Hoppa till innehåll

Boktips - valp


markus-l

Recommended Posts

Landins och Christoffersson är ju stalltipsen.

Vad det gäller Landin så visst är han hård men man ska komma ihåg att han förespråkar tidig träning för att kunna nå fram med så mjuk träning som möjligt. Oftast är ju settrarna mjukare än vorstrarna.

Dom två böckerna tror jag innehåller det mesta man behöver för att få fram en bra jakthund.

Har Westerlund kommit ut med en bok? Har sett ripjaktsfilmen med Lindroth och hans hundar ser ju jävligt bra ut.

Kul med en setter! Har jagat med Sunflowers röda och den är ju jävligt trevlig!

Skillnaden är att den engelska är en stående?!
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Skillnaden är att den engelska är en stående?!

Medan den irländska är mer allround menar du. Jag förstår att insikten att du trasslat med fel raser i alla år smärtar. Men det är lite tråkigt när avundsjukan skiner igenom såhär... ;)
  • Like 2
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Ok! Vad tycker du om den?

Det är boken "Etologi för hundägare".. Var många år sedan jag läste den så jag har inte så mycket att säga kring den. Men den är ju väldigt bra om man vill lära sig de grundläggande beteenden som hundar har..

Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Det är boken "Etologi för hundägare".. Var många år sedan jag läste den så jag har inte så mycket att säga kring den. Men den är ju väldigt bra om man vill lära sig de grundläggande beteenden som hundar har..

 

Ok! Ja, jag tycker att Erik har skrivit många bra böcker om dressyr, etologi, m. m. på hundarna. Det är länge sedan jag läste mina också.

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

  • 2 weeks later...

Jag har börjat läsa Sten Christofferssons bok och kan inte annat än att rekommendera den baserat på de 50 första sidorna.. Riktigt bra och informativ enligt mig!

 

Tack alla för det tipset!

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Om nu TS vill fostra sin jakthund utan att köra gammelklassisk skrik och vrål-dressyr så skulle jag varmt rekommendera boken Shadow- att skapa en skugga för den inledande valptiden. Sen är Mattias Westerlunds kurser hellvittes bra om man som jag har såpass dålig simultankapacitet att det krävs att hunden spontant sätter sig när fågel går upp för att jag ska ha en chans att få ner dem. Det finns dem som tydligen tycker det går utmärkt att vid minsta tecken på vingflax vråla "STANNA!! NEJ!! STANNAAAAAA!!" Innan de svingar efter fågeln, men smaken är som baken.

 

Lite generaliserat finns det tre skolor i fågelhundsträningen:

 

1: Klassisk fågelhundsdressyr. Träna in ett stoppkommando som används för att hejda hunden i fågelsituationer. Rätt utfört fungerar det utmärkt, men för alltför många brukar det resultera i scenariot ovan eftersom hunden fortfarande har en väldigt stark lust att förfölja fågeln. Vanligtvis för att man kombinerar stadgedressyren med att kasta apporter under apporteringsträningen, vilket samtidigt lär hunden att det är hellvittes belönande att jaga efter flyende föremål. Risken är sedan att man går på hunden för hårt i fågelsituationer och får problem med avancen (och tilliten). Anders Landin är varm förespråkare av metoden. Finns dock, och lärs ut, i femtielva mer eller mindre genomtänkta varianter.

 

2: Habituering: Innebär att man trubbar av hundens intresse för flygande föremål genom att kasta attrapper och annat utan att hunden kan gå efter, varpå de snabbt blir väldigt tråkiga i hundens ögon. När intresset för flygande föremål är i princip obefintligt lägger man in ett sittkommando när saker flyger iväg och lär på så sätt hunden att spontant sätta sig så fort något flyger. Rätt utfört fungerar det hellvittes bra och ger väldigt säkra hundar i fågelsituationer utan att man överhuvudtaget behöver ta till ryt eller nackskinn. Hundarna slår av direkt fågeln lyfter, men full fart innan dess.Fuskar man med träningen så fungerar det dock lika dåligt som någon annan metod man fuskat med. Mattias Westerlund och Bengt Rödseth nyttjar detta i sin träning.

