Alla har ju olika uppfattningar men just med älg kan det ju vara så att ett 1,

stilla lungskott medför att den går undan 1-50 meter o lägger sig,

panga en eller två gånger till och den drar på en rusch, dvs 50-500 meter innan luften tryter,

så jag förstår nog vad som avses,

å andra sidan så är det ju så att man skall kunna ladda om sitt vapen, oaktat vapenslag utan att ta ögonen från mål/viltet och att repetera en cylinderpang mot axeln skall man klara av,

annars är den illa inpassad, fungerande eller så är skytten illa skolad.

Så det finns goda avsikter och ideér bakom båda dessa linjer av tankar,

det är ju ändå som så att det där första skottet, det skall vara dödande och då bör man ha kylan att titta på hur det tar/tog samtidigt som man gör sig redo för en uppföljning,

Boddington skrev en artikel om saken, "admiring the shot" hette den och handlar om hur en del skyttar, bra eller ovana "står" och beundrar sitt avlossade skott och undrar när viltet skall falla?

Kontentan av hans artikel var att i vissa länder, sitatuioner eller vilt så fortsätter man att skjuta tills det vilt man jagar ligger,

dvs inte alltid men ibland.

För egen del ser jag det sunda i hans tankar och personligen föredrar jag tre hål i ett vilt före 3 timmars eftersök.

Nåja mina reaktionära åsikter till trots, nej jag vill inte ha prov så inser jag att det kanske finns behov för dem.

En sak att konstatera dock, jag la av med pistolskyttet på grund av kraven på guldmörke, aktivitet och fem års licenserna, det blev för svårt att bolla, två arbeten, skyttet, jakten och sambo.

Jag vill inte att jakten skall bli en sådan slags sport, vilket det blir då med en trång port att ta sig genom.

/Christian

På banan med löpälg så läggs vikten på att snabbt repetera och lossa ett andra skott. Och i skogen så vill iaf jag först tolka älgen om den markerar i skottet och hur den beter sig direkt därefter. Man kan tom behöva titta brevid kikaren. Sen är det läge att repetera och förberedda sig för ett ev andra skott. Men många "skiter" i älgen och lägger dom första sekunderna på att repetera och förbereda andra skottet. Vilket gör det svårare att bedömma hur det första har tagit(eller inte träffat alls) Men visst kan du bedömma träffen på älgen men samtidigt repetera utan att tänka på det, så kan du vinna en sekund om du bedömmer att ett andra skott behövs.

De två markerade meningarna var dit jag ville komma med mitt resonemang av vikten av att lära sig att repetera för ett andra skott på rätt sätt.

Du ska kunna lyfta blicken, följa viltet, se hur det tecknar i samband med att du repeterar för att snabbt vara redo för ett andra skott.

Den sekund man kan vinna här kan vara skillnaden på att kunna sätta ett bra andraskott och flera timmars eftersök.

Att det sedan finns typen som man tror har haft en automat med sig varje gång dom skjutit något tror jag inte beror på älgbaneskyttet, det hänger nog mer på hur man hanterar stressen i skottsituationen.

För att återgå till topic så är mitt svar på den frågan fortfarande "NJAA, kanske, får jag sova på saken".

Den fördel jag kan se med någon form av obligatoriskt prov är att det nog kan få många som är tveksamma till sitt skytte att träna mer.

Sen finns det ju många som kan missgynnas också, finns dom som är riktigt bra skyttar men drabbas både av vindögdhet och tillfällig parkinsson av pressen att skjuta på bana med 30 st tyckare bakom ryggen.

Jag håller fullständigt med om att det statiska skyttet som vi oftast tränar i form av älgbaneskytte eller trap/skeet inte på något sätt gör oss till fullfjädrade skyttar/jägare.

Ett intressant stickspår kan då möjligen vara att fundera på vilka moment vi bör ha med i vår träning om vi skall lyfta den ett eller ett par snäpp. Det är frågeställningar som jag haft anledning att fundera på både i min tidigare yrkesroll och på hobbybasis. Någon myntade en gång utrycket "Practice don't make perfect, perfect practice makes perfect" med detta menar jag att det finns all anledning att fundera på hur vi lägger upp vår träning för att nå de mål vi vill nå. Jag har tidigare skrivit en hel del runt detta ämne men då med inriktning mot "långhållskytte", de principerna som jag då tagit upp är i min värld ganska allmängiltiga och kan användas för många olika praktiska skytteformer. Om vi pratar om rent sportskytte så handlar det om att maximera sina resultat under de givna förutsättningarna som de aktuella skytteformen ger oavsett om vi skjuter sporting, banskytte, running target eller IPSC och träningen skall läggas upp efter det. Det intressanta som jag ser det är att fundera på vilka fundamentala moment som kan sägas vara mer allmängiltiga och vilka krav som vår jakt ställer på vårt skytte.

Nedan följer en grov lista på hur jag skulle lägga upp träningen från A till Ö allt från de allra mest grundläggande stegen till lite mer avancerade moment, jag är medveten om att detta är lite OT (hoppas att detta är OK för MKJ ).

Vapenhantering/vapenvana

Detta är givetvis grunden för alla oss som hanterar vapen i olika former, tyvärr ser jag rätt ofta att det fallerar för många skyttar redan här. Jägarexamen ger oss en viss grund att stå på men det är otroligt viktigt att vi verkligen lär oss att hantera vårt vapen på ett korrekt och inte minst effektivt sätt. Här är diverse torrövning ovärdeliga men oftast ack så tråkiga. Här kommer älgbanan in på ett bra sätt, att träna på att repetera med vapnet kvar på axeln utan att tappa målet är en färdighet som vi har stor nytta av även vid vanlig jakt. För oss som pysslar med långhållskytte kan det handla om att kunna "spotta" sitt eget skott vilket går att lära sig men det kräver en rätt omfattande träning och en god teknik. Under våra torrövningar så bör också eventuella problem med tillpassning av vapnet, felaktig siktesbild eller trilskande säkringar utkristallisera sig. Det gäller också att skaffa sig kunskaper om vapnets inneboende begränsningar. Det kan handla om allt ifrån att förstå vilken betydelse olika hagelstorlekar och trångborrningar har för träffbilden på olika håll, till att veta vilken kulbana och egenspridning ditt kulvapen har på de håll som du kan tänka dig att skjuta på.

