MaxW: Som du skriver krävs det nästan lika många varianter på avtal och organisation som det finns jordbrukare och arrendatorer. Vi, SJF, tillhandahåller dock sedan några år tillbaka ett växande antal avtalsförslag. Idag är de också förankrade hos LRF.

Finns säkert väldigt många som är villiga att skjuta ner vildsvins stammen, åt hårt åtgångna bönder. Det är bara att erbjuda gratis eller mycket billig jakt och gärna att man får del av ev byte. Kan garantera att det skulle finnas fler som sköt bort grisar i problemområden då. Men som det är nu verkar det som att dom både vill ha bort grisen men samtidigt vill ha väldigt bra betalt för att jaga dom, samt att fälld gris inte tillfaller den som gjort jobbet att få bort den. Nu är det nästan omöjligt att komma åt att få jaga gris.

Är den ett problem och "skadedjur" så bör väl prioriteringen vara att minska stammen så att det inte uppstår ekonomiska skador för markägaren. När stammen är mer balanserad kan det vara mer riktigt att ta bra betalt för ev jakt så att "nytta och nöje" går jämt ut eller med vinst

Problemet uppstår när som du skriver i en övre text att marägare A drar in en skaplig omsättning på jakten och drar upp grisstammarna i överkant och så har du gränsmarkägarna som är ointresserade av jakt och lever av mjölkproduktion och är väldigt känsliga för grisskador i sina vallar.

När mjölk bönderna är tvugna att hela tiden vakta sina grödor på nätterna och samtidigt sköta korna så får dom vara vakna dygnet runt. Och det går inte att få tag på folk helt lätt som kan sitta varenda natt i känsliga tider.

Och vi pratar i närheten av tresiffrigt antal skjutna grisar hos mjölkbönderna och ändå fyller det på ..

Då blir det broblem.. Det går ju inte att skjuta ner stammarna om inte alla är överräns

Problemet uppstår när som du skriver i en övre text att marägare A drar in en skaplig omsättning på jakten och drar upp grisstammarna i överkant och så har du gränsmarkägarna som är ointresserade av jakt och lever av mjölkproduktion och är väldigt känsliga för grisskador i sina vallar.

När mjölk bönderna är tvugna att hela tiden vakta sina grödor på nätterna och samtidigt sköta korna så får dom vara vakna dygnet runt. Och det går inte att få tag på folk helt lätt som kan sitta varenda natt i känsliga tider.

Och vi pratar i närheten av tresiffrigt antal skjutna grisar hos mjölkbönderna och ändå fyller det på ..

Då blir det broblem.. Det går ju inte att skjuta ner stammarna om inte alla är överräns

Jo det behövs nog sammsyn över ett lite större område för att det ska bli bra.

Sen om vak varje natt. Om markägarna släpper in många jägare så blir det inte så väldigt många nattvakt på var och en, men det finns alltid någon där..... Kräver bara en aning av organisation för att få det att fungera.

Jag skulle gärna åka ner för att jaga gris några dagar under vår/sommaren. Men resekostnaden är inte helt försumbar, vilket ger att jag är ovillig att betala en massa för att sitta där. Men skulle jag bli bjuden på jakten och dessutom fick en del av bytet, då skulle det vara värt att offra några sem dar(= mindre tid för älg hemma) och resa ner. Det tror jag gäller för många jägare från de nordligare nejderna.....

Så om problemet är att hitta folk som vill jaga, kan problemet vara delvist löst om markägarna "släpper" till på just gris, samt att de som har jakträtten där inte hårdbevakar sina intressen....

Många kloka ord har skrivits här, jag följer tråden med intresse!

Vissa saker som jag fastnat för är att SJF verkar bli ett mera medlemsinriktat medlemsförbund vilket jag tycker är bra, kanske återvänder jag dit en dag.

Viltskador är markägarens problem som kan regleras med jakt, helt rätt men samtidigt blir det jägarens problem när han får lämna jaktmarken eftersom markägaren är missnöjd. Att få markägaren att inse att det är hans problem kan vara svårt men troligen måste det till.