 

3: Positiv förstärkning. Kanske fel ordval, men klickersidan har producerat mängder med böcker för hur man tränar apportörer med enbart positiv förstärkning. En norrman skrev lite artiklar efter att ha lyckats träna en vorsteh till ett 2:a pris med klicker vill jag minnas. Han fuskade dock och kärde konventionell lininbromsning för att få hunden att ge fan i fågeln när köttbullarna inte visade sig ha alltför stor effekt när det gällde att bryta hundens jaktlust. Det förekommer dock väldigt mycket apporterings-, aktiverings- och valpfostransböcker. Problemet med klicker är själva principen att hunden ska bjuda på ett beteende för att få en belöning, dvs det blir väldigt lätt en väldigt avancerad form av tiggeri och det är tämligen sparsmakat med folk som lyckats uppnå ovillkorlig lydnad i alla situationer med denna metod. Väldigt lätt att bygga in stress i hundarna med mycket av de träningstips som ges. Eva Bodfäldt, Canis mfl sysslar med detta.

 

Jag har tränat fågelhundar med metod 1 och 2, och föredrar utan tvekan den senare eftersom jag mer och mer insett det trevliga i att kunna jaga med mina hundar utan att behöva stå och vråla på dem i varje fågelsituation. Ytterligare fördel är att lugnet i flog är kopplat till fågeln, inte mig, så oavsett min och hundens relation den dagen, eller om någon annan lånar hunden, så fungerar det.

Så boktips utöver Shadowboken blir Bengt Rödseths "Fågelhundsträning på naturens villkor", som beskriver metod 2 rätt bra. Föregångare till Westerlunds Vision-metod som är en vidareutveckling på samma tema.  Brukar finnas på biblioteken, men väl värd att investera i.

 

När hunden börjar nå lämplig ålder skulle jag rekommendera en kurs hos Mattias Westerlund, eller någon av hans utbildade instruktörer då de ger hela verktygslådan som behövs för att träna en duglig fågelhund utan att behöva tänja gränserna på djurskyddslagen. Hans webkurser är bra material att titta på för att förstå metoden.

 

Anders Landins bok har jag i bokhyllan, men jag har ärligt talat inte läst igenom den, bara bläddrat lite slött. Där finns lite matnyttiga tips, men även en hel del som blir direkt fel om man valt den andra vägen.

 

Kontaktkontraktet och andra klickerrelaterade böcker har jag även plöjt, dock för många år sedan, men inget jag skulle rekommendera någon att följa då många av de övningar som föreslås bygger in stress i hundarna, även om man gör dem rätt.

 

Sen finns förstås ett fjärde sätt, icke att förglömma, och det är den Svenska Mellanmjölksvägen. Den går kortfattat ut på att man som relativt orutinerad hundägare läser lite här, läser lite där, går en kurs här och en kurs där, för att sedan som det så fint heter "Plocka russinen ur kakan".

 

Jag har inte stött på någon som lyckats bra med det.

 

Välj en väg du tror på, FÖRSTÅ de principer den bygger på och FÖLJ den vägen. Då är chansen störst att lyckas.

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Apropå "shadow" så skriver landin ett intressant inlägg om det på sin hemsida.

Låter inte som någon metod jag vill använda iaf det är helt säkert!

 

 

Nu har jag, till skillnad från Anders Landin, varit där, gått kursen och sett med egna ögon, och jag kan bara konstatera att Anders Landin är duktigt ute och cyklar. Nu är det inte särskilt förvånande, eftersom han har en historia av att vara tämligen villig att döma ut och smutskasta alla andra konkurrerande dressörer som han inte samarbetar eller är kompis med. Mattias Westerlund har fått sig en släng av sleven, trots att hans metoder visat sig fungera ypperligt gång på gångi och spridits till fem världsdelar, och det är inte första gången han ger sig på Rödseth heller.

 

Att sedan Landin, som inte sticker under stol med att man måste tänja på djurskyddslagen ibland för att nå framgång med hans metoder, anklagar andra för djurplågeri är ju bara absurt. Alla som sett de utpekades hundar vet ju inte om man ska skratta eller gråta åt utspelet. De är de mest harmoniska och samarbetsvilliga hundar jag någonsin stött på. Det är beklagligt att en man av hans meriter hemfaller åt såpass pinsamma smutskastningskampanjer.

 

Han valde ju också att börja censurera kommentarerna för att inte bli ertappad helt med byxorna nere..