S.A.R.A (Skyttets grunder)

Oavsett vilket skytte vi vill ägna oss åt gäller det ha en bra grund att stå på som man sedan kan applicera vid flera olika skytteformer. Många känner till forkortningen SARA som står för Ställning. Andning, Riktning och Avfyrning. Tyvärr ser man att majoriteten av de "vanliga" skyttarna på våra skjutbanor inte behärskar dessa grunder vilket kommer att hämma deras potential och göra skyttet svårare än vad det måste vara. ett tydligt exempel är att måmga skyttar skjuter bättre åt det ena hållet än åt det andra på den löpande älgen, felet står då nästan alltid att finna i en felaktig skjutställning. I det här specifika exemplet brukar det vara fötternas position som behöver ändras, andra vanliga problem är taskiga avfyrningar eller problem med andningen. Tyvärr är det inte alla skjutinstruktörer som själva har tillräcklig kompetens eller intresse för att lära ut dessa grunder på ett bra sätt och vi har egentligen ingen grundmurad kultur av att ta hjälp av kvalificerade instruktörer i det här landet (alla har väl sett John Wayne och vet hur man skjuter ). För att lära sig grunderna gäller det att själva skyttet är så enkelt som möjligt och att man skyndar långsamt, detta nöter man med fördel in med hjälp av luftgeväret hemma i trädgården om man inte vill torrträna i vardagsrummet. Att försöka lära sig skjuta genom att ställa sig på skeetbanan eller för den delen älgbanan är många gånger kontraproduktivt men det är måhända en annan historia som vi behöver hjälp av en beteendevetare för att förstå motivet till.

När man som skytt kommit så långt att man kan hantera sitt vapen på ett säkert och effektivt sätt och dessutom lärt sig att träffa stationära mål från några olika skjutställningar har man kommit så långt att det är dags att fundera på vilka ytterligare moment man skall lägga in i sin träning. Det beror i mångt och mycket på hur man har tänkt sig jaga och vilka intressen man har. Vissa principer känns dock såpass allmängiltiga att de förtjänas att behandlas ytterligare.

Lär känna dina egna begränsningar

Här handlar det om att vara ärlig mot sig själv och att verkligen skaffa sig en förståelse och kunskap om vad du och ditt vapen tillsammans klarar av att prestera. Vi måste känna till var gränsen för vår egen förmåga går. Här är det enligt mig också viktigt att sluta tänka i serier, eller träffbilder och börja fundera på varenda skott som det enda relevanta skottet. Det är inte de bästa skotten i en serie som är intressanta utan det är de sämsta skotten som sätter ribban för din förmåga . Låt oss säga att du tråffar 20 av 25 duvor i en sportingserie, det innebär att du bommar 20% av alla skott och att förmodligen ytterligare 10-20% hade resulterat i skadeskjutningar om du istället skjutit mot fåglar. För mig blir då slutsatsten att den nivån på skyttet aldig kan anses vara tillräckligt bra för att man skall kunna jaga under liknande förutsättningar. Personligen har jag svårt att se att man bör ta ett skott om man inte är säker på att man med åtminstone 90% sannolikhet träffar med första skottet. Det är på skjutbanan vi skaffar oss denna kunskap om vart vår egen förmåga går. Det är också här vi undersöker hur olika skjutställningar eller stöd påverkar vilka skott vi kan ta, det gäller att variera skjutställningarna så mycket det går.

Dokumentera ditt skytte

För att hitta sina svaga punkter och kunna utveckla sitt skytte är det smart att vi dokumenterar vad vi håller på med på skjutbanan. Det kan handla om att låta kompisen videofilma oss "in action" , att föra en loggbok efter konstens alla regler eller att man helt enkelt sparar sina tavlor och resultat från de olika skjutövningarna man genomför.

Stress/överraskningsmoment

Vid nästan allt praktiskt jaktskytte är det en sanning att tiden är en faktor att ta med i beräkningen. Viltet har en otrolig förmåga att bara dyka upp, ofta från ett oväntat håll och när man minst av allt förväntar sig att det skall dyka upp. Ofta försvinner det sedan ännu snabbare, det gäller alltså att snabbt kunna komma till skott och att vara beredd när skotttillfället väl kommer. Under dessa stressade situationer gäller det inte bara fokusera på det vilt man tänker skjuta utan även att ha koll på eventuellt annat vilt, andra passkyttar, farliga skjutriktningar, jakthundar etc.. om man i det läget blir ordentligt stressad av själva skyttet så har man ett problem. Försök därför lägga upp din träning så att du har överaskningsmoment, tidskrav eller duellskjutningar som en del av din normala träningsrutin så kommer du att få en bättre kontroll på situationen när skotttillfället väl kommer i skogen. Försök alltså inte undvika stressade situationer i din träning utan eftersträva dem istället, det kan handla om allt ifrån informella tävlingar till hårda tidskrav. Klarar man inte av att hantera den stress som några åskådare i form av jaktkamraterna utgör har jag väldigt svårt att se hur man skall kunna prestera bättre i en stressad praktisk jaktsituation i skogen.

Sedan kan man såklart utöka sin arsenal genom att träna på löpande mål i olika farter, olika vinklar eller olika storlek. Man kan lägga till avståndsbedömning, snabb repetering, omladdning, mjölksyra, ökad puls etc.. allt beror på vilken jakt man bedriver och vilka krav den ställer på skyttet.

Jag får be om ursäkt för trådkapningen men hoppas att jag ändå bidragit.