Att det inte finns nån mirakelmedicin att tillgå för hela landet utan att man måste hitta lokala lösningar och att lösningen oftast är avhängig av koncensusbeslut.

Nu ska jag sluta svamla...

Mycket som skrivits här, tänke först ladda upp lite bilder på hur våra skogsinägor ser ut efter man kom fram till dom efter snöns bortgång, men uppbökade vallar syns i Skurebos bilder också. Vi har lärt oss leva med kvickrotsböken, under min tid i Väderstad plockade jag hem en nästan ny biodrill och satte på en gammal cambridgevält. De flesta vältar iaf sina vallar för att trycka ner uppfryst sten, frökostnaden klarar vi.

Jo, visst har du rätt RW, enligt §29 jordabalken tror jag det är utan att titta står det att i dom fallen nyttjanderätterna är skilda ikläder sig markägaren ersättningsskyldigheten till jordarrendatorn. För mig som sitter med ganska många hektar i förvaltningen är detta nåt vi på sikt måste adressera om inte den PK vägen funkar, vilket vi naturligtvis hoppas. Varken SJFs eller LRFs mallar anser jag vara 100% lämpade tyvärr. Beträffade vildsvinen har ju jägarna alla verktyg dom kan begära redan, sker ändå orimliga skador är man fel folk för uppgiften helt enkelt.

För skogens "oknyt" är det ju mer byrokratiskt och reglerat. Vi har haft det uppe i andra trådar och problemet har ju varit att jägarna varit överrepresenterade i allt som har med viltförvaltning att göra, på gott och ont när man sitter på två stolar som jag och många andra som både jagar och äger mark. Med den nya utredningen ändras ju maktförhållandena en del, effekterna kommer att bli mindre älg, det är helt säkert. Personligen ser jag för övrigt kronhjorten som en betydligt större marodör än älgen.

Är benägen att också hålla med dig på punkten om SJF RW. Men om man skall tillbaka till att bli en medlemsoroganisation är man i samma dilemma som riksjägarna är centralt - mest gap om det som berör den som skriker högst och ingen vet egentligen åt vilket håll förbundet driver nåt. Tillika är det statliga allmänna uppdraget värt 40 miljoner eller nåt sånt, det är 40 heltidstjänster och kanske goodbye till sörmlandsslottet. Även om inte allt arvode är kopplat till just viltförvaltning förstås.

Ingen skulle tjäna på detta emellertid, framförallt inte den svenska jakten som rikserar att bli en underground verksamhet utan ett vackert omslag och jaktligt kompetenta lobbyister. Jag hoppas att man från regeringens sida ser över jägarförbundens roll i viltförvaltningsfrågor, att jägarnas roll kommer försvagas är redan ett faktum, men utan en jämnvikt till markägarintressen är snart vår jakt som vi är bortskämda med idag historia.

Egentligen är väl detta inte en så svår fråga, om vi inte bott isverige o det handlat om lantbrukare o jägare.

Nu ska mna ju inte dra alla över samma kam men är det något som båda verkar ha svårt för så är det samarbete.

Hade man kunnat enas om att si o så mycket får det kosta i betesskador annars så betalar ni som jagar kan vara ett sätt men om det slutar jagas vad händer då?

Jag är inte för utfodring för att öka antalet vilt men kan tänka mej utfodring för att styra bort viltet från känsliga grödor.

Att freda grödor på fälten är ju lite svårt när det inte jagas för övrigt på marken, för på nåt konstigt vis verkar det som man hellre blir förbannad o gråter ut i lokalblaskan än att ta emot hjälp av jägare som gärna hjälper till.

På nåt vis så får inte jag det att gå ihop.

vilket företag skulle betala kunderna för att utföra jobb?

Som Ekebo o Jensa skriver så med samarbete över ALLA gränser så går det att lösa.

Rätt lr fel?

