Njaä, Lasse, nu tror jag du har delvis rätt. Men jag har haft fel ruskigt ofta och är definitivt ingen guru på området. Helt klart borde jaktintensitet spela roll och vår svenska allmogejakt innebär ofta en jakt i veckan med hund, minst, hela hösten.

Tittar man på vildsvinshundarna nere på kontinenten så är de ofta lättare vilket ger lättare skador och färre dödade, det tror jag kan vara en delförklaring. Mycket terriers och små blandraser som flyger istället för sprättas hårt och djupt, dessutom mycket skyddsvästar.

Vad gäller spetsar så tycker jag personligen att de ofta klarar sig bättre än andra raser. Det skulle kunna vara så också i statistiken men för att svara på det måste man nästan veta hur mycket respektive ras jagat och hur många vildsvinskontakter de haft. Men jag törs nog nästan påstå att de inte ser ut att vara överrepresenterade.

I slutändan skulle det dock vara intressant att se hur många vildsvinshundar som skadats allvarligt eller dödats då de arbetat ensamma. Jag känner knappt till något fall. Mer än en ger dock alltid problem förr eller senare oavsett ras, tror jag.

I slutändan skulle det dock vara intressant att se hur många vildsvinshundar som skadats allvarligt eller dödats då de arbetat ensamma. Jag känner knappt till något fall. Mer än en ger dock alltid problem förr eller senare oavsett ras, tror jag.

Du har nog en poäng i detta....funderade en stund innan jag kom på två raser där jag känner till att hundar blivit skadade vid ensamarbete..gissa vilka...(inte kopov, kan kanske hänt men jag kommer inte nu på något fall)

Njaä, Lasse, nu tror jag du har delvis rätt. Men jag har haft fel ruskigt ofta och är definitivt ingen guru på området. Helt klart borde jaktintensitet spela roll och vår svenska allmogejakt innebär ofta en jakt i veckan med hund, minst, hela hösten.

Tittar man på vildsvinshundarna nere på kontinenten så är de ofta lättare vilket ger lättare skador och färre dödade, det tror jag kan vara en delförklaring. Mycket terriers och små blandraser som flyger istället för sprättas hårt och djupt, dessutom mycket skyddsvästar.

Vad gäller spetsar så tycker jag personligen att de ofta klarar sig bättre än andra raser. Det skulle kunna vara så också i statistiken men för att svara på det måste man nästan veta hur mycket respektive ras jagat och hur många vildsvinskontakter de haft. Men jag törs nog nästan påstå att de inte ser ut att vara överrepresenterade.

I slutändan skulle det dock vara intressant att se hur många vildsvinshundar som skadats allvarligt eller dödats då de arbetat ensamma. Jag känner knappt till något fall. Mer än en ger dock alltid problem förr eller senare oavsett ras, tror jag.

I de flesta fall som jag fått skador på ensamjagande hundar så är det i kontakt med mellanstora galtar i hundra kilos klassen. Dom är inte tillräckligt stora för att hundarna ska få respekt och öka säkerhetszonen men dom är tillräckligt stora för att orsaka stora skador på hunden. Då dom är blixtsnabba med mycket vasst i truten. Och har hunden otur så är det en galt med lite "goda"erfarenhet i försvaret mot hundar.

Alt är det en gris som avviker i mönstret och plötsligt jagar hunden med dubbelt så långa utfall i besvärlig terräng. Hundarna har en invand undanflyktsmanöver och springer som dom brukar och stannar. och då kan olyckan vara framme.

Hundar som springer ifatt ett svin på öppet fält och naffsar grisen i hasorna varpå grisen gör en 180 gradare i full fart varpå hunden inte hinner stanna och springer in i grisen. Har den då lite betar så har jag varit med att det gått illa

Stojjan: Nu vet jag inte vilka tvivelaktiga jaktsällskap du har men då jag har laika, gråhund och wachtel antar jag att de raserna är representerade...

Jensa: Visst kan olyckor hända även ensamma hundar. Se bara på de relativt höga skadetalen vid älgjakt. Det dör rätt många hundar varje år samt ytterligare några som skadas allvarligt vid gammal hederlig älgjakt. Det är alltid en risk att släppa hunden... Men just de galtar du nämner och "annorlunda" vildsvin är svåra att skydda sig emot.