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Om nu TS vill fostra sin jakthund utan att köra gammelklassisk skrik och vrål-dressyr så skulle jag varmt rekommendera boken Shadow- att skapa en skugga för den inledande valptiden. Sen är Mattias Westerlunds kurser hellvittes bra om man som jag har såpass dålig simultankapacitet att det krävs att hunden spontant sätter sig när fågel går upp för att jag ska ha en chans att få ner dem. Det finns dem som tydligen tycker det går utmärkt att vid minsta tecken på vingflax vråla "STANNA!! NEJ!! STANNAAAAAA!!" Innan de svingar efter fågeln, men smaken är som baken.

 

Lite generaliserat finns det tre skolor i fågelhundsträningen:

 

1: Klassisk fågelhundsdressyr. Träna in ett stoppkommando som används för att hejda hunden i fågelsituationer. Rätt utfört fungerar det utmärkt, men för alltför många brukar det resultera i scenariot ovan eftersom hunden fortfarande har en väldigt stark lust att förfölja fågeln. Vanligtvis för att man kombinerar stadgedressyren med att kasta apporter under apporteringsträningen, vilket samtidigt lär hunden att det är hellvittes belönande att jaga efter flyende föremål. Risken är sedan att man går på hunden för hårt i fågelsituationer och får problem med avancen (och tilliten). Anders Landin är varm förespråkare av metoden. Finns dock, och lärs ut, i femtielva mer eller mindre genomtänkta varianter.

 

2: Habituering: Innebär att man trubbar av hundens intresse för flygande föremål genom att kasta attrapper och annat utan att hunden kan gå efter, varpå de snabbt blir väldigt tråkiga i hundens ögon. När intresset för flygande föremål är i princip obefintligt lägger man in ett sittkommando när saker flyger iväg och lär på så sätt hunden att spontant sätta sig så fort något flyger. Rätt utfört fungerar det hellvittes bra och ger väldigt säkra hundar i fågelsituationer utan att man överhuvudtaget behöver ta till ryt eller nackskinn. Hundarna slår av direkt fågeln lyfter, men full fart innan dess.Fuskar man med träningen så fungerar det dock lika dåligt som någon annan metod man fuskat med. Mattias Westerlund och Bengt Rödseth nyttjar detta i sin träning.

 

3: Positiv förstärkning. Kanske fel ordval, men klickersidan har producerat mängder med böcker för hur man tränar apportörer med enbart positiv förstärkning. En norrman skrev lite artiklar efter att ha lyckats träna en vorsteh till ett 2:a pris med klicker vill jag minnas. Han fuskade dock och kärde konventionell lininbromsning för att få hunden att ge fan i fågeln när köttbullarna inte visade sig ha alltför stor effekt när det gällde att bryta hundens jaktlust. Det förekommer dock väldigt mycket apporterings-, aktiverings- och valpfostransböcker. Problemet med klicker är själva principen att hunden ska bjuda på ett beteende för att få en belöning, dvs det blir väldigt lätt en väldigt avancerad form av tiggeri och det är tämligen sparsmakat med folk som lyckats uppnå ovillkorlig lydnad i alla situationer med denna metod. Väldigt lätt att bygga in stress i hundarna med mycket av de träningstips som ges. Eva Bodfäldt, Canis mfl sysslar med detta.

 

Jag har tränat fågelhundar med metod 1 och 2, och föredrar utan tvekan den senare eftersom jag mer och mer insett det trevliga i att kunna jaga med mina hundar utan att behöva stå och vråla på dem i varje fågelsituation. Ytterligare fördel är att lugnet i flog är kopplat till fågeln, inte mig, så oavsett min och hundens relation den dagen, eller om någon annan lånar hunden, så fungerar det.

Så boktips utöver Shadowboken blir Bengt Rödseths "Fågelhundsträning på naturens villkor", som beskriver metod 2 rätt bra. Föregångare till Westerlunds Vision-metod som är en vidareutveckling på samma tema.  Brukar finnas på biblioteken, men väl värd att investera i.

 

När hunden börjar nå lämplig ålder skulle jag rekommendera en kurs hos Mattias Westerlund, eller någon av hans utbildade instruktörer då de ger hela verktygslådan som behövs för att träna en duglig fågelhund utan att behöva tänja gränserna på djurskyddslagen. Hans webkurser är bra material att titta på för att förstå metoden.

 

Anders Landins bok har jag i bokhyllan, men jag har ärligt talat inte läst igenom den, bara bläddrat lite slött. Där finns lite matnyttiga tips, men även en hel del som blir direkt fel om man valt den andra vägen.