Vildsvin som huggit i en granstam för att få den att släppa kåda.

(stammen har inte varit tjärad)

Sitter och läser Svensk jakt nyheter där SJFs starke man i Uppsala, tillika ordinarie jägarrepresentant i VVD, lägger ut texten om hur den uppländska älgstammen i spillror nu skall räddas då vi riskerar utrotning enligt SJF lokalt. Påtvingat tjurförbud läser jag bl.a - mmhmm?

Bredvid mig ligger den senaste älgskade inventeringen för hela Uppland, beställd av markägarna (redigt dyr men omfattande) men oberoende objektivt utförd. Utan att i detalj kommentera de två olika skrivelserna kan jag krast konstatera att jägarrepresentanten borde få motvind i VVD, älgskadorna (tallungskog) ligger mellan 5 & 60% i Uppland.

Det finns index man kan använda sig av för att bakvägen räkna fram antalet individer av älg med hjälp utav betesskadorna i tallungskogar, skall man tro dessa är det inte en älgstam i kris vi hanterar i Uppland. Snarare tvärtom även om samansättningen säkert kan bli bättre. Det finns också andra inventeringar och testamonier från jägarna själva som talar samma språk. Det finns variationer lokalt som alltid, men i dom flesta områden har vi en alldeles för stor älgstam för att det skall vara acceptabelt ur ett skogsägarperspektiv.

Samanfattningsvis undrar jag bara, om nu skogsnäringen kostar på sig sådana faktaunderlag, hur kommer det sig att man från jägarhåll vägrar lyssna på dessa? Varför tala för den lilla skara jägare som misskött älgstammen när dom allra flesta har mer älg än vad som är motiverat ens från jägarna själva?

Jag tillhör dom som varken hyllat eller sågat den nya älgmodellen, men att bestämmanderätten inte kan föräras jägarna blir för mig mer och mer uppenbart.

En herre har via PM ondgjordt sig över mina "återkommande attacker på SJF". Jag svarar här i stället så får vi se om vi inte kan flytta debatten där den syns i stället? Jag fick också rådet att byta forum då JRF har numera ett eget Noterbart är att jag varit här i 4 år och skrivit snart 6000 inlägg, 99,99% helt fria från kritik mot SJF, däri är jag säker. Är rätt säker på att SJFs medarbetare här väl klarar mina små åsikter när så behövs, så däri behöver dom nog ingen hjälp.

Vi må ha olika syn på vad verbala attacker innebär, personligen tycker jag att i dom fallen "kritik" lämnas mot jägarnas huvudsakliga företrädare (SJF) så kritiserar jag ett kollektiv av 180000 medlemmar och en stab av kanske 500 idiella och avlönade ledare och tjänstemän.

I fallet ovan nämndes inga namn och inte heller var jag kritisk mot personen i sig, bara frågande till om vi egentligen bor i samma län?

Faktum kvarstår att det framstår inte som riktigt genomtänkt att deklarera för en älgstam i kris när vi i princip i hela Uppland uppvisar betesskador som är oacceptabla av markägarna. Sånt ökar klyftorna mellan intressen snarare än minskar dom. Det är därför tråkigt att man löper minoritetens ärenden, även i jägarkåren. En klok man här (dessutom jobbandes på SJF) har skrivit att det är alltid jägaren som kröker fingret som är ansvarig vilket är helt rätt. Man får den älgstam man förtjänar. Tror faktiskt att det behöver krökas mer och inte mindre till hösten som kommer, speciellt hos dem som arrenderar av de stora skogsägarna i länet.

Medicinen för Upplands älgstam (eller någon annans) ligger inte på det centrala länsplanet med propagerat tjurförbud och allmän kalvjakt, variationerna är alldeles för stora. Men fakta måste ju vävas in i debatten, det är ju just därför vi har fått en ny älgutredning och också viltvårdsdelegationerna där jägare och näring förväntas kunna mötas. Där kommer också jägarnas representant få detta serverat.

