Det finns metoder att träna retriver på skammat vilt. Men metoderna är inte rumsrena eller ens lagliga och orsakar lidande.

Målet för jakt är ju att döda viltet, skadskjutningar ska tränas bort på bana. När ska hundarna tränas på skadat vilt?

När hunden väl råkar på en skadad fågel kan det vara första gången och då är det svårt att kräva att den ska fungera när den inte kunnat träna på skadat vilt....

Sådant ska inte behöva tränas. En bra hund tar även skammat när den stöter på det första gången även om den självklart kan tveka lite innan. Måste man ändå bygga hunden en aning så behövs inga "olämpliga metoder".

hahah. det här var en riiktigt roande tråd på många vis.

tack för den.

Alltid kul att kunna roa folk så här på fredagarna,..

Sådant ska inte behöva tränas. En bra hund tar även skammat när den stöter på det första gången även om den självklart kan tveka lite innan. Måste man ändå bygga hunden en aning så behövs inga "olämpliga metoder".

Nja.... Det kan vara en rätt omvälvande känsla för en hund när tex tjädertuppen börjar klösa och bita när den blivit apporterad.

Kan göra att hunden blir tveksam till levande fåglar sen. Eller fåglar överhuvutaget.

En duktig älghund kan också sluta jaga helt om den fått ordentligt med stryk av en älg....

Så visst är det en fördel om upplevelserna inte blir så starka första gången dom hamnar i den situationen.

En apportör kan ha fördel av att få apportera en mindre fågel som bara flaxar lite med en vinge, första gången den ska apportera levande. Men är det bara i skarp läge den ska bekanta sig med skadskjutet så finns det inga garantier att det blir en mild upplevelse.

Du går ju inte heller ut i skogen och skjuter på vilt när du ska övningskjuta. Utan du skjuter på bana tills du känner dig säker på att träffa det du siktar på innan du skjuter på vilt.

Inte heller tar du en hund som aldrig spårat för att spåra upp ett skadskjutet klövvilt. Du tränar ju blodspår/laggda spår och/eller spårar i spår efter riktigt vilt innan du tar med hunden på en skarp spårning.

Så visst finns det nytta med att träna hundar i kontrollerade/skapade former innan dom utsätts för skarpläge.

Men vissa händelser måste tränas i skarp form, men det du kan träna konstgjort ger inte en sämre hund.

Dock håller jag med om att du inte har en jakthund om den inte fungerar praktiskt!

1000 skott på älgbana innebär inte att du kan fälla en älg. Man kan inte hävda att man är "jaktmeriterad" om man enbart har skjutit på älgbana, det samma gäller väl för hundar? Har de inte jagat och presterat utifrån det de övat så kan man inte hävda deras jaktduglighet. Det är övning, men ingen merit. Jag tror det var det som var ursprunget till tråden...

Nja.... Det kan vara en rätt omvälvande känsla för en hund när tex tjädertuppen börjar klösa och bita när den blivit apporterad.

Kan göra att hunden blir tveksam till levande fåglar sen. Eller fåglar överhuvutaget.

En duktig älghund kan också sluta jaga helt om den fått ordentligt med stryk av en älg....

Så visst är det en fördel om upplevelserna inte blir så starka första gången dom hamnar i den situationen.

En apportör kan ha fördel av att få apportera en mindre fågel som bara flaxar lite med en vinge, första gången den ska apportera levande. Men är det bara i skarp läge den ska bekanta sig med skadskjutet så finns det inga garantier att det blir en mild upplevelse.

Du går ju inte heller ut i skogen och skjuter på vilt när du ska övningskjuta. Utan du skjuter på bana tills du känner dig säker på att träffa det du siktar på innan du skjuter på vilt.

Inte heller tar du en hund som aldrig spårat för att spåra upp ett skadskjutet klövvilt. Du tränar ju blodspår/laggda spår och/eller spårar i spår efter riktigt vilt innan du tar med hunden på en skarp spårning.

Så visst finns det nytta med att träna hundar i kontrollerade/skapade former innan dom utsätts för skarpläge.

Men vissa händelser måste tränas i skarp form, men det du kan träna konstgjort ger inte en sämre hund.

Dock håller jag med om att du inte har en jakthund om den inte fungerar praktiskt!

Fast man skickar inte en ung/oerfaren apportör på Tjäder,.. eller Korp osv utan att de fått chans att möta skammat vilt i andra former först eller, efter att de apporterat så pass mycket redan att de är vana med allt annat dvs varmt vilt mm först. Har man en erfaren hund med sig så är lösningen annars rätt enkel. Om den oerfarne hunden tvekar,- skicka den erfarne som visar hur man gör, eller,.. mana på den oerfarne hunden och om den ändå tvekar gå fram och skjut fågeln igen och mana sen på den direkt igen. Är det en BRA hund så lossnar det rätt fort även om det är elakt vilt. Det ska inte behöva tränas specifikt!