//Henrik

och att repetera en cylinderpang mot axeln skall man klara av,

annars är den illa inpassad, fungerande eller så är skytten illa skolad.

Under skytteträningen till jägarexamen så lärde jag mig att repetera snabbt med vapnet vid axeln trots att kolven egentligen var för lång, så det går att lära sig detta om man tränar lite Men med det är det inte sagt att man ska ha vapen som passar dåligt.

Jag håller fullständigt med om att det statiska skyttet som vi oftast tränar i form av älgbaneskytte eller trap/skeet inte på något sätt gör oss till fullfjädrade skyttar/jägare.

Ett intressant stickspår kan då möjligen vara att fundera på vilka moment vi bör ha med i vår träning om vi skall lyfta den ett eller ett par snäpp. Det är frågeställningar som jag haft anledning att fundera på både i min tidigare yrkesroll och på hobbybasis. Någon myntade en gång utrycket "Practice don't make perfect, perfect practice makes perfect" med detta menar jag att det finns all anledning att fundera på hur vi lägger upp vår träning för att nå de mål vi vill nå. Jag har tidigare skrivit en hel del runt detta ämne men då med inriktning mot "långhållskytte", de principerna som jag då tagit upp är i min värld ganska allmängiltiga och kan användas för många olika praktiska skytteformer. Om vi pratar om rent sportskytte så handlar det om att maximera sina resultat under de givna förutsättningarna som de aktuella skytteformen ger oavsett om vi skjuter sporting, banskytte, running target eller IPSC och träningen skall läggas upp efter det. Det intressanta som jag ser det är att fundera på vilka fundamentala moment som kan sägas vara mer allmängiltiga och vilka krav som vår jakt ställer på vårt skytte.

Nedan följer en grov lista på hur jag skulle lägga upp träningen från A till Ö allt från de allra mest grundläggande stegen till lite mer avancerade moment, jag är medveten om att detta är lite OT (hoppas att detta är OK för MKJ ).

Vapenhantering/vapenvana

Detta är givetvis grunden för alla oss som hanterar vapen i olika former, tyvärr ser jag rätt ofta att det fallerar för många skyttar redan här. Jägarexamen ger oss en viss grund att stå på men det är otroligt viktigt att vi verkligen lär oss att hantera vårt vapen på ett korrekt och inte minst effektivt sätt. Här är diverse torrövning ovärdeliga men oftast ack så tråkiga. Här kommer älgbanan in på ett bra sätt, att träna på att repetera med vapnet kvar på axeln utan att tappa målet är en färdighet som vi har stor nytta av även vid vanlig jakt. För oss som pysslar med långhållskytte kan det handla om att kunna "spotta" sitt eget skott vilket går att lära sig men det kräver en rätt omfattande träning och en god teknik. Under våra torrövningar så bör också eventuella problem med tillpassning av vapnet, felaktig siktesbild eller trilskande säkringar utkristallisera sig. Det gäller också att skaffa sig kunskaper om vapnets inneboende begränsningar. Det kan handla om allt ifrån att förstå vilken betydelse olika hagelstorlekar och trångborrningar har för träffbilden på olika håll, till att veta vilken kulbana och egenspridning ditt kulvapen har på de håll som du kan tänka dig att skjuta på.

S.A.R.A (Skyttets grunder)

Oavsett vilket skytte vi vill ägna oss åt gäller det ha en bra grund att stå på som man sedan kan applicera vid flera olika skytteformer. Många känner till forkortningen SARA som står för Ställning. Andning, Riktning och Avfyrning. Tyvärr ser man att majoriteten av de "vanliga" skyttarna på våra skjutbanor inte behärskar dessa grunder vilket kommer att hämma deras potential och göra skyttet svårare än vad det måste vara. ett tydligt exempel är att måmga skyttar skjuter bättre åt det ena hållet än åt det andra på den löpande älgen, felet står då nästan alltid att finna i en felaktig skjutställning. I det här specifika exemplet brukar det vara fötternas position som behöver ändras, andra vanliga problem är taskiga avfyrningar eller problem med andningen. Tyvärr är det inte alla skjutinstruktörer som själva har tillräcklig kompetens eller intresse för att lära ut dessa grunder på ett bra sätt och vi har egentligen ingen grundmurad kultur av att ta hjälp av kvalificerade instruktörer i det här landet (alla har väl sett John Wayne och vet hur man skjuter ). För att lära sig grunderna gäller det att själva skyttet är så enkelt som möjligt och att man skyndar långsamt, detta nöter man med fördel in med hjälp av luftgeväret hemma i trädgården om man inte vill torrträna i vardagsrummet. Att försöka lära sig skjuta genom att ställa sig på skeetbanan eller för den delen älgbanan är många gånger kontraproduktivt men det är måhända en annan historia som vi behöver hjälp av en beteendevetare för att förstå motivet till.

När man som skytt kommit så långt att man kan hantera sitt vapen på ett säkert och effektivt sätt och dessutom lärt sig att träffa stationära mål från några olika skjutställningar har man kommit så långt att det är dags att fundera på vilka ytterligare moment man skall lägga in i sin träning. Det beror i mångt och mycket på hur man har tänkt sig jaga och vilka intressen man har. Vissa principer känns dock såpass allmängiltiga att de förtjänas att behandlas ytterligare.