Jag som privat markägare har alltid haft en mer pragmatisk hållning till älgen än storskogsbruket, vi har råd med betesskador överstigande vad dom deklarerar. Men allt kommer till en gräns.

Iom detta har jag förklarat, kliv in i matchen.

Magnus- i syfte att driva diskursen framåt har jag en fråga,

är det möjligt att ni båda har rätt,

att stammen är dåligt uppbyggd ie i kris och att skadorna, särskilt efter sista vintern är oacceptabla i sin omfattning.

/Christian

Kvalitetsmässigt har jag faktiskt svårt att yttra mig, men visst är könsfördelningen säkert lite sned och medelåldern kanske låg. Men kalvarnas slaktvikter har nog gått upp vilket torde betyda att färre kor brunstar om pga för lite/dåliga tjurar.

Citatet "vi måste våga ta fajten med markägarna för att inte stammen skall utrotas" känns iaf malplacerat om man läst det jag har läst. Pratar rätt ofta med jägare runt om i hela Uppland pga mitt jobb, de allra flesta upplever stammen på frammarsch efter flera klena år. Många har medvetet hållt igen vilket inte framgår av statistik, det man lutar sig mot är väl älgobsen och spillningsinventeringar som är ett verktyg, om än lite trubbigt.

Detta tjurförbud är definitivt inget som vi i de norra delarna känner oss sugna på att införa. Vi har relativt gott om tjurar,fina slaktvikter på kalvar, många kor med dubbelkalv plus att tjurarna verkar faktiskt blir större. Måhända att de oxar som finns söderöver är klena men här vet jag ingen som delar SJF´s åsikt om ett totalförbud.

Jag har ingen aning om hur er älgstam ser ut där uppe men vår nere i småland ser bra mycket bättre ut nu en vad den gjorde för snart 5 år sedan när vi införde Kalmarmodellen.

Nu valde vi med många att inte köpa den del i Kalmarmodellen som förespråkar hondjurförbud förbud efter 1 eller två veckor. Vi hade inte en på tok för liten stam som i Kalmar trakterna utan vi ville få en äldre stam särskilt tjurana.

Tjurandelen var lite för låg åxå.

Nu faller det stora tjurar och man ser mycket finare tjurar en för ett par år sedan. Kalvvikterna stiger vilket är ett bra tecken.

Problemet nu är att stammen börjar bli stor och stridigheterna tar ny fart......

Kan väl påstå att runt mina marker finns inga betesskador att tala om men så har jag knappt några älgar inne på vintern. Det är mycket värre på andra ställen.

Slänger in en bild på min ena viltåker som haft besök......

Kul när viltåkern drar redan innan det grönskat inte meningen men är det en vilt åker så är det.

/Lasse

Magnus,

vi är inte klara med alla åldersanalyser och slaktvikter för innevarande jaktår än, men ser man till förra säsongen (08-09) så hade Uppland näst minst andel tjur observerad och näst lägst antal taggar i snitt. Vi har näst yngst tjurar och de näst, näst lättaste tjurarna i Sverige. För de faktorer som är sammanställda för 2009-2010 är mönstret det samma. Genomgående är det i princip bara "katastroflänet" Södermanland som har sämre älgstam, sett till kvalitet.

Receptet för att lösa problemen är äldre tjurar och större tjurandel. Höjer man bara tjurandelen så ökar medelåldern på tjur automatiskt.

Jag har egentligen inte motsatt mig kvalitetsproblemen även om bilden ni förmedlar inte stämmer med mina och många andras erfarenheter. Mer utalandet att vi har en älgstam som till antal krisar? Vi har hemma till antal inte haft så mycket älg på 10 år minst, men då har vi också underkastat oss avskjutningar knappt 2 älgar/1000ha frivilligt under flera år i JVK. Vill man ha älg på marken anpassar man sig, vi har inte behovet av centrala direktiv. Tror den Uppländska älgstammen har hela skalan av kvalité och antal, men att det är kris köper jag inte.