Hur bra man än är som skytt så skammar man fågel mellan varven om man skjuter på flygande fågel. Det går inte att jämföra med klövvilt mm. Träffytan är en helt annan i förhållande till avstånd och hastighet osv.

När det gäller retriever så är det dessutom på KKL eller praktiska prov de utsätts för skammade fåglar under prov och det vet alla som apporterar på sådana jakter att det blir mer än ett apporteringstillfälle på skammat vilt så situationerna för detta blir fullt tillräckliga om folk bara ser till att testa hundarna praktiskt. Problemet är att de inte gör det utan att de nöjjer sig med kallviltsproven och det är där som problemen inte kommer fram.

1000 skott på älgbana innebär inte att du kan fälla en älg. Man kan inte hävda att man är "jaktmeriterad" om man enbart har skjutit på älgbana, det samma gäller väl för hundar? Har de inte jagat och presterat utifrån det de övat så kan man inte hävda deras jaktduglighet. Det är övning, men ingen merit. Jag tror det var det som var ursprunget till tråden...

Känns som det var riktat till mig....

Nä men du går inte ut och skjuter på en älg första gången du håller i en bössa heller.

Träna på det som går att träna på, innan du går ut i skarpt läge.

Och som jag skrev:

Dock håller jag med om att du inte har en jakthund om den inte fungerar praktiskt!

1000 skott på älgbana innebär inte att du kan fälla en älg. Man kan inte hävda att man är "jaktmeriterad" om man enbart har skjutit på älgbana, det samma gäller väl för hundar? Har de inte jagat och presterat utifrån det de övat så kan man inte hävda deras jaktduglighet. Det är övning, men ingen merit. Jag tror det var det som var ursprunget till tråden...

*Tummen upp*

Känns som det var riktat till mig....

Nä men du går inte ut och skjuter på en älg första gången du håller i en bössa heller.

Träna på det som går att träna på, innan du går ut i skarpt läge.

Och som jag skrev:

Dock håller jag med om att du inte har en jakthund om den inte fungerar praktiskt!

"Ja och nej", det var nog mest en reflektion över att grunden till tråden "fallit bort" lite... Jag tror att de flesta av oss är ganska överens i grundproblemet, även om vi har olika åsikter...

1000 skott på älgbana innebär inte att du kan fälla en älg. Man kan inte hävda att man är "jaktmeriterad" om man enbart har skjutit på älgbana, det samma gäller väl för hundar? Har de inte jagat och presterat utifrån det de övat så kan man inte hävda deras jaktduglighet. Det är övning, men ingen merit. Jag tror det var det som var ursprunget till tråden...

Nu är det min tur att sakna gilla knappen

Bra, då var det avklarat. Nu återgår vi till frågan om grythundar och deras meritering och funktion och alla kärringar i de raserna så får vi ta retriever och spanielfrågan i en annan tråd

Det finns metoder att träna retriver på skammat vilt. Men metoderna är inte rumsrena eller ens lagliga och orsakar lidande.

Målet för jakt är ju att döda viltet, skadskjutningar ska tränas bort på bana. När ska hundarna tränas på skadat vilt?

När hunden väl råkar på en skadad fågel kan det vara första gången och då är det svårt att kräva att den ska fungera när den inte kunnat träna på skadat vilt....

Nåja, det är ju under jakt man tyvärr får "träna" det men sedan kanske man kan vara lite smart och inte skicka en hund med dålig dådakraft att hämta in en skammad ilsken kråka, då kan man ge sig på att den knappast vill hämta skadat vilt i framtiden. Så där kan man ju tänka efter lite före för att få det att fungera bättre...

Fast man skickar inte en ung/oerfaren apportör på Tjäder,.. eller Korp osv utan att de fått chans att möta skammat vilt i andra former först eller, efter att de apporterat så pass mycket redan att de är vana med allt annat dvs varmt vilt mm först. Har man en erfaren hund med sig så är lösningen annars rätt enkel. Om den oerfarne hunden tvekar,- skicka den erfarne som visar hur man gör, eller,.. mana på den oerfarne hunden och om den ändå tvekar gå fram och skjut fågeln igen och mana sen på den direkt igen. Är det en BRA hund så lossnar det rätt fort även om det är elakt vilt. Det ska inte behöva tränas specifikt!

Hur bra man än är som skytt så skammar man fågel mellan varven om man skjuter på flygande fågel. Det går inte att jämföra med klövvilt mm. Träffytan är en helt annan i förhållande till avstånd och hastighet osv.