Lär känna dina egna begränsningar

Här handlar det om att vara ärlig mot sig själv och att verkligen skaffa sig en förståelse och kunskap om vad du och ditt vapen tillsammans klarar av att prestera. Vi måste känna till var gränsen för vår egen förmåga går. Här är det enligt mig också viktigt att sluta tänka i serier, eller träffbilder och börja fundera på varenda skott som det enda relevanta skottet. Det är inte de bästa skotten i en serie som är intressanta utan det är de sämsta skotten som sätter ribban för din förmåga . Låt oss säga att du tråffar 20 av 25 duvor i en sportingserie, det innebär att du bommar 20% av alla skott och att förmodligen ytterligare 10-20% hade resulterat i skadeskjutningar om du istället skjutit mot fåglar. För mig blir då slutsatsten att den nivån på skyttet aldig kan anses vara tillräckligt bra för att man skall kunna jaga under liknande förutsättningar. Personligen har jag svårt att se att man bör ta ett skott om man inte är säker på att man med åtminstone 90% sannolikhet träffar med första skottet. Det är på skjutbanan vi skaffar oss denna kunskap om vart vår egen förmåga går. Det är också här vi undersöker hur olika skjutställningar eller stöd påverkar vilka skott vi kan ta, det gäller att variera skjutställningarna så mycket det går.

Dokumentera ditt skytte

För att hitta sina svaga punkter och kunna utveckla sitt skytte är det smart att vi dokumenterar vad vi håller på med på skjutbanan. Det kan handla om att låta kompisen videofilma oss "in action" , att föra en loggbok efter konstens alla regler eller att man helt enkelt sparar sina tavlor och resultat från de olika skjutövningarna man genomför.

Stress/överraskningsmoment

Vid nästan allt praktiskt jaktskytte är det en sanning att tiden är en faktor att ta med i beräkningen. Viltet har en otrolig förmåga att bara dyka upp, ofta från ett oväntat håll och när man minst av allt förväntar sig att det skall dyka upp. Ofta försvinner det sedan ännu snabbare, det gäller alltså att snabbt kunna komma till skott och att vara beredd när skotttillfället väl kommer. Under dessa stressade situationer gäller det inte bara fokusera på det vilt man tänker skjuta utan även att ha koll på eventuellt annat vilt, andra passkyttar, farliga skjutriktningar, jakthundar etc.. om man i det läget blir ordentligt stressad av själva skyttet så har man ett problem. Försök därför lägga upp din träning så att du har överaskningsmoment, tidskrav eller duellskjutningar som en del av din normala träningsrutin så kommer du att få en bättre kontroll på situationen när skotttillfället väl kommer i skogen. Försök alltså inte undvika stressade situationer i din träning utan eftersträva dem istället, det kan handla om allt ifrån informella tävlingar till hårda tidskrav. Klarar man inte av att hantera den stress som några åskådare i form av jaktkamraterna utgör har jag väldigt svårt att se hur man skall kunna prestera bättre i en stressad praktisk jaktsituation i skogen.

Sedan kan man såklart utöka sin arsenal genom att träna på löpande mål i olika farter, olika vinklar eller olika storlek. Man kan lägga till avståndsbedömning, snabb repetering, omladdning, mjölksyra, ökad puls etc.. allt beror på vilken jakt man bedriver och vilka krav den ställer på skyttet.

Jag får be om ursäkt för trådkapningen men hoppas att jag ändå bidragit.

//Henrik

Jag är förstummad.

You are back in buisness

Som alltid, ett kanonbra upplägg!

MVH/Jocke

Nedan följer en grov lista på hur jag skulle lägga upp träningen från A till Ö allt från de allra mest grundläggande stegen till lite mer avancerade moment, jag är medveten om att detta är lite OT (hoppas att detta är OK för MKJ ).

I mina ögon fanns det bara en här som på ett bra sätt skulle kunna redogöra för detta i text, ville inte be om det, men du kände nog hinten

Mycket bra som idédatabas!

Problemet är att kräver vi uppåt 90% sannolik träff får vi inga hagelskjutande fågeljägare kvar. Ser också många förtidspensionerade jägare generellt, men detta har ju redan berörts och är faktiskt den viktigaste avvägningen inför ett eventuellt obligatorium.

Förstår inte riktigt hur Kias Husse resonerar, men du/han menar säkert väl!

Det kan ju inte vara av ondo att lära sig skjuta ett snabbt andra skott??? Men visst har du rätt att det ofta blir i panik och ett sämre andra skott, och därför måste det ju vara bra att träna så man kan skjuta ett BÄTTRE andra skott.....

Dessvärre ser man tyvärr på banorna att de flesta skyttar inte ens kan/vill eller förstår att man ska repetera med bössan vid axeln,UTAN ATT SLÄPPA MÅLET MED BLICKEN, då ser man förhoppningsvis om ett andra skott behövs.

Därför är jag av den åsikten att det är viktigt att träna på detta.

Du kan stå och skjuta på ett fast mål och snabbt repetera och skicka iväg 5 skott på tavlan. Då har du tränat snabba repetioner och kan se hur det träffar.

Det jag i huvudsak menar är att det finns 10000 tals jägare som inte har en aning om vart skottet träffar på olika avstånd!

Kanske klarar dom av att få sina godkända serier på älgbanan med löp älg. Men kan ha skottspridning på hela träffområdet.

Sen siktar dom lika på en älg som går väldigt lugnt på 15m som på banan. I bästa fall är det en ren bom!

Dom kan även ta ett skott på 160m där älgen är i sken men skjuter lika som på banan. Även då kan man hoppas på en bom. Men sen vet dom från banan att sanbbt repetera och skjuta igen och kanske igen...... Och något av följd skotten kan leta sig på älgen, men kanske sitter i vommen........ Då har du ett långt och tråkigt eftersök på det djuret.

Men på första älgen kan det bli så att andra skottet "tar" då älgen fått lite fart och ökat på avståndet en aning så att det liknar skyttet som har övats.....

Kontentan av det hela är att jag anser att det är viktigare att kunna bedöma när det går att släppa ett dödande skott på stillastående älg. Än att kunna ta ett chansartat skott på en älg i rörelse. För när älgen löper i skogen så finns det MÅNGA fler faktorer som kan påverka utgången. Så att skjuta då ÄR och FÖRBLIR ett skott som man TROR att det ska träffa.

Men skott på en stilla älg där du på ett riktigt sätt kan bedömma avståndet till och vet hur din bössa träffar på det avståndet, så blir det ett "säkert" skott. Då vill det till något exeptionellt för att det skall bli bom eller skadskjutning.