I Finland finns centrala direktiv på runt 3,5 älgar i vinterstam, dit vill storskogsbuket i Sverige också.

Många av dom värst drabbade områdena hyser en mycket tät kronstam, möjligt att vintern utlöste nåt som vi inte ser vanligtvis. Engelska forskare kunde inte utesluta detta.

Det bedrivs som du säkert vet en del forskning på detta även i Sverige, även om det inte finns klara resultat ännu. I de delar av Kolmården där man har stora problem, och det finns vad jag vet inga delar av Uppland som kommer i närheten, så har man mycket riktigt mycket stora tätheter av kron. Skadorna uppkommer delvis genom direkt betning av kron men framför allt av att älgen pressas till att utnyttja saker den annars inte skulle äta under hela året. Sådana kronstammar har vi dock ännu inte i Uppland. Två viktiga poänger:

Man måste se till betestrycket från allt vilt som konkurrerar om samma föda.

Man MÅSTE inse att skadorna kommer då betestrycket är högt. Betestrycket är en kombinerad effekt av fodertillgången och klövviltstammarnas storlek. Ett alltför högt betestryck kan alltså regleras både genom att minska mängden klövvilt och genom att se till att det finns mer foder. SJF föresrpåkar att man gör både och.

Det bedrivs som du säkert vet en del forskning på detta även i Sverige, även om det inte finns klara resultat ännu. I de delar av Kolmården där man har stora problem, och det finns vad jag vet inga delar av Uppland som kommer i närheten, så har man mycket riktigt mycket stora tätheter av kron. Skadorna uppkommer delvis genom direkt betning av kron men framför allt av att älgen pressas till att utnyttja saker den annars inte skulle äta under hela året. Sådana kron stammar har vi dock ännu inte i Uppland. Två viktiga poänger:

Man måste se till betestrycket från allt vilt som konkurrerar om samma föda.

Man MÅSTE inse att skadorna kommer då betestrycket är högt. Betestrycket är en kombinerad effekt av fodertillgången och klövviltstammarnas storlek. Ett alltför högt betestryck kan alltså regleras både genom att minska mängden klövvilt och genom att se till att det finns mer foder. SJF föresrpåkar att man gör både och.

Ja då kan vi utesluta det, försökte faktiskt hitta alternativa anledningar här. Då kvarstår bara faktumet att det finns för mycket älg i dom Uppländska skogarna och avskjutningen borde snarare öka än minska i vissa områden då skadorna är för stora för att anses acceptabla. Huruvida det är skogsbrukets eget fel eller inte (som är din tes) är en annan fråga.

Att få god kläm på kronstammen är förstås klurigt; i de värsta områdena i Kolmården så trodde Holmen att man hade ngt som väl visade sig vara hälften eller en tredjedel av den egentliga stammen. Man tänker sig där nu att skjuta ner kronstammen bland annat med hjälp av dagskort på kalv och hind på sina egna representationsmarker. Man vill dock ha 2000/dag för pürschjakt på kalv och hind... och man får köpa köttet till "rabatterat" pris. Jag kan måhända tycka det är en smula dyrt om man vill ha många hugade spekulanter...

Såväl kron som älg förekommer förstås klumpat i landskapet och fläckvis kommer man tyvärr alltid ha skador. Älgstammen varierar också självfallet inom Uppland, både vad gäller kvalitet och kvantitet.

Jag tycker vi har ett delat ansvar, inget annat. Det går att planera skogsbruk så att man försöker hålla en mer jämn tillgång till foder, samtidigt som man arbetar med foderskapande åtgärder. Då måste man inte ta till lika drastiska avskjutningsnivåer när fodertillgången går ner.

Att få god kläm på kronstammen är förstås klurigt; i de värsta områdena i Kolmården så trodde Holmen att man hade ngt som väl visade sig vara hälften eller en tredjedel av den egentliga stammen. Man tänker sig där nu att skjuta ner kronstammen bland annat med hjälp av dagskort på kalv och hind på sina egna representationsmarker. Man vill dock ha 2000/dag för pürschjakt på kalv och hind... och man får köpa köttet till "rabatterat" pris. Jag kan måhända tycka det är en smula dyrt om man vill ha många hugade spekulanter...