När det gäller retriever så är det dessutom på KKL eller praktiska prov de utsätts för skammade fåglar under prov och det vet alla som apporterar på sådana jakter att det blir mer än ett apporteringstillfälle på skammat vilt så situationerna för detta blir fullt tillräckliga om folk bara ser till att testa hundarna praktiskt. Problemet är att de inte gör det utan att de nöjjer sig med kallviltsproven och det är där som problemen inte kommer fram.

Jag har en labbe..... Som enbart har apporterat kanadagås, orre, tjäder och någon and i skarpt läge.

För här uppe i skogen finns inte jakten på stora fält. Sen jagar jag endast det jag tycker om att jaga/och helst laga.

Men han är tränad med dött och infryst apportvilt typ mås, kråka mm.

Är uppväxt/haft egna labbar under ca 35år.... Och har sett mer än en hund som behövts tränats i minst två år, innan dom blev utmärkta apportörer både praktiskt och topp 5 på SM. Utan rädsla för skammade fåglar.

En! hund har jag sett som haft allt gratis och allt fungerat direkt.(bland ett 100 tal som jag kunnat följa relativt nära.) Samt ett antal som inte blivit mer än ok för praktisk jakt, men helt värdelösa på prov.

Nåja, det är ju under jakt man tyvärr får "träna" det men sedan kanske man kan vara lite smart och inte skicka en hund med dålig dådakraft att hämta in en skammad ilsken kråka, då kan man ge sig på att den knappast vill hämta skadat vilt i framtiden. Så där kan man ju tänka efter lite före för att få det att fungera bättre...

Har hunden så dålig dådkraft att den inte klarar av att ta elak kråka efter att man manat på den osv så bör man ta sig en funderare på om hunden är tillräckligt bra!

Alla mina hundar ska klara kråkor och det ska de göra även utan överdrivet mycket träning innan. Gör de inte det så får de kanske någon chans till hjälp om och när läge uppstår men brister de för mkt så anser jag att de inte är tillräckligt bra. Och det anser jag även om engelsmännen tycker att vi är helt galna i Sverige som har krav på våra apportörer att de ska apportera sådant vilt i överhuvudtaget

Men som sagt. Låt oss lämna fågelhundarna utanför denna tråd nu. Det var grythundar det handlade om.

Jag har en labbe..... Som enbart har apporterat kanadagås, orre, tjäder och någon and i skarpt läge.

För här uppe i skogen finns inte jakten på stora fält. Sen jagar jag endast det jag tycker om att jaga/och helst laga.

Men han är tränad med dött och infryst apportvilt typ mås, kråka mm.

Är uppväxt/haft egna labbar under ca 35år.... Och har sett mer än en hund som behövts tränats i minst två år, innan dom blev utmärkta apportörer både praktiskt och topp 5 på SM. Utan rädsla för skammade fåglar.

En! hund har jag sett som haft allt gratis och allt fungerat direkt.(bland ett 100 tal som jag kunnat följa relativt nära.) Samt ett antal som inte blivit mer än ok för praktisk jakt, men helt värdelösa på prov.

Jaha? Tja,.. jag kan inte säga att jag har mindre erfarenhet av retriever och jakt med de raserna än du,.. men jag kan bara beklaga att du inte sett fler bra hundar än så då.

Börjar alltid med mina Borders i din "sandlåda" missilen. Tycker det är just mot hunden att den under kontrollerade former får klart för sig vad som kan finnas i hålet

Börjar alltid med mina Borders i din "sandlåda" missilen. Tycker det är just mot hunden att den under kontrollerade former får klart för sig vad som kan finnas i hålet

Det gör vi väl alla tror jag (?) men vad gör du sen då? *S* Du avlar ju på Borderterrier om inte jag minns fel... Vad anser du i den frågan jag ställer om alla "kärringar" som bara tränar och inte gör mer än kanske ett grytkaraktär och sen avlar på sina hundar och anser att de är fullt fungerande grythundar?

Och vad anser du om träning där man bara tränar för aktiveringens skull utan mål att någonsin prova hundarna eller att bruka de på praktisk jakt?

*Låtsas ej se vad du skrev*

Om vi bara pratar etik och djurskydd så kan man absolut ifrågasätta detta problem som du beskriver peggan. Är det överhuvudtaget försvarbart att gång efter annan åka till grytträning och köra sin lilla älsklig i låda och "hetsa" grävling när man inte har några som helst ambitioner att jaga med sin hund i gryt. Är då inte detta helt meningslöst och faktiskt även förkastligt? Jag vill nog nästan påstå det. Likaväl så finns det en uppsjö med uppfödare som efter att vovven har lyckats spränga en räv och erhållit championat vitt och brett skryter om att de nu minsann har en grytjaktchampion och tillika överjävlig grythund. Skrattretande om du frågar mig. Många människor tycker om att snacka grytjakt men vi är förvånansvärt få som faktiskt utövar jaktformen och då pratar jag inte om att släppa en gång på en räv för att få ut championatet. Problem definitivt, lösning har dock ingen bra.