Sen om du behärskar det stilla skyttet så är det inte fel att träna på rörligamål. Men ett däck som rullar och studsar i en slänt kan tom vara bättre övning än den helt statiska löpälgen på banan. Vet du att du klarar av att göra riktiga bedömningar så kan det vara riktigt att skjuta på den springande älgen. Men jag tycker att det är fel att vi ska träna för att kunna ta ett snabbt och chansartat skott som förmodligen träffar, hellre än att vi tränar för ett kontrollerat skott som träffar! ( om det nu inte precis flyger in en talgoxe som ändrar kulbanan eller något annat händer som inte går att misstänka att det skall kunna hända)

Jag ser inte heller något problem med att spåra en lungskjuten älg i 300m. Tycker sämre om att hitta en älg som är fullständigt perforerad med skott på 40m från skott platsen. Då finns det inte mycket kvar att ta reda på. Och det är ett helt meningslöst slöseri med älgens liv och är inget annat än ren "lust" jakt. Vill man att det ska smälla hela tiden är det bättre att stå på banan.

I skogen ska man respektera viltet och helst inte behöva lossa mer än ett välplacerat skott. Sen är man skyldig bytet att ta till vara på så mycket som man bara kan av djuret. Jag anser att det är respektlöst att stå och blysänka ett djur pga man har tagit ett dåligt beslut på första skottet eller att man tycker att det är roligt när det smäller i skogen.

Om olyckan är framme så det blir ett dåligt första skott så är det bättre att skicka på 1, 2, 3 till om det behövs för att djuret inte skall springa undan och lida.

Problemet är att kräver vi uppåt 90% sannolik träff får vi inga hagelskjutande fågeljägare kvar. Ser också många förtidspensionerade jägare generellt, men detta har ju redan berörts och är faktiskt den viktigaste avvägningen inför ett eventuellt obligatorium.

Magnus,

givetvis var det inte min mening att sätta mig till doms över några jaktformer. Som jag ser det är frågan om hur man bedriver sin jakt och vilka skott man är beredd att ta en fråga som varje jägare själv måste ta ställning till. Eftersom jag haft förmånen att ha ett par skapliga apportörer genom åren har jag både bedrivit en del fågeljakt själv och framför allt gått som hundförare på en del stora jakter där det skjutits rätt många hundra änder på en dag. Det är bara att konstatera att man vid dessa tillfällen har väldigt svårt att komma upp i träffprocenter på över 80% många av de fåglar som kommer in måste man dessutom ta av daga som hundförare eftersom de inte dött i skottet.

Nu är givetvis detta inget unikt för just fågeljakten utan alla mål som rör sig höjer svårighetsgraden betydligt, när målen blir lite större och håller sig på landbacken blir de såklart lite enklare att träffa. Oavsett om de då har formen av rådjur, rävar eller harar så känns det rimligt att anta att träffprocenten går upp även om vi nog alla kan skriva under på att det bommas en del även under dessa jaktformer. Byter vi sedan ut hagelbössan mot kulvapnet så är det givetvis ännu svårare att träffa vilt i rörelse. Det är nog inte många som skulle tänka sig att skjuta med kula mot en frisk räv i full fart men när viltet blir lite större så är vi uppenbarligen lite mer riskbenägna. Med kortare avstånd ökar också sannolikheten att man träffar på ett vettigt sätt men just de här snabba skottsituationerna med klövvilt som springer runt fötterna på skyttarna har i vart fall enligt min erfarenhet en tendens att sluta i moll.

Jag bara konstatera att samtliga eftersök på pälsvilt som jag förorsakat har skett som en följd av att jag skjutit mot vilt i rörelse, i några fall med kula men också med hagel.

Den slutsatsen som jag har dragit av detta är att jag försöker lägga upp min jakt på ett sådant sätt att jag skapar lugna skottchanser mot ostört vilt eller i vart fall vilt som stannar upp efter en kortare förflyttning. Nu är jag väl medveten om att dessa jaktformer vare sig passar alla jägare eller alla jaktmarker, det jag egentligen försöker säga är väl bara att oavsett vilken jaktform man förordar så handlar det om att anpassa sin skytteträning till den valda jaktformen. Dessutom så bör man rimligen ta reda på den egna förmågan under de aktuella förhållandena och att sedan grunda beslutet om man skall skjuta eller lyfta på hatten på kunskapen om var ens egna begränsningar ligger.

Vänligen,

Henrik

Magnus,

givetvis var det inte min mening att sätta mig till doms över några jaktformer. Som jag ser det är frågan om hur man bedriver sin jakt och vilka skott man är beredd att ta en fråga som varje jägare själv måste ta ställning till. Eftersom jag haft förmånen att ha ett par skapliga apportörer genom åren har jag både bedrivit en del fågeljakt själv och framför allt gått som hundförare på en del stora jakter där det skjutits rätt många hundra änder på en dag. Det är bara att konstatera att man vid dessa tillfällen har väldigt svårt att komma upp i träffprocenter på över 80% många av de fåglar som kommer in måste man dessutom ta av daga som hundförare eftersom de inte dött i skottet.

Nu är givetvis detta inget unikt för just fågeljakten utan alla mål som rör sig höjer svårighetsgraden betydligt, när målen blir lite större och håller sig på landbacken blir de såklart lite enklare att träffa. Oavsett om de då har formen av rådjur, rävar eller harar så känns det rimligt att anta att träffprocenten går upp även om vi nog alla kan skriva under på att det bommas en del även under dessa jaktformer.

Det är väl egentligen det fina med hela tråden, vi vill inte peka finger åt någon jaktform. Tanken var att lyfta upp svårigheterna som finns med respektive jaktform. Om vi fortsätter på ämnet hagel menar jag att det är framförallt 2 argument som underlättar i hageljakten på markvilt i jämföresle med fågel.