Såväl kron som älg förekommer förstås klumpat i landskapet och fläckvis kommer man tyvärr alltid ha skador. Älgstammen varierar också självfallet inom Uppland, både vad gäller kvalitet och kvantitet.

Jag tycker vi har ett delat ansvar, inget annat. Det går att planera skogsbruk så att man försöker hålla en mer jämn tillgång till foder, samtidigt som man arbetar med foderskapande åtgärder. Då måste man inte ta till lika drastiska avskjutningsnivåer när fodertillgången går ner.

Mjao, låter lite som att villa äta kakan och samtidigt ha den kvar. 2000 spänn är vad jag betalar i arrende för del i 1000ha mot Hargslinan av Korsnäs, som parantes. Ingen skott garanti där heller men iaf tillträde 365 dagar om året.

Delikat fråga det här med viltskador, jag accepterar att önskvärda ingångsvärden skiljer sig beroende på intressen.

Vi är också överens om att all viltförvaltning måste ske hyfsat lokalt, därför reagerade jag på denna domedagsartikel som långt ifrån speglar hela Uppland men helst skulle gå i konsekvens för hela. Tror ändå jag har en poäng där då just ni själva propagerar för lokala lösningar.

Jodå,

och innan det finns sjösatta älgförvaltningsområden så lär vi väl gissningsvis fortsätta att argumentera delvis utifrån länsmedel. Och då ser det som sagt inte skoj ut... Finns det då delar av länet där situationen inte är dålig (tydligen bland annat hos dig och Mickel) så måste det finnas vissa delar som är urbota dåliga...

Man vill dock ha 2000/dag för pürschjakt på kalv och hind... och man får köpa köttet till "rabatterat" pris. Jag kan måhända tycka det är en smula dyrt om man vill ha många hugade spekulanter...

Snacka om att både vilja ha och äta kakan samtidigt.

Vad anser du (ni) att skogsbruket har råd med, 5, 10, 15% eller mera "färska" betesskador på tallungskogen för att främja en älgstam i balans?

Tycker man saknar sådana siffror från jägarorganisationerna. Skogsbruket är iaf tydliga med sina 2-3% och kan också motivera dom även om vissa brister finns i argumenten ibland.

Vad anser du (ni) att skogsbruket har råd med, 5, 10, 15% eller mera "färska" betesskador på tallungskogen för att främja en älgstam i balans?

Tycker man saknar sådana siffror från jägarorganisationerna. Skogsbruket är iaf tydliga med sina 2-3% och kan också motivera dom även om vissa brister finns i argumenten ibland.

Jag ser det som omöjligt att ge en generell siffra; vilken nivå man skall försöka uppnå måste man diskutera sig fram till i lokala samråd, eftersom förutsättningarna skiljer sig enormt. Hur intressant en fast siffra blir när vi dessutom vet att skadorna kan skilja med ett par hundra procent mellan olika vintrar beroende på vädret kan man också fråga sig. Vi vet dessutom från tidigare studier att det finns privata skogsägare som accepterar skador på klart över 20 %, vilket skall jämföras med skogsbrukets föreslagna tvåprocentsmål. När det skiljer en faktor tio på hur markägarna ser på saken blir det knappast heller meningsfullt för jägarorganisationerna att gå ut med en siffra. Vi vet för övrigt från såväl gamla som pågående studier att merparten av såväl markägare som jägare är hyfsat nöjda med hur mycket älg vi har. En undersökning med mentometerknappar från en övning med höga företrädare för skogsnäringen för några månader sedan visade att även denna grupp är nöjd med älgstammens storlek.

