriktat letar reda på svinen och inte ägnar allt för mycket tid att jaga fuldjur.

När man sedan lokaliserat grisarna så kan man med fördel spränga ut dom med andra typer av hundar wachtlar,labbar ,vorsteh,terriers, stövare eller vad man nu har, spelar inte så stor roll de flesta hundar jagar ju gris.

Nä det kan jag hålla med bortsett från lokala avikelser.

Debatten kring spetsar eller spetskorsningar som ställer svinen i såten kan jag tycka vara nyckeln till framgång ibland, åtminstone där jag jagar i huvudsak. 300-500ha per såt och du har en timme på dig att pressentera viltet i pass med fyra hundförare. I dessa fall kan det var en ren fördel att ha spetsar och korsningar som mer målinriktat letar reda på svinen och inte ägnar allt för mycket tid att jaga fuldjur.

När man sedan lokaliserat grisarna så kan man med fördel spränga ut dom med andra typer av hundar wachtlar,labbar ,vorsteh,terriers, stövare eller vad man nu har, spelar inte så stor roll de flesta hundar jagar ju gris.

...och när de skall "sprängas" kallar ni först av spetsarna då...eller

Nä jag menar inte att pika dig Jens, jag vet hur det går till och men den jaktformen du beskriver resultarar ju ofta i att det blir situationer där hundar med olika arbetssätt samjagar. Det är då den har "krocken" uppstår och trycket på grisen blir ganska hårt. Tänk dig att min hund och en av dina spetsar samtidigt jagar samma gris. Min kommer för allt han är värd försöka få grisen att dra. Din kommer göra detsamma så fort den rör sig. Bäddat för en ganska tuff konfrontation....Lyckas min få grisen att börja springa kommer nog din att "naffsa" i hasor för att de skall stanna och tvärt om. Blankstålsläge....

...och när de skall "sprängas" kallar ni först av spetsarna då...eller

Nä jag menar inte att pika dig Jens, jag vet hur det går till och men den jaktformen du beskriver resultarar ju ofta i att det blir situationer där hundar med olika arbetssätt samjagar. Det är då den har "krocken" uppstår och trycket på grisen blir ganska hårt. Tänk dig att min hund och en av dina spetsar samtidigt jagar samma gris. Min kommer för allt han är värd försöka få grisen att dra. Din kommer göra detsamma så fort den rör sig. Bäddat för en ganska tuff konfrontation....Lyckas min få grisen att börja springa kommer nog din att "naffsa" i hasor för att de skall stanna och tvärt om. Blankstålsläge....

Vad som slår mig när jag läser alla dessa inlägg med huvudinriktning på hundarna är två saker: 1) vad skilljer egentligen det sätt som många jaktlag jagar gris med en större mängd hundar i en såt denna jaktform från den engelska rävjakten? Det handlar för en utomstående om att jaga med ett pack av hundar? 2) På vilket sätt besvarar dessa inlägg Linkis frågeställning om det blivit en aggresivare form av vildsvin som attackerar oftare idag mot förr?

Utöver detta så handlar valet av hundras lite om vad föraren har för inriktning med sin jakt, ska hunden pressentera jakttillfälle för passkyttarna eller för hundföraren!

Man skaffar inte en ställande hundras för att i huvudsak stöta ut vilt till passkyttarna samtidigt som man inte skaffar en stötande hundras i förhoppning att den ska ställa vilt. Som nån har konstaterat så kan det kanske vara läge för att likrikta arbetssättet för hundarna på den aktuella jakten för att minska risker och för en effektivare jakt. Det finns givetvis utrymme för båda arbetssätten, men inte samtidigt.

Nja, åren vi toppade vildsvinpopulationen ligger 10-15 år tillbaka i tiden men enl. Daniel så ökar ändå skadorna. Vi har faktiskt haft en nedgång i vildsvinpopulationen de sista åren.

Som de flesta skåningar anser du att Sverige slutar vid hallandsåsen tillika att all kompetens i ämnet finns i syd. Sant är att östra skåne är ett av ursprungsområdena, precis som området söder om Stockholm här uppe. Vildsvinen har emellertid mycket bättre förutsättningar till riktigt täta stammar i mellansverige jämfört med stora delar av skåne, tvivlar du på det så är du välkommen upp att se nåt annat än bokskog och slåntätningar på 1,5 tunnland. Har jagat en hel del svin i centrala skåne och i liknade biotoper i tyskland, så jämförelsen är inte helt tagen ur luften.

Vildsvin blir ett nytt vilt för många varje år, hundmaterialet hinner inte med lika lite som kunskapen att förvalta/jaga. Inte så underligt att skadornas numerär ökar således.