 

Kontaktkontraktet och andra klickerrelaterade böcker har jag även plöjt, dock för många år sedan, men inget jag skulle rekommendera någon att följa då många av de övningar som föreslås bygger in stress i hundarna, även om man gör dem rätt.

 

Sen finns förstås ett fjärde sätt, icke att förglömma, och det är den Svenska Mellanmjölksvägen. Den går kortfattat ut på att man som relativt orutinerad hundägare läser lite här, läser lite där, går en kurs här och en kurs där, för att sedan som det så fint heter "Plocka russinen ur kakan".

 

Jag har inte stött på någon som lyckats bra med det.

 

Välj en väg du tror på, FÖRSTÅ de principer den bygger på och FÖLJ den vägen. Då är chansen störst att lyckas.

Tack för ett bra inlägg i tråden!

 

Jag har sedan tidigare redan bestämt mig för att följa Mattias Westerlunds tips och råd. Det jag sett och det jag hört är positivt så hans läran kommer jag att ta till mig. Givetvis är min målsättning att hunden spontant ska sitta när fågel går upp. Det kommer att bli kurs hos han också.

 

Angående Shadow-boken har jag hört och läst fler bra saker om den så det kan hända att den införskaffas också. Ska läsa igenom Sten Christofferssons bok först och sen titta på Mattias Westerlunds filmer och börja där. 

 

Tack för dina tips!

Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Nu har jag, till skillnad från Anders Landin, varit där, gått kursen och sett med egna ögon, och jag kan bara konstatera att Anders Landin är duktigt ute och cyklar. Nu är det inte särskilt förvånande, eftersom han har en historia av att vara tämligen villig att döma ut och smutskasta alla andra konkurrerande dressörer som han inte samarbetar eller är kompis med. Mattias Westerlund har fått sig en släng av sleven, trots att hans metoder visat sig fungera ypperligt gång på gångi och spridits till fem världsdelar, och det är inte första gången han ger sig på Rödseth heller.

 

Att sedan Landin, som inte sticker under stol med att man måste tänja på djurskyddslagen ibland för att nå framgång med hans metoder, anklagar andra för djurplågeri är ju bara absurt. Alla som sett de utpekades hundar vet ju inte om man ska skratta eller gråta åt utspelet. De är de mest harmoniska och samarbetsvilliga hundar jag någonsin stött på. Det är beklagligt att en man av hans meriter hemfaller åt såpass pinsamma smutskastningskampanjer.

 

Han valde ju också att börja censurera kommentarerna för att inte bli ertappad helt med byxorna nere..

Tack för bra synpunkter, jag har läst lite av hans träningstips och många saker är bra men för mig är det för hårt i mycket och därför avstår jag. 

 

Jag ser gärna att vi undviker framtida diskussion om huruvida olika författare pratar illa om varandra och inte, vi försöker hålla tråden till hur litteraturen fungerar och inte så kanske fler än jag får bra och konkreta tips på böcker.

 

Jag uppskattar alla tips ni kommer med, det är mycket värt för framtiden!

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Ska du å Landin semestra ihop i sommar Simon?[emoji41]

Måste bara svara på att Landin smutskastar alla andra dressörer, så är det alltså INTE. Han har en lista med folk som han rekommenderar.

Tror också att det skiljer lite på vilken av skolorna man väljer beroende på vilken ras man har. Kontinental eller brittisk. Vet inte hur det tex går att köra habituering på rådjur om man också vill jaga rådjur med hunden?

Har inte sett Westerlund live men i Lindroths ripjaktsfilm och där imponerar ju verkligen dressyren i fågelsituationer.

Nu blev det lite ot ändå, sorry!

Kul att du gillar Christofferssons bok, den är ju jävligt bra! Tror du kommer långt med den och lite filmer från Westerlund [emoji106]

  • Like 2
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Jag ber om ursäkt att jag går emot TS vilja och fortsätter diskutera olika författare. Men jag känner att jag skulle vilka nyansera SimonH's inlägg lite.

Först och främst vill jag säga att jag håller med om Mattias Westerlunds förträfflighet och tveksamheten mot Canis. Sedan kan jag hålla med om att Landin kan vara lite tröttsam i sitt hackande på konkurrenter. Med det sagt så hade han väl rätt i sin kritik av Rödseth förra vändan angående en Vorsteh som glömt bort hur man apporterar. Men en person med hans meriter borde inte behöva ge sig på konkurrenter. För meriter har han ju, betydligt mer än Rödseth med stående fågelhundar i alla fall. Sen ska jag väl också säga att jag inte gått kurs för Landin men väl läst hans bok och den gillar jag.