Först och främst är det avståndsbedömningen på mark i jämförelse med klarblå himmel. Står jag på ett hagelpass fokuserar jag direkt på x antal buskar&träd dit jag kan tänka mig att skjuta, på slättmark är det svårare. Uppåt är det nästan omöjligt om man inte har riktigt god erfarenhet. Farfar sa alltid att man skall se fågelns ögon innan man tröck, kanske inte så dumt.

Det andra problemet med fågeljakt är farten på viltet, ofta över öppet vatten. Det lämnar inga blodspår knappt ens över land och utan en riktigt bra apportör är man rökt. Även jag har ägt en bra apportör och även legoapporterat på flera skånska gods, jag vet hur svårt det verkligen är. Smällandet är berusande för omgivningen, det skapar en förlåtande stämning av riktigt dåligt skytte lite för ofta. Men en bra gåsjakt är faktiskt bland det roligare man kan pyssla med, så det är inte heller mening att skita i eget bo. Jag konstaterar bara att jag snittade kanske knappa 20 på trapen på mina 8 serier i sommras, det borde diska mig från alla fågeljakter egentligen.

Det är väl egentligen det fina med hela tråden, vi vill inte peka finger åt någon jaktform. Tanken var att lyfta upp svårigheterna som finns med respektive jaktform. Om vi fortsätter på ämnet hagel menar jag att det är framförallt 2 argument som underlättar i hageljakten på markvilt i jämföresle med fågel.

Först och främst är det avståndsbedömningen på mark i jämförelse med klarblå himmel. Står jag på ett hagelpass fokuserar jag direkt på x antal buskar&träd dit jag kan tänka mig att skjuta, på slättmark är det svårare. Uppåt är det nästan omöjligt om man inte har riktigt god erfarenhet. Farfar sa alltid att man skall se fågelns ögon innan man tröck, kanske inte så dumt.

Det andra problemet med fågeljakt är farten på viltet, ofta över öppet vatten. Det lämnar inga blodspår knappt ens över land och utan en riktigt bra apportör är man rökt. Även jag har ägt en bra apportör och även legoapporterat på flera skånska gods, jag vet hur svårt det verkligen är. Smällandet är berusande för omgivningen, det skapar en förlåtande stämning av riktigt dåligt skytte lite för ofta. Men en bra gåsjakt är faktiskt bland det roligare man kan pyssla med, så det är inte heller mening att skita i eget bo. Jag konstaterar bara att jag snittade kanske knappa 20 på trapen på mina 8 serier i sommras, det borde diska mig från alla fågeljakter egentligen.

Någon som vet hur ofta det blir en skadskjutning på fågel vid hagelskytte som inte faller ner/åter finns???

Många fåglar ramlar i backen om dom får några enstaka hagel i sig. Iof så kan vissa leva men.... en hyfsat god apportör plockar rätt på dom.

Kan det vara så att ett skott där fågeln flyger vidare utan att ha vinglat till mm är ett rent bom skott?

Och om det är så blir det inte så många skadskjutna som inte återfinns?!

(Har endast jagat lite sjöfågel mycket sporadiskt, några skogshöns har jag skjutit ner ur något träd när jag jagat med stövaren. Har en labbe men han har inte behövt hämta många fåglar)

Kias Husse!! Jag tror vi är överens i stort. Skrev tidigare i tråden att inte jag heller är direkt för det statiska älgbane skyttet, däremot är all träning bra för att lära känna sin förmåga.

Det absolut viktigaste är ju att kunna bedömma situationer i skogen, så jag tror vi är överens!

Det vi alla verkar vara överens om är att vi vill ha bättre och mer varierade träningsmöjligheter för att förbättra vårt skytte, att vi sen har haft olika infallsvinkel och utgångspunkt verkar ha gett att vi har pratat om varandra.

Som 99% kuljägare så är det med viss avundsjuka som man ser på hagelskyttet där även den minsta bana har större möjligheter till ett varierat skytte.

Då kanske vi springer på varann på stig framöver (jag brukar ha gröna kläder) . Nedan har du länk till alla plåtstigar och lerduvestigar som är på gång i dagslägt. Ibland krockar plåt och lera och då brukar jag prioritera lerduvestigarna.

http://www.jagareforbundet.se/Jagaren/Jakt...och-Jagarduvan/

http://www.jagareforbundet.se/Jagaren/Jakt...agarduvan-2010/

Mvh. Fitzo

Tack så mycket .

Lasse

Fortfarande en kusligt intressant diskussion och jag tänkte kasta in ytterligare lite fakta från de nordiska undersökningar vi gjort. Ni diskuterar fågeljakten och vilka jaktformer som klarar 90% - kravet. Där finns en del gjort på vanlig hederlig älgjakt.

I de studier vi gjort så hade vi målet att 95% av de första skotten mot älg skulle vara dödande. Då bör medeljägaren skjuta:

- Aldrig mot löpande älg

- Endast på kortare håll än 40 meter mot gående älg

- Endast på kortare håll än 70 meter mot stillastående älg

Betänk att halva jägarkåren alltså är sämre och bör ha ännu hårdare begränsningar med dagens kompetensnivå.

Ser vi till de jaktformer som vi utrett lite extra de senaste åren, björn- och vargjakt, så ser vi rätt tydligt att vi har skadeskjutnings- och bomfrekvenser som aldrig någonsin tidigare uppmätts, någonstans i världen, vid kuljakt. Då vi benar ut orsakerna ser vi att en liten del beror på attitydproblem. Skjuter man på en varg från en fjälltopp till en annan är risken för skadeskjutning eller bom rätt hög... Den stora andelen bommar eller skadeskjutningar är dock skjutna på korta håll (<50 meter), vid rena sidoskott mot stillastående vilt. Jag har ofta kategoriserat detta som "björnfrossa" vilket gör problemet mycket svårt att komma åt med såväl utbildning som träning eller obligatorium...