Du har nog en poäng i detta....funderade en stund innan jag kom på två raser där jag känner till att hundar blivit skadade vid ensamarbete..gissa vilka...(inte kopov, kan kanske hänt men jag kommer inte nu på något fall)

Var inte Kalles hund ensam när den blev skadad? Jag har i allfall jagat med kopov som blivit skadad i ensamarbete

Jensa: Intressant det du skriver med hasnafsare på öppna fält. Jag har själv sett rätt många sådana situationer men ännu inga skador. Däremot har jag sett en del hundar som springer upp grisen och "tacklar" den i sidan, där får man lätt skador tycker jag mig se... Ett enda vift med huvudet så är såret i sidan/ljumskarna där.

Var inte Kalles hund ensam när den blev skadad? Jag har i allfall jagat med kopov som blivit skadad i ensamarbete

Njaee...både hanen och tiken var nog med från början vid det tillfället...

Säger inte på något sätt att en kopov inte kan bli skadad vid ensamarbete...men om man med detta menar ensam hund i skogen, inte att en hund mitt bland massa pågående jakter och folkdrev råkar vara ensam med en gris...ja då tror jag att det är ganska ovanligt att såväl kopovs som laikor, terriers eller andra vanligt förekommande raser skadas allvarligt...

För att förtydliga mig...om jag deltar på en gemensamhetsjakt med många hundar och människor, ja även om min hund råkar vara själv vid ett grisarbete är grisen/arna påverkade av det som sker runt om. Hunden med tror jag. Den hör och känner av stöd från andra hundar och folk i närheten. Följdaktligen blir förutsättningen för jakten annorlunda än om hunden jobbar själv med grisar som inte vet om att det är fler hundar och folk i skogen. Vid det senare scenariot känner jag bara på rak arm till hundar från två raser som råkat i trubbel... Ingen kopov...eller wachtel eller laika heller för den delen...

Njaä, Lasse, nu tror jag du har delvis rätt. Men jag har haft fel ruskigt ofta och är definitivt ingen guru på området. Helt klart borde jaktintensitet spela roll och vår svenska allmogejakt innebär ofta en jakt i veckan med hund, minst, hela hösten.

Tittar man på vildsvinshundarna nere på kontinenten så är de ofta lättare vilket ger lättare skador och färre dödade, det tror jag kan vara en delförklaring. Mycket terriers och små blandraser som flyger istället för sprättas hårt och djupt, dessutom mycket skyddsvästar.

Vad gäller spetsar så tycker jag personligen att de ofta klarar sig bättre än andra raser. Det skulle kunna vara så också i statistiken men för att svara på det måste man nästan veta hur mycket respektive ras jagat och hur många vildsvinskontakter de haft. Men jag törs nog nästan påstå att de inte ser ut att vara överrepresenterade.

I slutändan skulle det dock vara intressant att se hur många vildsvinshundar som skadats allvarligt eller dödats då de arbetat ensamma. Jag känner knappt till något fall. Mer än en ger dock alltid problem förr eller senare oavsett ras, tror jag.

Det beror lite på vad du menar med ensam, ensam på ståndet eller ensam i såten.

Min erfarenhet av egna hundar säger mig att det räcker med att de inte är ensamma i såten för att de skall bli djärvare än vanligt.

Har själv inte fått någon hund skadad av gris så allvarligt att det har gått hål ett av skälen kan vara att jag har hundar av terrier typ.

De hundar som har blivit skadade då jag har varit med är Wachtel eller Wachtel/Spets.

De hundar i bekantskaps kretsen som blivit skadade då jag inte varit med är en Kopov & en Laika.

Bägge under ensam arbete .

I kopovens fall var det så att grisarna blev inträngda på en halvö i våtmark så han blev tuggad i ett bakben.

I laikans fall känner jag inte till situation i detalj men det var på ett hår att han överlevde.

//Lasse

Njaä, Lasse, nu tror jag du har delvis rätt. Men jag har haft fel ruskigt ofta och är definitivt ingen guru på området. Helt klart borde jaktintensitet spela roll och vår svenska allmogejakt innebär ofta en jakt i veckan med hund, minst, hela hösten.

Tittar man på vildsvinshundarna nere på kontinenten så är de ofta lättare vilket ger lättare skador och färre dödade, det tror jag kan vara en delförklaring. Mycket terriers och små blandraser som flyger istället för sprättas hårt och djupt, dessutom mycket skyddsvästar.

