Jag ber om ursäkt om mitt inlägg blev lite otydligt. Det jag vände mig emot var att du skrev om metoderna på var och varannan lokalklubb. När du sedan fick en fråga om detta från kallel så gav du ett väldigt raljerande svar om innebörden av att generalisera. Då menade jag att det kanske var lite olyckligt att generalisera om en sådan anklagelse.

Sedan är det väldigt tråkigt att hundträningsvärlden idag i så pass stor utsträckning går ut på att kasta skit på andra hundtränare för att själv vinna marknadsandelar. Canis är ju ett väldigt talande exempel på det. De missar ju inte en chans att tala om hur etiska de är och hur hårda alla andra är. Det är ju väldigt lätt att som nybörjare tro att det faktiskt är så. Då hjälper det ju inte att du här talar generaliserande om hur det går till på lokalklubbarna. Om jag som nybörjare har problem med min fågelhund så vill ju inte jag vända mig till min lokalklubb om jag tror att de använder "skrik och vrålmetoden" eller vad du kallade den. Sedan kanske just min lokalklubb använder Westerlunds metod fullt ut men det har ju inte jag en aning om så jag vänder mig till Canis eftersom de i alla fall tränar etiskt. Sedan att de inte har erfarenheten är ju svårt att utröna som ny.

Till sist vill jag säga att jag tycker det är tråkigt att du använder så raljerande och nedlåtande ton. Det är naturligtvis ingen som feltolkar med flit, och eftersom vi är några som feltolkar så kan det ju vara så att du inte är helt tydlig...

 

No hard feelings från min sida. Det raljerande tonfallet i mitt svar var förövrigt ett svar på den raljerande tonen i frågan. Det går liksom åt båda hållen..

 

Jag uttryckte mig dock lite klumpigt gällande lokalklubbarna. Det finns i regel flertalet synnerligen duktiga hundmänniskor i varje lokalklubb, sen huruvida dessa är involverade i kurser som hålls är en annan sak. Det är inte alltid som så att den mest lämpade, eller mest erfarna för den delen, är den som åtar sig det ofta oavlönade arbete som det ofta innebär. Grundteorin hos många, inte alla, lokalklubbar utgår från den beprövade klassiska dressyrskolan, och det är inget fel i det. Men som jag tidigare skrev så beroende på vem som lär ut kan resultatet bli allt mellan himmel och pannkaka. Så är det ju även med övriga instruktörer som håller kurser, alla är inte lämpade, även om intentionerna är goda. Men det finns naturligtvis många synnerligen skickliga instruktörer ute på klubbarna. Om det är fallet eller inte inom den egna klubben är upp till var och en att ta reda på genom att delta i aktiviteterna som erbjuds.

 

Skrik och vrål-dressyr menar jag inte vara liktydigt med sk klassisk hunddressyr, men det blir ofta resultatet när man av olika anledningar inte riktigt greppat grundteorin, eller helt enkelt inte lagt ner den tid som krävs för en fungerande grunddressyr. Ibland beror det på att man lyssnat på fel instruktör, ibland beror det på att man inte lyssnat ordentligt på en bra instruktör, och ibland beror det kanske helt enkelt bara på att man är lat. Vet hur, men orkar inte göra rätt liksom. Resultatet blir en hund som förbryter sig i fågelsituationer och en förare som medelst högre och högre röstläge försöker återta kontrollen. Många gånger utan nämnvärd framgång.

 

Problemet, som jag ser det, är att det alltför ofta förefaller vara så accepterat inom fågelhundsvärlden, vilket leder till  ett ifrågasättande av vilka signaler man egentligen ger från klubbarnas håll, för det är ofta där som en stor del av kunskapsutbytet sker. jag tycker det är rent av skrämmande när det läggs upp filmer på olika fågelhundsforum och sociala medier där ägaren knappt har någon kontroll på hunden, eller tränar uppenbart fel, samtidigt som kommentarerna enbart uttrycker imponans och "det där ska jag ta efter". När folk ser en otillräckligt dresserad hund, som med nöd och näppe kan kontrolleras när fågel flyger upp, och uppfattar det som någon slags målbild för ett bra dressyrarbete så börjar man onekligen fundera.

Utifrån mina egna erfarenheter av olika klubbar så är det ömsom vin och ömsom vatten. En del arbetar synnerligen målmedvetet och hjälper aktivt sina medlemmar till bättre resultat, vilket även syns på jaktproven. Andra lägger inte samma fokus på sådant, och resultatet blir därefter. Det finns nog hela spektrat.

 

Men det är ju därför man som hundägare måste läsa på innan. Göra hemläxan. Det kanske inte blir rätt direkt, ty det blir det sällan, men med lite kritiskt tänkande och vettig koll på grundteorin så blir det definitivt lättare att avgöra vilka tips man bör lyssna på och vilka som bör förkastas. Alla metoder passar inte alla. En del har en naturlig pondus och klarar sig väldigt långt på ren lydnad, andra åtnjuter inte samma förtroende i hundens ögon och måste jobba på det, eller använda mer passande metoder för dem. Och det skadar ju inte heller att reflektera över vad instruktören kan uppvisa med sina egna hundar, innan man okritiskt tar efter det som sägs.

 

Så för att sammanfatta: Jag vill inte påstå att det som lärs ut på lokalklubbarna är fel, endast att man inte bör utgå ifrån att det alltid är rätt.

Ja du Simon om det är vi som aktivt försöker missförstå dig eller om det är du som skriver en sak ofta i ganska otrevlig och överlägsen ton för att lite senare komma med långa försvarsinlägg utan egentliga svar på många av frågorna/påståendena råder det nog delade upfattningar om.

Jag tror inte vi har så stora meningskiljaktigheter om hundträning däremot om ödmjukhet och hur man utrycker sig.