Frågan är också vad man skall kräva för insatser för att minska problemen. Låt oss säga att man skulle kunna minska mängden färska skador från 6 till 2 % genom att toppröja bestånd, istället för att röja dem konventionellt, för att ta ett enkelt exempel. Är det då rimligt att man skall kunna röja konventionellt och skrika sig hes om skadebilden? Not in my book... även om det skulle innebära att röjningen fördyrades litet, om det nu var så (vilket jag inte tror). Detta exempel visar att man även måste ta med val av skötselmetoder i diskussionen. Det gör en fast procentsiffra till ett ännu trubbigare redskap.

Jag ser det som omöjligt att ge en generell siffra; vilken nivå man skall försöka uppnå måste man diskutera sig fram till i lokala samråd, eftersom förutsättningarna skiljer sig enormt. Hur intressant en fast siffra blir när vi dessutom vet att skadorna kan skilja med ett par hundra procent mellan olika vintrar beroende på vädret kan man också fråga sig. Vi vet dessutom från tidigare studier att det finns privata skogsägare som accepterar skador på klart över 20 %, vilket skall jämföras med skogsbrukets föreslagna tvåprocentsmål. När det skiljer en faktor tio på hur markägarna ser på saken blir det knappast heller meningsfullt för jägarorganisationerna att gå ut med en siffra. Vi vet för övrigt från såväl gamla som pågående studier att merparten av såväl markägare som jägare är hyfsat nöjda med hur mycket älg vi har. En undersökning med mentometerknappar från en övning med höga företrädare för skogsnäringen för några månader sedan visade att även denna grupp är nöjd med älgstammens storlek.

Frågan är också vad man skall kräva för insatser för att minska problemen. Låt oss säga att man skulle kunna minska mängden färska skador från 6 till 2 % genom att toppröja bestånd, istället för att röja dem konventionellt, för att ta ett enkelt exempel. Är det då rimligt att man skall kunna röja konventionellt och skrika sig hes om skadebilden? Not in my book... även om det skulle innebära att röjningen fördyrades litet, om det nu var så (vilket jag inte tror). Detta exempel visar att man även måste ta med val av skötselmetoder i diskussionen. Det gör en fast procentsiffra till ett ännu trubbigare redskap.

OK, vi lämnar dom fasta procenttalen för stunden. Om nu betesskade inventeringar är att bedömma som ett trubbigt redskap, vad är då det skarpa? Vi vet att älgarna är rörliga över året och flyginventeringar och spillning kan således ge fel utslag också. Älgobsinventeringen är jägarnas instrument och kan således inte anses fullt objektivt, dessutom är det inte tvingande varför det inte rapporteras som det borde och ger därför en spittrad bild

Jag äger skog där betesskadorna är över 30%, jag får lov att acceptera varför jag inte har nåt val - känns sådär men inget jag kan göra nåt åt. Tror många som jag känner samma sak.

Men kontentan är att det kostar att hålla täta viltstammar, vissa markägare försöker kompensera via höjda jaktarrenden, med 15% skador borde ett jaktarrende kosta runt 200 kr/ha för att det skall motivera skadorna. Tror delvis det är därför ingen jägare vill tala om fasta procenttal när man kanske jagar för en fjärdedel av kostnaden idag. I 95% av fallen idag betalar markägarna klövviltstammen, jagar markägaren som i mitt fall är det kanske värt det?

Sveaskog höjde arrendena i norr, vad tror ni är den egentliga anledningen? Att dom vill profitera å det grövsta, eller att dom försöker kostnadskompensera för betesskador? Jäkligt trist för dom som jagar där men jag har en viss förståelse om det nu är så att det står folk på kö och vill betala.

I vårt Uppländska fall kommer snart en ny faktor in, och den stavas stora rovdjur. Då kan plötsligt se betesskador som en princip av fastighetsskatt till staten.

Jag skrev inte att betesskadeinventeringar var ett trubbigt verktyg, utan att fasta nationella procentmål var det. Men nu ska jag snabbt natta barn och sedan lyssna på arga bisvärmar i form av sydafrikanska plasttrumpeter...