Rödseth har jag varken läst hand böcker eller gått kurs för. Däremot har jag träffat honom på ert retrieverprov och hans "hand med hund" imponerade inte.

Men den största felaktigheten är att klumpa ihop Eva Bodfäldt med canis-gänget. Att SimonH sedan påstår att hennes metod ger stressade hundar tyder ju bara på att han aldrig sett hennes hund eller gått någon kurs för henne. Hon har ett otroligt genomtänkt sätt att träna hund och är förbannat duktig på att läsa hund. Jag skulle nog snarare placera henne i grupp 2 med Westerlund i sitt sätt att träna. Hon skriver nu på en bok om retrievers som absolut kan vara ett tips till TS när den kommer ut senare i vår.

Till sist tycker jag att det var konstigt att påstå att det var fel att "plocka russinen ur kakan". Självklart ska man ha en röd tråd i det man gör men man måste ju anpassa övningarna efter sin hund. Är det så att man tränar enligt Westerlunds metod men Landins sätt att lära in t.ex apportering passar min hund bättre då ska man väl använda den metod som passar hunden och en själv som förare bäst. Eller ska man ta en krångligare metod som inte ger lika bra resultat. Det bästa, tycker jag, är att läsa många författare och gå många och på sikt utveckla ett eget sätt att träna hund som passar en själv och inte vara bunden efter att "Landin gör si" eller "Bodfäldt gör så" då "måste" jag också göra så.

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Tack för ett bra inlägg i tråden!

 

Jag har sedan tidigare redan bestämt mig för att följa Mattias Westerlunds tips och råd. Det jag sett och det jag hört är positivt så hans läran kommer jag att ta till mig. Givetvis är min målsättning att hunden spontant ska sitta när fågel går upp. Det kommer att bli kurs hos han också.

 

Angående Shadow-boken har jag hört och läst fler bra saker om den så det kan hända att den införskaffas också. Ska läsa igenom Sten Christofferssons bok först och sen titta på Mattias Westerlunds filmer och börja där. 

 

Tack för dina tips!

 

Låter klokt. Angående Shadowboken så tycker jag den ger mest för själva valpstadiet, så det är en bok man bör läsa tidigt i hundens liv.

Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Tycker absolut vi ska diskutera olika författare, vill bara inte att vi ska diskutera huruvida de pratar skit om varandra eller inte..

Jag har tagit fasta på saker av Landin också så jag är inte emot någon.

Vill bara försöka hålla diskussionen kring böckerna så inte tråden spårar ur till en "Följ den här läran" tråd :-D

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Ska du å Landin semestra ihop i sommar Simon?[emoji41]

Måste bara svara på att Landin smutskastar alla andra dressörer, så är det alltså INTE. Han har en lista med folk som han rekommenderar.

Tror också att det skiljer lite på vilken av skolorna man väljer beroende på vilken ras man har. Kontinental eller brittisk. Vet inte hur det tex går att köra habituering på rådjur om man också vill jaga rådjur med hunden?

Har inte sett Westerlund live men i Lindroths ripjaktsfilm och där imponerar ju verkligen dressyren i fågelsituationer.

Nu blev det lite ot ändå, sorry!

Kul att du gillar Christofferssons bok, den är ju jävligt bra! Tror du kommer långt med den och lite filmer från Westerlund [emoji106]

Jag har inte påstått att han smutskastar ALLA andra dressörer. Läs mitt inlägg igen.

Som ägare av både kontinentala och brittiska fågelhundar så vill jag nog mena att bägge skolorna ger dugliga jakthundar av bägge raserna, förutsatt att man gör rätt.

När det gäller rådjur så är det ganska enkelt att föra över beteendet på rådjur (liksom katter, harar etc) om man vill, och eftersom man inte lagt in något obehag förknippat med dessa djur är det heller inget problem att mana på hunden att jaga efter dem om man så vill. Min erfarenhet är att habitueringsträningen, om den gjorts ordentligt, snarast gör att det blir mycket enklare att kalla tillbaka hunden när den sticker efter hårvilt just pga av att man tagit ner intresset för flyende föremål. 