Vad gäller spetsar så tycker jag personligen att de ofta klarar sig bättre än andra raser. Det skulle kunna vara så också i statistiken men för att svara på det måste man nästan veta hur mycket respektive ras jagat och hur många vildsvinskontakter de haft. Men jag törs nog nästan påstå att de inte ser ut att vara överrepresenterade.

I slutändan skulle det dock vara intressant att se hur många vildsvinshundar som skadats allvarligt eller dödats då de arbetat ensamma. Jag känner knappt till något fall. Mer än en ger dock alltid problem förr eller senare oavsett ras, tror jag.

Det finns kanske nån koppling mellan nybörjare på jaktformen och skador. På de marker jag jagar på som har haft gris längst (+30år) börjar jägarkåren bytas ut och nya jägare tar vid. Man vet ju själv hur man var i 20 års åldern, det skulle vara macho till max i alla läge. Det är kanske det som börjar slå igenom i statistiken.

Stojjan: Nu vet jag inte vilka tvivelaktiga jaktsällskap du har men då jag har laika, gråhund och wachtel antar jag att de raserna är representerade...

Jensa: Visst kan olyckor hända även ensamma hundar. Se bara på de relativt höga skadetalen vid älgjakt. Det dör rätt många hundar varje år samt ytterligare några som skadas allvarligt vid gammal hederlig älgjakt. Det är alltid en risk att släppa hunden... Men just de galtar du nämner och "annorlunda" vildsvin är svåra att skydda sig emot.

Nä visst det är ju olyckor som villka olyckor som helst och som är svåra att skydda sig mot och är väl inte överrepresenterade i olycksstatistiken och följdakligen inget problem

Det beror lite på vad du menar med ensam, ensam på ståndet eller ensam i såten.

Min erfarenhet av egna hundar säger mig att det räcker med att de inte är ensamma i såten för att de skall bli djärvare än vanligt.Har själv inte fått någon hund skadad av gris så allvarligt att det har gått hål ett av skälen kan vara att jag har hundar av terrier typ.

De hundar som har blivit skadade då jag har varit med är Wachtel eller Wachtel/Spets.

De hundar i bekantskaps kretsen som blivit skadade då jag inte varit med är en Kopov & en Laika.

Bägge under ensam arbete .

I kopovens fall var det så att grisarna blev inträngda på en halvö i våtmark så han blev tuggad i ett bakben.

I laikans fall känner jag inte till situation i detalj men det var på ett hår att han överlevde.

//Lasse

Gäller detta även hundar som aldrig tidigare jagat tillsammans på vilt med andra hundar?

/ ekebo

Jensa: Intressant det du skriver med hasnafsare på öppna fält. Jag har själv sett rätt många sådana situationer men ännu inga skador. Däremot har jag sett en del hundar som springer upp grisen och "tacklar" den i sidan, där får man lätt skador tycker jag mig se... Ett enda vift med huvudet så är såret i sidan/ljumskarna där.

Nä i de flesta fall får sig bara hunden en flygtur som väl är.

Jag har en Laika som springer som du nämner jämnsides och skäller grisen i örat och det har jag stått och tittat på medhjärtat i halsgropen särskilt när det rör sig om en riktigt stor galt. Peppar peppar ta i trä så har det gått bra hittills men dagen närmar nog sig

Jensa: Varenda skadad hund är ett problem, åtminstone för ägaren, men tyvärr en risk man får ta om man släpper dem lösa i skog och mark. Vår, SJF´s, uppgift måste ändå vara att komma med så goda råd som möjligt. Tyvärr är det svårt att hitta enkla lösningar i detta fall. Kanske det som gör det så svårkommunicerat?

Oavsett rumpnafsare eller tacklare så tror jag att den hundtypen är effektiv för att ställa / stoppa flyende vildsvin. Ibland det enda som kan hejda farten... De lever dock farligt, det ska man vara medveten om. Men oavsett vilket så är skador ofta extremt situationsberoende och jag har själv en gråhund som det skjutits en hel del stor gris för. Hans enda skada var en pyjamasgris som jag skjutit i frambenet som bet av honom delar av örat och tungan... Allt kan hända i dessa snabba kaotiska situationer.

Du som besöker en del större organiserade jakter, ser du någon trend i jaktledningens agerande? Får hundförarna mer makt / förtroende?

Gäller detta även hundar som aldrig tidigare jagat tillsammans på vilt med andra hundar?