MKJ: Föga förvånande så har jag en hel del synpunkter på dina tankar och uttalanden. Om vi börjar med kärnfrågan, varför tror vi inte på era inventeringar? För det första, har du läst Petter Kjellanders utvärdering av ÄBIN? Den slår fast några rätt viktiga punkter... ÄBIN kan inte användas i södra Sverige eller tallfattiga områden. Vi ser inget samband, förutom i nordligaste Sverige, mellan älgtäthet och skadenivåer. Mellanårsvariationer på flera hundra, ibland tusen, procent är vanliga och kan inte förklaras med älgtäthet. Kort sagt, jag personligen tycker ni kastat pengarna i sjön, sedan kan vi alltid diskutera vilka som är opartiska som inventerare. Egentligen samma sak med de mängder av flyginventeringar som gjorts i vinter. Vi kommer väldigt väldigt långt med älgobs och årliga men extensiva betestrycks- eller ändamålsenliga skadeinventeringar. Ett punktvärde på en tidsaxel är ganska ointressant, särskilt efter den hårdaste vintern i mannaminne.

Ert 2% - mål får du gärna förklara. I min värld är det inte bättre underbyggt än vilken annan godtyckligt vald procentsiffra som helst. Problemet är också att den inte har ett uns stöd bland skogsbruket, när det kommer till kritan.

Det jag därmed reagerar starkast emot är när du skriver att vi har "betesskador som är oacceptabla bland markägarna". Det är inte sant och det är storskogsbrukets problem och har så varit under lång tid. Vi har mycket gott om bra och vetenskapliga studier i ämnet som entydigt visar samma sak. Markägarna accepterar "enormt" höga skadenivåer, vilket då också årligen återspeglas i eniga samråd. Vi kan ta min frus undersökning från hennes doktorsarbete. Hon frågade 1000 markägare i västernorrland och 1000 markägare i småland. Inget inventerat område i dessa landskap hade mindre än 15% färska skador, de flesta låg runt 20-30%. Endast 1 av 5 markägare ville ha mindre älg, 60% tyckte det var ungefär lagom, 10% ville ha mer och 10% hade ingen uppfattning. Det enda i denna stora studie som gav en signifikant skillnad i uppfattning var fastighetsstorleken, de med fastigheter större än 400 ha var något mer negativt inställda, dock fortfarande en bred majoritet för lika mycket eller mer älg. Alltså hade skoglig utbildning, på gymnasie- eller högskolenivå, kön, ålder, åbo- eller utbo, självverksamhet eller någon annan variabel nämnvärd påverkan på den grundmurat positiva bilden av "enormt" höga skadenivåer. Det mest talande tycker jag själv var att isolera de som röjt i sin egen tallungskog de senaste två åren, de måste ha sett skadorna, de tyckte exakt likadant. Vi har också andra studier som visar att skogliga tjänstemän har i grunden samma "liberala" inställning.

Detta är alltså den vardag vi ska verka och medla i. En grundmurad och mycket väl förankrad positiv inställning till älgen trots "katastrofala" skador enligt några få företrädare för storskogsbruket som inte ens förmår sina anställda att driva sin linje i samråden. Det var länge sedan jag såg större sammanhängande områden med 2 - 3% färska skador, ändå har vi runt 90% eniga samråd, där storskogsbruket deltagit... Därför är detta enligt mig mer ett markägarproblem än en reell konflikt mellan markägare och jägare. Markägarkollektivet är helt enkelt så spretigt i sin uppfattning att vi allt som oftast går på majoritetens mening, och då ligger nog 2%-mål väldigt långt borta. Kan man lasta oss för det?

Så därför tror jag, ärligt, att framtidens älgförvaltning blir ännu värre för "din" del. Jägarna och markägarna har fått minskat inflytande men vem tror du har lättast att ragga anhängare i en delgation, den som företräder några hundra tusen väljare och ortsbor eller den som företräder finska aktiebolag?