Kan som exempel berätta om en tidigare vorsteh jag hade av tyskt fullbruksblod. Skarp rackare. Tränad mycket grundligt enligt Hundskolan Visions metod. På kvällspromenaden med hunden lös sticker grannens katt iväg ur en buske framför hunden, inriktad på att springa ifrån hunden på den största öppna yta som fanns i området. Inte helt genomtänkt. Hunden reagerar blixtsnabbt och drar efter med käften öppen och ska precis ta sista språnget för att nypa katten över ryggen när jag i viss panik visslar tillbaka hunden, varpå hunden avbryter direkt och glatt återvänder till min sida.

Detta upprepas 3-4 gånger följande veckor på precis samma sätt. Sista gången katten drar iväg ser jag i ögonvrån hunden reagera när katten drar i väg, varpå hunden tvärvänder i steget och självmant rusar till mig med viftande svans.

Intresset för katt var stort. Intresset för flyende katt var mindre till följd av träningen. Detta gjorde att hunden ganska snabbt förknippade åsynen av flyende katt med "Nu kommer husse att vissla på mig" Katten blev en inkallningssignal helt enkelt, på samma vis som flygande fåglar blir en signal till "sitt ner och koppla av en stund", trots att intresset för fåglar på marken är enormt. Det hade dock inte varit några som helst bekymmer att mana på hunden att sticka efter katten, och även avbryta den när den sprungit efter en bit, men eftersom det var grannens katt så var det inte riktigt ett alternativ i det läget..

 

Förbjudna djur, såsom ren, får, kor mm är det i mina ögon bättre att tidigt lära hunden att de är rent av farliga. Har man hundens fulla förtroende så räcker det med att uttrycka enorm rädsla och panik och rusa åt andra hållet så fort hunden ser dem. Den reaktionen vill man ju dock inte ha när det gäller rådjur om man senare tänker låta hunden jaga dem. Så det gäller att tänka efter innan..

Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Fast jag måste säga att jag verkligen gillar era inlägg och tycker att det blev en intressant tråd.. Det går ju iofs lite hand i hand och sammankoppla de olika lärorna med böckerna så kör på om ni känner att ni vill skriva och kommentera. Det enda vi undviker är "smutskastning" =) (Tycker ingen smutskastat någon i denna tråd så ta mitt uttryck på rätt sätt)

 

Tack igen till alla, är sånt här som är intressant och kan ge lärdom för framtiden.

 

Jag kommer själv garanterat att hoppa mellan olika läror beroende på vad jag får för individ, det jag vet är att om den är lite vekare så passar mitt tänk hur jag har nu med våran Flat väldigt bra. Han är rätt vek.

Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Det jag menar är att om du på lördagen vill att hunden ska strunta i rådjur men jaga dessa dagen efter så har jag lite svårt att se hur man gör för att träna in detta med habituering.

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Jag ber om ursäkt att jag går emot TS vilja och fortsätter diskutera olika författare. Men jag känner att jag skulle vilka nyansera SimonH's inlägg lite.

Först och främst vill jag säga att jag håller med om Mattias Westerlunds förträfflighet och tveksamheten mot Canis. Sedan kan jag hålla med om att Landin kan vara lite tröttsam i sitt hackande på konkurrenter. Med det sagt så hade han väl rätt i sin kritik av Rödseth förra vändan angående en Vorsteh som glömt bort hur man apporterar. Men en person med hans meriter borde inte behöva ge sig på konkurrenter. För meriter har han ju, betydligt mer än Rödseth med stående fågelhundar i alla fall. Sen ska jag väl också säga att jag inte gått kurs för Landin men väl läst hans bok och den gillar jag.

Rödseth har jag varken läst hand böcker eller gått kurs för. Däremot har jag träffat honom på ert retrieverprov och hans "hand med hund" imponerade inte.

Men den största felaktigheten är att klumpa ihop Eva Bodfäldt med canis-gänget. Att SimonH sedan påstår att hennes metod ger stressade hundar tyder ju bara på att han aldrig sett hennes hund eller gått någon kurs för henne. Hon har ett otroligt genomtänkt sätt att träna hund och är förbannat duktig på att läsa hund. Jag skulle nog snarare placera henne i grupp 2 med Westerlund i sitt sätt att träna. Hon skriver nu på en bok om retrievers som absolut kan vara ett tips till TS när den kommer ut senare i vår.