/ ekebo

Åtminstone på mina hundar så verkar det räcka med att höra andra hundar i närheten jaga för att få upp adrenalin halten.

//Lasse

Jensa: Varenda skadad hund är ett problem, åtminstone för ägaren, men tyvärr en risk man får ta om man släpper dem lösa i skog och mark. Vår, SJF´s, uppgift måste ändå vara att komma med så goda råd som möjligt. Tyvärr är det svårt att hitta enkla lösningar i detta fall. Kanske det som gör det så svårkommunicerat?

Oavsett rumpnafsare eller tacklare så tror jag att den hundtypen är effektiv för att ställa / stoppa flyende vildsvin. Ibland det enda som kan hejda farten... De lever dock farligt, det ska man vara medveten om. Men oavsett vilket så är skador ofta extremt situationsberoende och jag har själv en gråhund som det skjutits en hel del stor gris för. Hans enda skada var en pyjamasgris som jag skjutit i frambenet som bet av honom delar av örat och tungan... Allt kan hända i dessa snabba kaotiska situationer.

Du som besöker en del större organiserade jakter, ser du någon trend i jaktledningens agerande? Får hundförarna mer makt / förtroende?

På dom jakter som jag deltar så har man i de flesta fall mångårig erfarenhet med grisar, och det är jaktkunder som vi jobbat med i flera år. Under normaljakterna så är jaktledningen väldigt lyhörd på vad vi ser iaktar och dom lyssnar oftast på om vi vill bryta pga att det smällt mycket och det behöver redas upp en del skott eller om det dyker upp mycket smått och randigt så att vi blir tvungna att koppla upp hundarna. etc

Ovan nämnda jakter är resultatet av ett flerårigt sammarbete mellan jaktledning och hundförare från våran organissation och vi är ett rätt samövat team och skade risken är relativt låg.

Där är normaluppställningen 4-5 hundförare med ett 50 tal hundar så att det finns ojagade och utvilade hundar till varje såt. Hundarna släpps under kontrollerade former max två per förare och förarna ser till att samjakt sker i sådan liten grad som möjligt. Hundförarna vet varandras och hundarnas kvalitéer.

Många gånger kan man undvika skador genom att förutse faror, Ex En större gris går vidare efter skott och börjar sammla hundar efter sig. har skyttarna radio och har närvaron att rapportera detta så hinner man oftast avhjälpa problemet.

Stor skaderisk för hundar är det under jakter där passarna saknar radio och det är massor med hundförare som många är nya på marken och ganska nya med att jaga gris och där man inte känner eller förstår att ta ansvar för de andra hundförarnas hundar. Vidare har jaktledningen tagit på sig att styra hundförarna som är nya på marken. Det blir mycket direktstyning och lite ansvar till hundförare. Hundförarna har en eller två hundar som får gå hela dagen så att dom är helt slut i tredje såten

För att göra det lätt för sig så styr jaktledning in hundförarna som en drevkjedja och går samlat från samma håll i såten och släpper mycket hundar på liten yta. Hundförarna vågar inte agera fullt ut när det uppstår en situation pga snäva styrningar om att viltet ska ut på skyttarna.

Den grisen som har elaka tendenser mot hundarna blir således inte bortplockad i tid. Spä gärna på med ett glatt företags gäng med väldigt liten jaktlig erfarenhet som ex inte ser faran med en skadeskjuten galt som får flera hundar på sig.

Som sagt det går att slipa organisationerna mycket och undvika mycket av skadorna.

Bara en sak kräv att alla skyttar har radio och utbilda dom i farorna som kan uppstå så att dom kan avvhjälpa dessa genom att rapportera och exempelvis få dit en hundförare mm.

Har varit med om en skytt som mäkta stolt över att ha skjutit sin första gris och står bakom och funderar om hur långa betarna är medans jag ligger och brottas med en halvdöd galt som fått tag i en av hundarna och håller den i käften och försökar samtidigt få bort övriga hundar som samlats till uppståndelsen.

Nyckeln är som vanligt utbildning

På dom jakter som jag deltar så har man i de flesta fall mångårig erfarenhet med grisar, och det är jaktkunder som vi jobbat med i flera år. Under normaljakterna så är jaktledningen väldigt lyhörd på vad vi ser iaktar och dom lyssnar oftast på om vi vill bryta pga att det smällt mycket och det behöver redas upp en del skott eller om det dyker upp mycket smått och randigt så att vi blir tvungna att koppla upp hundarna. etc

Ovan nämnda jakter är resultatet av ett flerårigt sammarbete mellan jaktledning och hundförare från våran organissation och vi är ett rätt samövat team och skade risken är relativt låg.

