Det verkar vara ett skralt intresse från lantbrukarna att sätta okända jägare på pass i deras odlingsmark.

 

Frågan har ju figurerat i några år nu. I början verkade alla vara överens om att ett samarbete är ett

MÅSTE. Men, det är få lantbrukare som nappar på annonser om jägare som ställer upp som "skyddsaktörer". Man hör ofta hur snacket går från lantbrukarna " Sätta ut folk man inte känner- Nä tack".

 

MEN, över en kopp fika så kan man faktiskt lära känna folk.    Eller hur??

 

Hur jobbar förbundet aktivt att bryta dessa, så hårda murar som verkar ha byggts upp??

En sida i " Svensk Jakt" som representerar båda sidor? " Önskan om skyddsjakt" från tex lantbrukarna Bengtsson i XX- byn??? Eller hur ska snacket gå? Det handlar om att skydda gröda samtidigt att låta ordentligt folk få chansen att visa att de kan och vill, på bästa sätt för båda parter. Det är allt lite "Bonnestuk" över det hela, Jag vill ha hjälp- men inte från vem dom helst.

 

Så, hur tar ni "frågan i hand" när det kommer till detta känsliga område???   

Min tanke går direkt till Uber (och min erfarenhet från systemet i LA). En app där du kan annonsera dina tjänster/behov digitalt och smidigt. I Uber finns det dessutom en bedömningsdel där "leverantören" blir bedömd av "köparen". Det finns två bra saker med Ubers system. 

 

i) "Leverantörer" med bra betyg från andra "köpare" känns trovärdiga/seriösa och släpps förhoppningsvis in på marken utan en föregående kopp kaffe.

ii) "Leverantörer" med (som i Ubers fall) tre dåliga betyg åker ur systemet efter att ha misskött sig. Risken för att samma jägare besvärar många lantbrukare försvinner.

Lecha,

vi anser nog att vi försökt... för några år sedan diskuterade vi på nationell nivå tillsammans med LRF att starta ett system, men det rann ut i sanden. Sedan dess försöker vi istället "bygga underifrån", genom kontakter på lokal och regional nivå mellan våra organisationer. Inte heller det har givit något större gensvar. Exempelvis stod över 100 jägare redo att åka ut om bönder behövde hjälp i Sörmland förra året, utan att en enda brukare hörde av sig. Det finns motsvarande lokala och regionala åtaganden även i år i flera län.

 

Det är ju inte så att vi är okända för varandra. 40 % av jägarna är markägare och 50 % av LRF:s medlemmar har jagat under det senaste året. Vi samverkar redan kors och tvärs mellan aktörer och intressenter när det gäller älgen inom älgförvaltningssystemet. Skon klämmer alltså troligen på andra ställen. Det krävs samverkan och samarbete och acceptans för att vi delvis har olika intressen. Inte minst måste markägarsidan klara av att hantera att roten till problemet ofta är att markägare har olika syn på hur de vill bedriva sin markanvändning. Några är beredda att ta mer skador för att få en bättre jakt, oavsett om de jagar själva, säljer jakten eller upplåter den, medan andra inte är det.

 

Vi för en dialog med LRF om detta och den kommer fortsätta under hösten. Vår syn är tveklöst att detta är lokala frågor som måste lösas lokalt. Visst förstördes 42 700 ton spannmål av vildsvin förra året enligt den undersökning som SCB och JV nyligen publicerade (självskattade siffror av bönderna, dvs en hel del osäkerheter) men samtidigt var andelen spannmål som förstördes av vilt totalt 1,5 % i landet. Det är mycket få som drabbas hårt, men för dem är situationen förstås oacceptabel. Det krävs alltså lokala insatser och samarbeten där skadorna uppkommer. Sett som nationellt genomsnitt är detta inget stort problem. Typexempel på varför man måste ha en lokal viltförvaltning, snarare än nationell.