I kärnområdena ökar trycket (med rätta) på jägarna. Effektivitet är en ny term som lämpar sig väl, med effektivitet kommer också följdproblem.

Hmmm, Jenas, du skriver många kloka ord men inget som egentligen kan svara på Daniels fråga om varför/om grisarna blivit aggresivare på marker som haft gris länge och med länge menar han (som jag tolkar det) +15år vilket bör innebära mer än en generation grisar. Alla diskusioner om marker med nyetablerad (<5år) stam kan man nog sammanfatta med ordet "erfarenhet".

Tidsperioden (+15år) bör ju undanröja tankar om att en enskild gris har ett inlärt beteende eftersom den bör var död sedan några år. Kanhända kan det vara en utveckling i Darwins anda men det bör ju inte vara så eftersom tidsaspekten är väldigt, väldigt liten i förhållande till hur länge grisarna funnits på jorden.

Tidsasspekten kan däremot lätt innefattas inom en mansålder men varför ökar skadefrekvensen då med tanke på att de som jagar på marken bör vara erfarna och ha skaffat sig ett passande hundmaterial? Där är min teori att det är en generationsväxling på de marker som haft gris länge men det finns ett hål i teorin. Generationsväxlingen går inte så snabbt att erfarenheten inte skulle hinna föras över...

Kan det vara att det kommer in helt nya jaktlag på marken vilket då skulle förklara problematiken? Kan det vara så att markägarna har börjat kasta ut äldre jaktlag som inte vill vara med när arrendena rusar i höjden?

Mycket intressant tråd detta, med många kloka funderingar! Frågan är minst sagt komplex, eftersom såväl grisar som hundar och hundförare lär sig. Inlärda beteenden kan sprida sig snabbt i en population, isynnerhet om det rör sig om ett socialt djur som vildsvin. Eller människor... Detta sker alltså inom en generation, och går därmed fort. Inlärda beteenden kan sedan spridas mellan generationer genom kulturell nedärvning, eftersom generationerna går i varandra. Suggor som råkar göra rätt för att klara sig kan alltså snabbt komma att sprida dessa erfarenheter till sina avkommor och andra grisar. Möjligen bär avkommorna dessutom genetiska anlag för att göra rätt, men den kulturella evolutionen är mycket snabbare och mer kraftfull. Hundarna lär sig självfallet också under sin livstid, och kan också överföra sina erfarenheter till andra hundar när man släpper flera hundar samtidigt. Detta gäller förstås även mindre önskvärda beteenden... Slutligen så lär vi jägare förstås oss också var grisarna trycker, hur vi kan samarbeta bättre med varandra och med hundarna för att få ut grisarna osv. Vilket vi för vidare...

Flyttade ut tråden ur SJF-arean, eftersom den "inte riktigt" följer reglerna om vem som får skriva i den... !

Som de flesta skåningar anser du att Sverige slutar vid hallandsåsen tillika att all kompetens i ämnet finns i syd. Sant är att östra skåne är ett av ursprungsområdena, precis som området söder om Stockholm här uppe. Vildsvinen har emellertid mycket bättre förutsättningar till riktigt täta stammar i mellansverige jämfört med stora delar av skåne, tvivlar du på det så är du välkommen upp att se nåt annat än bokskog och slåntätningar på 1,5 tunnland. Har jagat en hel del svin i centrala skåne och i liknade biotoper i tyskland, så jämförelsen är inte helt tagen ur luften.

Vildsvin blir ett nytt vilt för många varje år, hundmaterialet hinner inte med lika lite som kunskapen att förvalta/jaga. Inte så underligt att skadornas numerär ökar således.

I kärnområdena ökar trycket (med rätta) på jägarna. Effektivitet är en ny term som lämpar sig väl, med effektivitet kommer också följdproblem.

Det finns många kunniga människor i hela sverige men de med längs erfarenhet är de som haft vildsvin sen 70-talet och då som du påpekar finns de bl a i Skåne. Nu finns det inte förutsättningar för täta stammar av vildsvin överallt i Skåne men i norra delarna finns allt de vill ha och där är stammarna väldigt täta med avskjutningssiffror på mer än 1 gris på 10 ha och år på vissa marker.

Att stammarna kan bli lika täta i norra sverige på sina ställe är jag helt övertygad om men i allmänhet är ni norrläningar inte där ännu. Jag har varit och jagat mer än en gång på marker som omtalas som "nedlusade med svin" längre upp i landet och visst har det fällts svin ibland men oftas inte.