Där är normaluppställningen 4-5 hundförare med ett 50 tal hundar så att det finns ojagade och utvilade hundar till varje såt. Hundarna släpps under kontrollerade former max två per förare och förarna ser till att samjakt sker i sådan liten grad som möjligt. Hundförarna vet varandras och hundarnas kvalitéer.

Många gånger kan man undvika skador genom att förutse faror, Ex En större gris går vidare efter skott och börjar sammla hundar efter sig. har skyttarna radio och har närvaron att rapportera detta så hinner man oftast avhjälpa problemet.

Stor skaderisk för hundar är det under jakter där passarna saknar radio och det är massor med hundförare som många är nya på marken och ganska nya med att jaga gris och där man inte känner eller förstår att ta ansvar för de andra hundförarnas hundar. Vidare har jaktledningen tagit på sig att styra hundförarna som är nya på marken. Det blir mycket direktstyning och lite ansvar till hundförare. Hundförarna har en eller två hundar som får gå hela dagen så att dom är helt slut i tredje såten

För att göra det lätt för sig så styr jaktledning in hundförarna som en drevkjedja och går samlat från samma håll i såten och släpper mycket hundar på liten yta. Hundförarna vågar inte agera fullt ut när det uppstår en situation pga snäva styrningar om att viltet ska ut på skyttarna.

Den grisen som har elaka tendenser mot hundarna blir således inte bortplockad i tid. Spä gärna på med ett glatt företags gäng med väldigt liten jaktlig erfarenhet som ex inte ser faran med en skadeskjuten galt som får flera hundar på sig.

Som sagt det går att slipa organisationerna mycket och undvika mycket av skadorna.

Bara en sak kräv att alla skyttar har radio och utbilda dom i farorna som kan uppstå så att dom kan avvhjälpa dessa genom att rapportera och exempelvis få dit en hundförare mm.

Har varit med om en skytt som mäkta stolt över att ha skjutit sin första gris och står bakom och funderar om hur långa betarna är medans jag ligger och brottas med en halvdöd galt som fått tag i en av hundarna och håller den i käften och försökar samtidigt få bort övriga hundar som samlats till uppståndelsen.

Nyckeln är som vanligt utbildning

Hmmm, Jenas, du skriver många kloka ord men inget som egentligen kan svara på Daniels fråga om varför/om grisarna blivit aggresivare på marker som haft gris länge och med länge menar han (som jag tolkar det) +15år vilket bör innebära mer än en generation grisar. Alla diskusioner om marker med nyetablerad (<5år) stam kan man nog sammanfatta med ordet "erfarenhet".

Tidsperioden (+15år) bör ju undanröja tankar om att en enskild gris har ett inlärt beteende eftersom den bör var död sedan några år. Kanhända kan det vara en utveckling i Darwins anda men det bör ju inte vara så eftersom tidsaspekten är väldigt, väldigt liten i förhållande till hur länge grisarna funnits på jorden.

Tidsasspekten kan däremot lätt innefattas inom en mansålder men varför ökar skadefrekvensen då med tanke på att de som jagar på marken bör vara erfarna och ha skaffat sig ett passande hundmaterial? Där är min teori att det är en generationsväxling på de marker som haft gris länge men det finns ett hål i teorin. Generationsväxlingen går inte så snabbt att erfarenheten inte skulle hinna föras över...

Kan det vara att det kommer in helt nya jaktlag på marken vilket då skulle förklara problematiken? Kan det vara så att markägarna har börjat kasta ut äldre jaktlag som inte vill vara med när arrendena rusar i höjden?

RW, du sätter fingret på att diskussionen egentligen nu blivit två parallella. Jensa skriver klokt om planering och handfast hur det utvecklas. Tyvärr tror jag att Jensa har en avundsvärd situation som är få av oss förunnade. Samjagade team med gott rykte och stor status samt pondus. Jag säger inte att Jensas jobb är lätt men han har jobbat sig till en situation som han lättare kan kontrollera. Frågan är hur vi översätter Jensas råd, dåd och tankar till allmogejakten? Där har vi nyckeln tror jag. Ska vi aktivt rekommendera "handelsresande i vildsvinsjakt" eller ska vi försöka utbilda llmogen så att alla jaktlag håller sig med "grishundar", en inte helt lätt avvägning.