Här måste jag få lov att hålla med!

Jag tycker det är oetiskt att hetsa sin hund på ett annat djur, helt utan vidare syfte.

Att använda lådträningen som "sport" tycker jag är lite sjukt ärligt talat. Det ligger nånstans i krokarna kring tuppfäktning.

Men det finns ju 2 sidor på alla mynt.

Är det kanske bättre att man testar i låda, än inte alls? JA. Förutsatt att det innebär någonting för avelsurvalet. Det gör det inte idag.

//Russellkärring - men varken 40 år, bitter, styrelseledamot eller ojagandes....

Amakulu,- Om du klarar av att hålla dig på en lite högre nivå så, en annan mer tydlig fråga,- Jag har för mig att du skrivit förut i någon annan tråd att du faktiskt inte provar dina hundar praktiskt själv utan att du tycker att det räcker med lådprov.. Du kanske själv tillhör alla de där "kärringarna" som jag syftar på eller minns jag helt fel?

Det gör vi väl alla tror jag (?) men vad gör du sen då? *S* Du avlar ju på Borderterrier om inte jag minns fel... Vad anser du i den frågan jag ställer om alla "kärringar" som bara tränar och inte gör mer än kanske ett grytkaraktär och sen avlar på sina hundar och anser att de är fullt fungerande grythundar?

Och vad anser du om träning där man bara tränar för aktiveringens skull utan mål att någonsin prova hundarna eller att bruka de på praktisk jakt?

*Låtsas ej se vad du skrev*

Kärringar oavsett det gäller labben eller Bordern ger jag inte mkt för. Sen kan man ju iof hylla dessa människor som gör ngt vettigt med sin hund och inte bara klappar jagande raser

Kärringar oavsett det gäller labben eller Bordern ger jag inte mkt för. Sen kan man ju iof hylla dessa människor som gör ngt vettigt med sin hund och inte bara klappar jagande raser

Så,.. ett godkänt karaktärsprov (eller inte ens det utan bara lite träning i en låda ibland) är så pass vettigt i avel på grythundar att de som gör det ska hyllas när de påstår att deras hundar är fullt fungerande grythundar enbart genom den "meriten"?

För att ge min åsikt om jakthundar o meritering...

Jakthundar skall testas under praktisk jakt ett flertal ggr innan de går i avel, detta för att slå fast att hunden kan fungerar vid jakt

och inte bara vid ett enstaka prov tillfälle...

Men sen är det ju valpköparens ansvar att se till att man köper från jagande linjer.

Mvh Jaktidioten

Men sen är det ju valpköparens ansvar att se till att man köper från jagande linjer.

Valpköparen har ju ett visst ansvar, men det fråntar inte uppfödaren ansvar att jagande linjer inte enbart innebär att föräldrarna sprungit runt i lådor...

Uppfödaren äger, i min åsikt, alltid ansvaret för att uppge korrekt information!

Valpköparen har ju ett visst ansvar, men det fråntar inte uppfödaren ansvar att jagande linjer inte enbart innebär att föräldrarna sprungit runt i lådor...

Uppfödaren äger, i min åsikt, alltid ansvaret för att uppge korrekt information!

Absolut! Speciellt som hundens jaktsässonger faktiskt inte dokumenteras på något officiellt vis. Det är ju något man helt enkelt får ta och "lita på". Och nu kommer säkert en hel drös säga att "man ska väl ut och jaga med föräldrarna så man vet" Men det är ju rent snicksnack, sällan finns bägge föräldrarna tillgängliga för det, om de ens finns i landet.

Så,.. ett godkänt karaktärsprov (eller inte ens det utan bara lite träning i en låda ibland) är så pass vettigt i avel på grythundar att de som gör det ska hyllas när de påstår att deras hundar är fullt fungerande grythundar enbart genom den "meriten"?

Tror nog att du vet vad jag menar. En !:a på jaktprov för en labbe innebär inte att du har en jakthund. Lika lite som en lådprovsetta innebär att du har en grythund. MEN som valpköpare av en valp från bevista grytintresserade föräldrar har du fan imig en skyldighet att förvalta dessa belagda egenskaper. Du får ju faktiskt den hund du förtjänar , eller ???????