Till sist tycker jag att det var konstigt att påstå att det var fel att "plocka russinen ur kakan". Självklart ska man ha en röd tråd i det man gör men man måste ju anpassa övningarna efter sin hund. Är det så att man tränar enligt Westerlunds metod men Landins sätt att lära in t.ex apportering passar min hund bättre då ska man väl använda den metod som passar hunden och en själv som förare bäst. Eller ska man ta en krångligare metod som inte ger lika bra resultat. Det bästa, tycker jag, är att läsa många författare och gå många och på sikt utveckla ett eget sätt att träna hund som passar en själv och inte vara bunden efter att "Landin gör si" eller "Bodfäldt gör så" då "måste" jag också göra så.

 

 Bra med nyanseringar, det är inte alltid det man skriver uppfattas som det var tänkt.

 

Angående historien med vorstehn Sigge så räcker det med att läsa dess jaktprovsstatistik för att inse att det finns knappast någon enda hunddressör som skulle vilja ha den hunden som reklampelare för sina metoder, eftersom jycken tycks glömma både det ena och det andragång efter annan, även efter att ha varit hos Landin. Det har dock sin naturliga förklaring om man bemödar sig med att läsa dess stamtavla..

 

Jag kanske uttryckte mig lite oklart kring Eva Bodfäldt. Jag har inte läst eller sett ett dyft av det hon gjort på senare år. Sist jag såg henne var hon med i GoKväll och försökte under ett helt avsnitt få en hund att inte ta hundgodiset framför sig i syfte att rätta till några värre problem som hunden hade. Det gick väl sådär kan man säga.. Men det är fullt möjligt att hon utvecklat sina metoder på senare tid. Det kan jag inte uttala mig om.

 

Men rent generellt så skiljer det ofta en del i sättet att träna beroende på vad man vill uppnå. Metoder för att få en hund att arbeta med djävulsk energi på en lydnadsplan, utan krav på verklig lydnad i andra situationer, ger kanske inte önskat resultat på en fågelhund. Därför är det klokast att som nybörjare i första hand titta på de som faktiskt presterat något med just fågelhundar. Och där har Landin, Christofferson, Rödseth och Westerlund samtliga bevisat sin duglighet gång på gång. De tre förstnämnda har ju samtliga tillhört sverigeeliten inom sina raser, medan Westerlund kapaciteten till trots snarare väljer att träna hundar åt andra att sedan meritera. En ståndpunkt jag har full förståelse för. Man kan tycka vad man vill om deras respektive val av träningsmetod, men det går inte att förneka att samtliga är förbannat duktiga på det dom gör.

 

Det jag syftade på med svårigheten att "plocka russinen ur kakan" är att som NYBÖRJARE är det oerhört svårt att sortera vad som är vettigt och inte. Att då blanda hej vilt gör risken stor att det bara blir pannkaka av det hela, med ökad erfarenhet kommer också ökade insikter och då är det lättare att avgöra vad som vore vettigt att ta efter. Jag menar på intet sätt att man ska slaviskt följa en metod resten av livet, tvärtom, men för att nå framgång inledningsvis är det klokare att inrikta sig på ETT fungerande koncept och följa det.

 

Man måste FÖRSTÅ grundprinciperna i det man gör för att kunna klippa och klistra ihop egna metoder med framgång. Ditt apportexempel är för övrigt väldigt bra för att illustrera problematiken. Om jag ämnar habituera bort min hunds intresse för flygande fåglar i syfte att skapa stadga i fågelsituationer så gör jag det onödigt svårt för mig själv om jag, som Landin skriver i sin bok, börjar låta valpen spontanapportera kastade apporter och berömma det beteendet. Då ÖKAR jag valpens intresse för flygande föremål i ett tidigt stadie, dvs precis det jag i stadgeträningen vill MINSKA.

Däremot är det skit samma om jag väljer att lära hunden att gripa en apport med lydnadsapportering eller tvångsapportering eftersom det inte inverkar på stadgeträningen. Förståelsen för vad man sysslar med är väldigt, väldigt viktig..

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Det jag menar är att om du på lördagen vill att hunden ska strunta i rådjur men jaga dessa dagen efter så har jag lite svårt att se hur man gör för att träna in detta med habituering.