Vad sedan gäller vildsvinens eventuellt förändrade beteende så saknar jag fortfarande många synpunkter... Jag tror RW´s tankar kan ha viss relevans i åtminstone sörmland och sydsverige...

RW, du sätter fingret på att diskussionen egentligen nu blivit två parallella. Jensa skriver klokt om planering och handfast hur det utvecklas. Tyvärr tror jag att Jensa har en avundsvärd situation som är få av oss förunnade. Samjagade team med gott rykte och stor status samt pondus. Jag säger inte att Jensas jobb är lätt men han har jobbat sig till en situation som han lättare kan kontrollera. Frågan är hur vi översätter Jensas råd, dåd och tankar till allmogejakten? Där har vi nyckeln tror jag. Ska vi aktivt rekommendera "handelsresande i vildsvinsjakt" eller ska vi försöka utbilda llmogen så att alla jaktlag håller sig med "grishundar", en inte helt lätt avvägning.

Vad sedan gäller vildsvinens eventuellt förändrade beteende så saknar jag fortfarande många synpunkter... Jag tror RW´s tankar kan ha viss relevans i åtminstone sörmland och sydsverige...

Handelsresande i jakt fungerar nog på sina ställe men inte på majoriteten av markerna eftersom det finns så många inpinkade revir. Jag har rest runt i de södra delarna av landet som hundförare under några år och det är vanligt att man som hundförare inte får vara med vid planeringen av jakten, inte ens med goda råd.

Därför har jag sållat ganska rejält på uppdragen senaste åren för jag är för gammal för att riskera min och hundarnas hälsa vid jakter där jag mer ses som förbrukningsvara.

Erfarenheten på ett nytt jaktsätt/tänk kommer att komma till alla så småningom, se bara tillbaka till rådjursexposionen som ledde till övergång från långsamtdrivande hundar till stöthundar på några år. Samma sak kommer att ske vid vildsvinsjakten, tyvärr till kostnad av skadade hundar och människor.

När det gäller de marker med +15 års erfarenhet som har uppgång av skadefrekvens handlar det om helt andra saker. Vad exakt vet jag inte men jag har ju en del tankar som du sett.

Jag var på en mark förra helgen med mycket gris, nån helg innan hade en TJT råkat illa ut och vid närmare granskning visade det sig att ägaren börjat jaga för nåt år sen. Marken har hållt gris mer än 15 år men ökat såpass i arrende att jaktlaget varit tvungna att ta in fler medlemar.

Hej

Är väl en representant för allmogejägaren på gris är väl med ca 10 större grisjakter per år och vi har inte ens varit nära en skadad hund ännu! Då brukar vi ändå fälla ett femtiotal grisar på de här jakterna, men i år har det varit sämre tyvärr då grisarna verkar har minskat i antal.

Vi jagar alltid i stora såter och med ett fåtal hundar och aldrig släpps några hundar tillsammans. Säkert inte den effektivaste jakten men vi har ändå fällt upp emot tio grisar vid ett par jakter.

Men vi har ju inte kravet att presentera ett antal vilt för betalande passkyttar!

Tror det har med hundvalet, storleken på såtarna och hur mycket gris det finns avspegla sig hur aggressiva grisarna är. Händer knappt aldrig att man som hundförare måste in och trycka loss grisarna utan dom går ofta loss för hundarna.

\Mats

Att skador förekommer är med stor säkerhet något vi får lära oss att leva men om vi nu ska och vill hålla på med jakt efter vildsvinen, misstag och felbedömningar gör alla hundar och alla hundförare någon gång.

Men jag har över de två-tre sista åren sett en ganska klar trend föränding i vildsvinens flyktbeteende vid jakt.

I områden med en ganska ny förekomst av vildsvin så är dom mycket mera "sköra" & språng villiga, dvs dom tar till flykten väldigt långa stäckor vid kontakt, medan de i områden där förkomsten av vildsvin funnits i 5-15år så är stäckan mycket kortare och ibland ingen alls.

Detta får mig att tro att reviren är mindre och med detta så försvara man detta hemområde med alla tillbuds stående medel för att slippa en konflikt i revir gränsen vid förflyttningar och att inkräkta på nästa revir är behäftat med problem för hela familjegruppen.