Fortfarande en kusligt intressant diskussion och jag tänkte kasta in ytterligare lite fakta från de nordiska undersökningar vi gjort. Ni diskuterar fågeljakten och vilka jaktformer som klarar 90% - kravet. Där finns en del gjort på vanlig hederlig älgjakt.

I de studier vi gjort så hade vi målet att 95% av de första skotten mot älg skulle vara dödande. Då bör medeljägaren skjuta:

- Aldrig mot löpande älg

- Endast på kortare håll än 40 meter mot gående älg

- Endast på kortare håll än 70 meter mot stillastående älg

Betänk att halva jägarkåren alltså är sämre och bör ha ännu hårdare begränsningar med dagens kompetensnivå.

Ser vi till de jaktformer som vi utrett lite extra de senaste åren, björn- och vargjakt, så ser vi rätt tydligt att vi har skadeskjutnings- och bomfrekvenser som aldrig någonsin tidigare uppmätts, någonstans i världen, vid kuljakt. Då vi benar ut orsakerna ser vi att en liten del beror på attitydproblem. Skjuter man på en varg från en fjälltopp till en annan är risken för skadeskjutning eller bom rätt hög... Den stora andelen bommar eller skadeskjutningar är dock skjutna på korta håll (<50 meter), vid rena sidoskott mot stillastående vilt. Jag har ofta kategoriserat detta som "björnfrossa" vilket gör problemet mycket svårt att komma åt med såväl utbildning som träning eller obligatorium...

Nog tycker de flesta att det är en förskräckligt stor andel som bommar eller skadeskjuter dessa djur, därför är jag helt för björnpass och nu vargpass om man ska få jaga. För även om man inte helt kan få bort denna andel, så kommer den minska.

Mvh Christer

Varför stanna vid ett skjutprov? varför inte införa alkotest,pissprov,synprov och allmän hälsokontroll även

/Micke

Varför stanna vid ett skjutprov? varför inte införa alkotest,pissprov,synprov och allmän hälsokontroll även

/Micke

Ja varför inte? Man har väl ett lika stort ansvar att inte vara berusad, hög, blind och ohälsosamt fet när man använder ett ganska dödligt vapen? 

Mmm med obligatorisk prostatakontroll för att få ut det årliga jaktkortet,

jag menar det är ju ett verkligt bendower test.

Allvarligt talat då jag inte vill spåra tråden kan jag tillägga det att jag tycker att det framkommer nya invfallsvinklar på detta ämne i tråden oaktat vad jag sedan har för inställning i sak,

något som är trevligt.

/Christian

läser man tråden igen från början inser man snabbt att det inte är vi här på forumet som har beskymmer.

således, om vi vill bättra situationen så bör vi diskutera hur vi bäst hjälper våra jaktkamrater som inte är lika intresserade av själva skyttet som vi.

vi hjälper dem inte med skytteprov, vi stjälper dem. vi klarar det, inte dom andra. vi kommer förlora dem som jaktkompisar om det införs obligatoriskt prov. är det bra, vetefan det....

det faller tillbaka på oss här att påverka folk omkring oss.

Ärligt talat medforumister, om ni känner av problemet så anordna lite skyttedagar och skit i formen för det, skjut på burkar, ha lite handikapperfeeling för dem som skjuter bra och dåligt och få ett jämnt startfält i mål. lätta på trycket mot de andra och fatta att det inte är kul att vara dålig. starta bollen!

jag tänker köra lite temadagar i år, de kommer vara kopplade till jakttider på olika vilt så man skjuter på en snart aktuell viltfigur. då präntar man in träffområdet för de som är sämre och så får man tänka till på upplägget.

jag hade gärna diskuterat det istället i en tråd.

Kalle

läser man tråden igen från början inser man snabbt att det inte är vi här på forumet som har beskymmer.

således, om vi vill bättra situationen så bör vi diskutera hur vi bäst hjälper våra jaktkamrater som inte är lika intresserade av själva skyttet som vi.

vi hjälper dem inte med skytteprov, vi stjälper dem. vi klarar det, inte dom andra. vi kommer förlora dem som jaktkompisar om det införs obligatoriskt prov. är det bra, vetefan det....

det faller tillbaka på oss här att påverka folk omkring oss.

Ärligt talat medforumister, om ni känner av problemet så anordna lite skyttedagar och skit i formen för det, skjut på burkar, ha lite handikapperfeeling för dem som skjuter bra och dåligt och få ett jämnt startfält i mål. lätta på trycket mot de andra och fatta att det inte är kul att vara dålig. starta bollen!

jag tänker köra lite temadagar i år, de kommer vara kopplade till jakttider på olika vilt så man skjuter på en snart aktuell viltfigur. då präntar man in träffområdet för de som är sämre och så får man tänka till på upplägget.

jag hade gärna diskuterat det istället i en tråd.

Kalle

Jag röstar för ett obligatorium att skjuta på fasta mål och olika avstånd!!! Helst varje år, men detta i förstahand för att lära sig själv och sin bössa.

5 skott på vardera tavla på 40, 80, 120, 160, 200, 250 och 300m utan krav på träff och med jägarmässigt stöd.

(Sen kan skjutledaren utfärda att intyg på skjutningen, som sedan måste uppvisas för jaktledaren där man jagar. Då har jaktledaren möjlighet att sätta ut jägaren på sådana pass så han inte behöver frestas att skjuta på avstånd över sin förmåga.)

Då får jag veta på vilka avstånd jag träffar och träffar jag i allmänhet dåligt så kommer jag nog att inse att jag behöver träna mer på skyttet om det ska ramla något för min bössa i skogen.

Sen kan man alltid uppmuntra till skytte på löpande älg mm som extra träning!

Finns inte så mycket mer och tillägga från min sida, blev överaskad av resultatet på ett sett men också mer övertygad av andra delar.

Underlaget är inte jättestort, inte heller är det ett tvärsnitt av jägarkåren - ganska långt ifrån. Men för dom som kan plocka upp nåt av allt det det kloka som har skrivits och sedan omvandla det till nåt funkis kanske det fyller nån funktion.