 

På lördag avbryter du jakten med en inkallningssignal eller stoppsignal, på söndag ger du fan i att avbryta hunden, alternativt blåser in den när den satt tillräcklig fart på rådjuren. Vill man jaga rådjur med hunden så är det ju inte rätt väg att gå att träna in att hunden ALLTID avbryter så fort ett rådjur drar iväg, utan snarare träna in att man avbryter hunden efter kortare eller längre förföljande beroende på situation. Och den träningen underlättas avsevärt om man redan tränat bort intresset för flyende föremål.

 

Men det finns andra vägar till Rom som även de fungerar. Valet är således fritt.

Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Jag får erkänna att jag inte läst på ordentligt om Sigge utan kanske främst ena sidans version och jag har inte följt upp det hur det gått sedan. Det var dumt att ta upp det eftersom jag som sagt inte hade hela bilden klar. Det ändrar dock inte min bild av Rödseth nämnvärt.

Angående Bodfäldt så sysslar hon ju både med lydnad/bruks och med jakt med sin retriever men visst använder hon en hel del belöningar, även det i jakthundssammanhang så förhatliga godiset. ;) Hon är väldigt duktig på att bryta ner momenten i smådelar i inlärningen. Det är väl också Westerlunds sätt om jag förstått det rätt.

Sedan har du en poäng i det du skriver om nybörjare. Samtidigt är det ju extremt lätt att man som nybörjare följer "fel" instruktör. Dvs. en som inte har en träningsmetod som passar dig och/eller din hund. Det ser jag nästan som värre än att man blir lite för spretig i sin hundträning. Det kan ju leda till att man förstör en hund genom t. ex att man trycker ner den och får en rädd hund eller att man får en överstressad hund som bara piper. Det är ju inte så lätt att som nybörjare veta vad som är ett FUNGERANDE koncept.

  • Like 1
Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Även om jag själv inte använder godis i hundträningen så ser jag inget direkt fel i det när det används rätt, dvs för att förstärka förarens beröm i rätt situation eller inledningsvis locka fram ett beteende, t ex sitt. Det finns dock många fallgropar när man förlitar sig på godis för att belöna hunden som man bör vara medveten om. Förutom att man kan få en hund som jobbar mer för godiset än för förarens uppskattning (dvs om man använder det fel) så finns också risken att man belönar fel beteende. Hur belönar du ett apportarbete med godis t ex? Hunden ska berömmas när den har apporten i munnen intill föraren, men belönar man med godis så belönar man egentligen att hunden släpper apporten, även om föraren tycker att den belönar apportarbetet i sig, vilket kan leda till att hunden börjar släppa apporten när den kommer in för att få sin belöning. Men tänker man bara efter innan och är medveten om fallgroparna så fungerar det utmärkt i rätt tillämpning.

 

Vad gäller apportering i övrigt så har fågelhundsvärlden mycket att lära av retrieversidan. Generellt är apportkraven rätt låga för stående fågelhundar vilket medför att man kommer undan med rätt hafsig apportdressyr. De som når VERKLIG framgång på retrieversidan är väl värda att titta närmare på, särskilt deras fokus på att inte bygga in stress i inlärningen, något som man tagit alltför lite hänsyn till i fågelhundsträningen. Det finns dock även där en hel del mindre framgångsrika metoder som man nog bör förhålla sig skeptisk till.

 

Jo, följa fel instruktör kan skapa problem, men det är väl just det som är lite av syftet med denna tråd, att belysa skillnaderna i träningsmetodik och göra det lättare att hitta rätt? Bra att du belyser risken för rädda och/eller stressade hundar vid felaktig träning. Det bör tas på allvar.
 

Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

"Vad gäller apportering i övrigt så har fågelhundsvärlden mycket att lära av retrieversidan. Generellt är apportkraven rätt låga för stående fågelhundar vilket medför att man kommer undan med rätt hafsig apportdressyr. De som når VERKLIG framgång på retrieversidan är väl värda att titta närmare på"

Vad jag lärt mig är att inte köra så mycket apportering i början, träna kanske man kan göra men man ska inte låta hunden apportera fåglar hit och dit vid skott. Jag känner att jag sitter i ett rätt bra läge att tona ner förväntningarna på valpen. Kommer köra mycket apporteringsträning med vår Flat och således blir det mycket passivitetsträning för valpen då den inte kommer få apportera något under den träningen. 

Länk till kommentera
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne ...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Läser
  • Användare som läser detta    0 medlemmar

    • Inga registrerade användare tittar på detta sida.
×
×
  • Skapa ny...