Sen är jag tämligen säker på att de hundar som vi utbildat då vi insåg att förkomsten vildsvin var klar nu är på randen till för gamla, och att våra nya hundar ställs just inför större ansamlingar av vildsvin än då för 5-15år sedan.

Detta gör att arbetsätten som vi som förare vill ha sällan går att aplicera på nästa hund generation pågrund av att vildsvinen inte fungerar/ uppför sig som tidigare år.

//B

Hej

Är väl en representant för allmogejägaren på gris är väl med ca 10 större grisjakter per år och vi har inte ens varit nära en skadad hund ännu! Då brukar vi ändå fälla ett femtiotal grisar på de här jakterna, men i år har det varit sämre tyvärr då grisarna verkar har minskat i antal.

Vi jagar alltid i stora såter och med ett fåtal hundar och aldrig släpps några hundar tillsammans. Säkert inte den effektivaste jakten men vi har ändå fällt upp emot tio grisar vid ett par jakter.

Men vi har ju inte kravet att presentera ett antal vilt för betalande passkyttar!

Tror det har med hundvalet, storleken på såtarna och hur mycket gris det finns avspegla sig hur aggressiva grisarna är. Händer knappt aldrig att man som hundförare måste in och trycka loss grisarna utan dom går ofta loss för hundarna.

\Mats

Hej Mats .

Tror att det ligger väldigt mycket i det du säger .

Det har blivit väldigt mycket betaljakter med väldigt höga krav att presentera vilt framför passkyttarna,

mer eller mindre till varje pris.

Det är inte längre självklart att jaktledare & hundförare gemensamt planerar jakterna .

Det är idag inte alls ovanligt med jaktlag som saknar hundar & egna hundförare åtminstone i Sörmland.

Man lånar in hundförare & hundar till varje jakt .

Som hundförare & hundägare innebär det att jag får jaga mycket men också att man betraktas lite som tjänstefolk.

//Lasse D

Hmmm, Jenas, du skriver många kloka ord men inget som egentligen kan svara på Daniels fråga om varför/om grisarna blivit aggresivare på marker som haft gris länge och med länge menar han (som jag tolkar det) +15år vilket bör innebära mer än en generation grisar. Alla diskusioner om marker med nyetablerad (<5år) stam kan man nog sammanfatta med ordet "erfarenhet".

Tidsperioden (+15år) bör ju undanröja tankar om att en enskild gris har ett inlärt beteende eftersom den bör var död sedan några år. Kanhända kan det vara en utveckling i Darwins anda men det bör ju inte vara så eftersom tidsaspekten är väldigt, väldigt liten i förhållande till hur länge grisarna funnits på jorden.

Tidsasspekten kan däremot lätt innefattas inom en mansålder men varför ökar skadefrekvensen då med tanke på att de som jagar på marken bör vara erfarna och ha skaffat sig ett passande hundmaterial? Där är min teori att det är en generationsväxling på de marker som haft gris länge men det finns ett hål i teorin. Generationsväxlingen går inte så snabbt att erfarenheten inte skulle hinna föras över...

Kan det vara att det kommer in helt nya jaktlag på marken vilket då skulle förklara problematiken? Kan det vara så att markägarna har börjat kasta ut äldre jaktlag som inte vill vara med när arrendena rusar i höjden?

Ja jag vet inte om grisarna blivit elakare eller om det helt enkelt beror på att det blir mer gris helt enkelt och det blir fler av dom individer som är mer försvarsbenägna. Jag jagar ju på några av de vilttätaste markerna vi har i södermanland med upp till en 35-45 grisar nedlagda på en dag. jag hävdar fortfarande att det inte är grisarna det är fel på utan det är hundarna och hur vi jagar dom.

Grisar som finns där det är en hög population är mer vana att försvara sitt teritorum och har lättare att gå till anfall eller mer ovilliga att lämna sitt "revir" Jagar man på som man brukade och släpper all sköns hundar som faktiskt blir bättre och bättre att jaga svin. Det finns ju fler och fler hundar som har fått en del erfarenhet av svinen. Förr kunde man ju ha säkert 15 hundar lösa i såten men det var bara 4 som jagade svin. Jagar man idag med 15 hundar lösa så är det kanske 10 hundar som jagar svin och det är närmare att uppstå problem om det blir ståndskall på en agressiv gris i såten.