Jag personligen brukar prova olika skjutövningar med olika svårighetsgrad tex älgbanan: 1skott stillastående följt av 3skott på löpande, älg & björn skytte på 40m, 2skott på varje löp med en avskärmning som målet försvinner bakom på mitten. Allt för att se var mina svagheter i skyttet finns.

Som jag ser det kan varje skjutövning visa 2 saker: 1: Ska jag klara en liknande situation i skogen måste jag träna mycket mer, eller 2: I en liknande situation ska jag inte lyfta bössan.

All skytte träning är bra, jag tycker det är possitivt med björnpasset & liknande skjutövningar mot djurfigurer då skytten lär sig vart träffområdet finns på respektive art.

Nu har jag läst hela tråden, och funderat en del över vad jag egentligen tycker och vilka erfarenheter jag har, och kan inte låta bli att skriva ett inlägg även om tråden hunnit svalna lite.

HerrBerg skriver om situationsförståelse, vilket (för mig som fackman inom beteendevetenskap) innebär att tidigare erfarenheter styr vad man uppfattar som relevant i en situation (eller alls uppfattar) och vilka handlingsalternativ man ser. Två personer med olika erfarenheter uppfattar därmed olika saker och använder olika delar av tillgänglig information för sitt beslut, och ser olika beslutsalternativ.

Vad vi inte får glömma i den ekvationen är hur affekt spelar in. Här kan jag bara gå till mig själv. Jag har ibland upplevt en mycket starkt "jaktinstinkt" och när jag ett ett skjutbart djur närma sig har min reaktion kunnat bli ett överväldigande "den skall jag ha". Jag har till exempelvis suttit i en vass och väntat på gäss och när en flock närmat sig rakt på mina bulvaner haft en sådan anspänning att jag fått så ont i ryggen att jag inte kunnat resa mig och skjuta... Här är det alltså affekten som blir dominerande i situationsförståelsen, och det har lett till ett antal ganska olämpliga skott och också resulterat i fulskjutningar, men också fatala bommar (och ett och annat dött djur där marginalerna egentligen inte var på min sida). Ett antal personer här har för övrigt sett den sortens skott från mig...

Jag skjuter mer på bana än genomsnittsjägaren, och har gjort det sedan jag tog jägarexamen, men jag tror inte jag har en övertro på min skjutförmåga. Det är bara att när "jaktinstinkten" slår klorna i mig är det inte självförtroende eller brist på självförtroende som skytt spelar in, det är driften att jaga. När jag själv insåg detta försvann lite av jaktglädjen för mig, det kom in ett olustmoment i jakten därför att jag insåg att jag inte levde upp till det ansvar jag förväntar mig av mig själv och inte minst vad jag förväntar av andra. Jag blev helt enkelt orolig för att jag ställde till det. I gengäld har den självinsikten med tiden gett mig ett lite mer balanserat förhållande till jakt; har jag blivit lite mer försiktig med att lyfta mitt vapen mot ett vilt. Det är också där jag vill landa i denna diskussion. Skyttekunskaper är bra men vem är jag som jägare? Vad får mig att funka och vad får mig att balla ur? För mig var det ren "jaktinstinkt", för andra kanske övertro på sin skytteförmåga och kanske i kombination med att man är mer skytt än jägare och inte tänker "djur" när de ser ett byte i siktet. För ytterligare andra är det socialt tryck, och för ytterligare andra köttet. De båda senare varianterna har jag själv sett på nära håll i ett jaktlag jag inte längre är med i, och generellt tror jag att detta är de vanligaste "stressmomenten" i ett genomsnittligt svenskt jaktlag. Naturligtvis kan man också tänka sig kombinationer av dessa (fast för mig var det enbart "jaktinstinkten").

Alltså: Situationsförståelse är avgörande, men affekten har en fundamental påverkan på situationsförståelsen, på främst två sätt. Den begränsar hur mycket information som vi har förmåga att hantera (i vad vi tar in och vilka alternativ vi ser) och den ökar risktagandet markant.

Slutsatsen? Jobba med att minska det som skapar affekt, vad det nu är för den individuelle jägaren. Just detta med socialt tryck och kött som stressfaktorer, är det något som finns i jaktledarutbildningen idag? För där tror jag det vore klockrent...

Hälsningar,

Martin

Marterius: Så alla jägare bör genomgå någon form av psykoanalys innan de får ge sig ut i skogen dåför att vara medvetna om vilken som e deras "trigger"?

Marterius: Så alla jägare bör genomgå någon form av psykoanalys innan de får ge sig ut i skogen dåför att vara medvetna om vilken som e deras "trigger"?

Nej, definitivt inte innan de "får" ge sig ut, men min poäng är att skytteprov inte hanterar detta. Har jaktlaget en stark tävlingskultur, och retas man med folk som släpper djur, och pressar man varandra för att fylla frysen så ökar fulskjutningarna. Har man sedan några gubbar som är så skjutkåta som jag var innan jag började fundera på mitt eget beteende blir det inte bättre. Och så lägg till den inte ovanliga situationen att jaktledaren själv är mest mån om älgkött och har en tuff ton...

Framför allt tror jag att jaktledare bör fundera över sådant som värderingar om hur "riktiga karlar skjuter" och vilket socialt tryck kring att bidra till att fylla frysen, och vilka tendenser till tävlan och jämförelser det finns i jaktlaget. Och varför inte att tänka sig att det ingår i en jaktledares roll att kunna se känslomässiga reaktioner och kunna prata om det. Jag anser dessutom att jaktledarutbildningen bör ge dem verktyg för att jobba med det.

Om det sedan är något som också bör finnas tydligare i jägarexamen är jag mer tveksam över - det är för de flesta som går jägarexamenskursen en hypotetisk situation och då vet man inte hur man kommer att reagera.

Hälsningar,

Martin