Det är också ganska märkligt att böndernas klagomål kring vildsvinsskador blivit så höljuda de senaste åren när de flesta och största har haft svin på sina marker i många år. Finns säkert nån psykologisk term för det....

Lika märkligt är det med alla dessa reportage kring grisjakt som dykt upp i allehanda jakttidningar de senaste åren när det som sagt har jagats svin i snart en jägargeneration och det är samma med kronhjortsjakt vilket vi skåningar pysslat med lika länge. Sverige är ganska mycket mer än Mälardalen och älgjakt....

Säkert någon som ovan sagt detsamma men så här tror jag: Vildsvinen försvarar sig antingen genom att fly eller genom att ta strid. Om det inte lönar sig att fly (t ex genom att grisen befinner sig i hägn) så tar den strid. Och varje gång den tar strid så blir den bättre på det. Den lär sig vad som krävs för att skrämma/ta en hund. Likaså om det aldrig skjuts INNE i såten så lär sig grisarna att DÄR är den trygga zonen, och där är det att ta strid som gäller för att freda sig. Och, igen; de blir bättre på det för varje gång. De blir "argare" för att VI lär dem att detta lönar sig.

Mycket bra teorier av Torkel, vilka mycket väl kan stämma.

Själv deltar jag bara på vildsvinsjakter med mina ställande hundar där endast en hund åt gången är lös i såten, blir det då ett ståndskall så har jag rätten och möjligheten att gå in och skjuta grisen.

Visar det sig från hägn där man ”testar” grishundar att grisarna blir argare med tiden? Eller blir de ”lojare” och struntar i hundarna?

/ ekebo

RW

Gällande din jämförelse med den Brittiska rävjakten så skulle jag vilja säga att det finns framförallt två väldigt stora och relevanta skilnader.

1: I jämförelse med de numer förbjudna Engelska rävjakterna släpps det förhållandevis få och försiktiga hundar.

2: Grisens möjlighet att försvara sig mot jakthundarna är betydligt större än rävens.

Den dagen då det är helt normalt att hundarna tar grisen och sliter den i stycken hoppas och tror jag att det är fler än du och jag som ifrågasätter etiken. Men två tre eller t.o.m. 4 hundar i en såt är ganska långt ifrån den hets de Engelska rävarna utsätts för. Hundar som "avfångar" icke påskjutet villt är det nog få om ens någon som eftersträvar idag.

MVH // Henrik

Starr: Jag tror precis tvärtom. Jag tror inte man hunnit avla fram tuffare individer ännu. Däremot tror jag att man ofta kompenserar kvalitet med kvantitet. Då kommer skadorna...

Hej,

Jag vet inte om det är helt rätt. Många halvfega hundar kan vara väldigt bra för att få loss flera djur samtidigt, även ensamma stora går loss enklare, anser jag.

Skador kommer på hundar som är för skarpa, eller som tenderar att bli för skarpa när det kommer en halvfeg hund och hjälper till.

Vad det gäller tuffa hundar så kommer dom alltid att bli mer skadade än de som står och skäller som en spets på avstånd och markerar att här står det grisar. Nu får jag väl skit för det, men hundar som ståndar när dom står utanför en tätning och skäller är inte ett ståndskall utan en markering att här finns det gris och jag vågar inte gå in och få loss dom. Kan vara nog så bra om man jagar på det sättet.

Carl Berg

RW

Gällande din jämförelse med den Brittiska rävjakten så skulle jag vilja säga att det finns framförallt två väldigt stora och relevanta skilnader.

1: I jämförelse med de numer förbjudna Engelska rävjakterna släpps det förhållandevis få och försiktiga hundar.

2: Grisens möjlighet att försvara sig mot jakthundarna är betydligt större än rävens.

Den dagen då det är helt normalt att hundarna tar grisen och sliter den i stycken hoppas och tror jag att det är fler än du och jag som ifrågasätter etiken. Men två tre eller t.o.m. 4 hundar i en såt är ganska långt ifrån den hets de Engelska rävarna utsätts för. Hundar som "avfångar" icke påskjutet villt är det nog få om ens någon som eftersträvar idag.

MVH // Henrik

Du har delvis rätt. Det du har fel i är att det finns jakter där det släpps betydligt fler hundar än så och en kulting har ingen chans mot en skarp hund. Det du har rätt i är att vid många jakter släpps inte så många hundar och mot ett vuxet svin har en normalhund inte nån chans. Problemet är att jaktens motståndare inte belyser nån jakt utom den med mest hundar och svin som bits ihjäl.

Jag tror att detta är en fråga att titta på framöver för oss jägare och våra båda förbund.