Jag har ju sett en del suggor som jag vet att jag har haft kontakt med flera gånger i och med att dom har varit märkta. Dom suggorna märktes för över tio år sedan och har samlat på sig lite erfarenhet med åren ,men jag har inte upplevt att dom har blivit mer agressivare i mellan mötena. Det är väl inget man kan dra statistik utifrån men en erfarenhet dock.

Grisar som finns där det är en hög population är mer vana att försvara sitt teritorum och har lättare att gå till anfall eller mer ovilliga att lämna sitt "revir"

Huvudet på spiken utan att veta men det är min förklaring iaf. Vildsvin är revirhävdare, det gäller såväl suggrupper som ensamma galtar. Där marken är 100% mättad på svin blir grisen mer fightbenägen då dom har ingenstans att chappa tills det lugnar ner sig. Av förklarliga skäl jagas det också hårdare på dessa marker vilket ger en negativ spiral i form av mer hundkontakter och revirtänk vilket ger ett upplevet behov av ännu mer och argare hundar.

I perferiområden där jag och de flesta andra här på sidan jagar finns det fortfarande plats att fly, tror inte det är mer komplicerat än så. Naturligtvis finns rent olämpliga hundar och folk också, men det är inte den största delen av statistiken tror jag. Är också rätt förtrogen med tysk statistik, per skjuten gris är hundskadorna lägre, betydligt lägre med tanke på att dom skjuter 15ggr mer svin än oss på årsbasis och procentuellt fler för hund än vi. Men det kan till stor del översättas större erfarenhet och bättre organisation, mer lättjagade marker generellt och till stor del avsaknad av tuffa ställare.

Ja jag vet inte om grisarna blivit elakare eller om det helt enkelt beror på att det blir mer gris helt enkelt och det blir fler av dom individer som är mer försvarsbenägna. Jag jagar ju på några av de vilttätaste markerna vi har i södermanland med upp till en 35-45 grisar nedlagda på en dag. jag hävdar fortfarande att det inte är grisarna det är fel på utan det är hundarna och hur vi jagar dom.

Grisar som finns där det är en hög population är mer vana att försvara sitt teritorum och har lättare att gå till anfall eller mer ovilliga att lämna sitt "revir" Jagar man på som man brukade och släpper all sköns hundar som faktiskt blir bättre och bättre att jaga svin. Det finns ju fler och fler hundar som har fått en del erfarenhet av svinen. Förr kunde man ju ha säkert 15 hundar lösa i såten men det var bara 4 som jagade svin. Jagar man idag med 15 hundar lösa så är det kanske 10 hundar som jagar svin och det är närmare att uppstå problem om det blir ståndskall på en agressiv gris i såten.

Jag har ju sett en del suggor som jag vet att jag har haft kontakt med flera gånger i och med att dom har varit märkta. Dom suggorna märktes för över tio år sedan och har samlat på sig lite erfarenhet med åren ,men jag har inte upplevt att dom har blivit mer agressivare i mellan mötena. Det är väl inget man kan dra statistik utifrån men en erfarenhet dock.

Jag tror också att problemet härstammar från människan.

Att hundmaterialet utvecklas är väl helt naturligt och vi kommer att få bra hundar med åren men idag när grisen fortfarande sprider sig är efterfrågan på hundar större än tillgången används mindre bra hundmaterial, vad som sen anses som bra hundar varierar från människa till människa.

Dina iaktagelser från suggorna talar också för att problemet ligger hos människan....

Det hade varit intressant att höra vad en så erfaren vildsvinsjägare som Mickael Tham sag i saken!

Huvudet på spiken utan att veta men det är min förklaring iaf. Vildsvin är revirhävdare, det gäller såväl suggrupper som ensamma galtar. Där marken är 100% mättad på svin blir grisen mer fightbenägen då dom har ingenstans att chappa tills det lugnar ner sig. Av förklarliga skäl jagas det också hårdare på dessa marker vilket ger en negativ spiral i form av mer hundkontakter och revirtänk vilket ger ett upplevet behov av ännu mer och argare hundar.

Nja, åren vi toppade vildsvinpopulationen ligger 10-15 år tillbaka i tiden men enl. Daniel så ökar ändå skadorna. Vi har faktiskt haft en nedgång i vildsvinpopulationen de sista åren.