Med detta lämnar jag tråden då jag känner att vi inte kommer längre.

Mvh Johan

Som man frågar får man svar. Blir man uppröd över tonen i de svar som ges på ett internetforum bör man först reflektera över frågans ton och formulering innan man tar till känsloargument och flyr fältet

 

Men du har helt rätt i att vi knappast kommer längre.

Ytterligare inspirationsfilm att reflektera över:

 

 

Retrieverapportering. Hundarnas sinnesstämning, förarens lugn och tydlighet och med vilken enkelhet han styr hundarna en och en är fascinerande.

Sen kan man fundera om han uppnått detta genom att köra mängder av kontaktövningar från klickerböckerna, grunddresserat hundarna med kraftig stämma och stora kontraster mellan beröm och korrigering, eller kanske helt enkelt uppfostrat hundarna med samma lugn som han uppvisar i filmen?

Retrieverapportering. Hundarnas sinnesstämning, förarens lugn och tydlighet och med vilken enkelhet han styr hundarna en och en är fascinerande.

Sen kan man fundera om han uppnått detta genom att köra mängder av kontaktövningar från klickerböckerna, grunddresserat hundarna med kraftig stämma och stora kontraster mellan beröm och korrigering, eller kanske helt enkelt uppfostrat hundarna med samma lugn som han uppvisar i filmen?

Trevlig film! Jag har förstås ingen aning om hur han tränat sina hundar men han kan, utifrån det som filmen visar, han använt vilken som helst av de metoder du anger. Det finns ju rätt många retrievers, tränade med positiv förstärkning/negativt straff, som kan uppvisa det han gör med sina hundar i filmen.

Trevlig film! Jag har förstås ingen aning om hur han tränat sina hundar men han kan, utifrån det som filmen visar, han använt vilken som helst av de metoder du anger. Det finns ju rätt många retrievers, tränade med positiv förstärkning/negativt straff, som kan uppvisa det han gör med sina hundar i filmen.

 

Jag tror inte metoden är det avgörande i det fallet, utan snarare förarens uppträdande och hur han valt att omsätta metoden i praktiken. Sådan herre sådan hund brukar det ju heta, och det stämmer ofta ganska bra i den aspekten att lugna hundförare har ofta lugna hundar, och härjiga hundförare har härjigare hundar. Noterbart är att han till synes inte använder något översvallande beröm eller belöningsaktiviteter, utan berömmer hundarna på ett sätt som gör att de förstår, men inte går upp i varv.

 

Aktiviteterna som sådana är ju rätt ordinära retrieverövningar, men jag tycker sinnesstämningen hos hundarna när de jobbar är värd att reflektera över.

Äh va fan, vi drar en till!

 

Sökning på "Lydnad" på youtube gav denna som första träff:

 

 

Av rubriken att döma en SM-tävling. Notera hur hunden beter sig på väg fram till startpositionen. Sträckt koppel, ingen synbar förarkontakt. Sen utför den hela programmet med vad som skulle kunna anses vara förarkontakt. Jobbar hunden för föraren eller för förväntad belöning i de inlärda momenten?

 

I en lydnadstävling är det ju skit samma, det är vad hunden gör som är prio, inte av vilken anledning. Dessutom i en kontrollerad och förutsägbar miljö. Det var inte många år sedan några ekipage på SM fick göra om sina moment eftersom en plastpåse blåst över planen och ansågs ha stört hundarna. Men det kan vara idé att reflektera över om den typen av träning ger den typ av lydnad som man personligen önskar hos sin jakthund med hänsyn till alla situationer den kan ställas inför? 

Vad vill du egentligen säga med de två senaste inläggen? Att hur föraren uppför sig har betydelse för hur hur hunden beter sig? Att om man tränar en hund i tävlingslydnad så blir den inte bättre på att jaga? Har det någonsin hänt att någon sagt emot dig på detta?

För du försöker väl inte påstå att det inte går att träna en retriever med positiv förstärkning/negativt straff och sen backa upp det med en film på EN (1) hund som tävlar i lydnad och som vi inte har en aning om hur den är tränad?

Jag tolkar det som att du gör ett klassiskt misstag och uttalar dig om något du inte har så bra koll på. Bara för att man tränar med klicker eller positiva metoder och undviker korrigeringar så betyder inte det att man bara viftar med godis och inte ställer några krav på hunden.

Vad vill du egentligen säga med de två senaste inläggen? Att hur föraren uppför sig har betydelse för hur hur hunden beter sig? Att om man tränar en hund i tävlingslydnad så blir den inte bättre på att jaga? Har det någonsin hänt att någon sagt emot dig på detta?

För du försöker väl inte påstå att det inte går att träna en retriever med positiv förstärkning/negativt straff och sen backa upp det med en film på EN (1) hund som tävlar i lydnad och som vi inte har en aning om hur den är tränad?

Jag tolkar det som att du gör ett klassiskt misstag och uttalar dig om något du inte har så bra koll på. Bara för att man tränar med klicker eller positiva metoder och undviker korrigeringar så betyder inte det att man bara viftar med godis och inte ställer några krav på hunden.

 

Jag är rädd att du missförstår mig. Jag visar bara på olika personers sätt att hantera hundar och försöker belysa olika effekter av det. Det handlar inte om metoder i sig. Jag har som du förstår ingen vetskap om hur någon av hundarna är tränade, men sättet de uppför sig på ger anledningar att fundera på vad som leder till vad, och ställa detta i relation till vad man själv vill uppnå.

 

Kraven på vad man vill att en hund ska utföra skiljer sig åt. I det ena fallet vill man ha lugna trygga hundar som man kan lita på löser uppgiften under väldigt varierande förhållanden. I det andra fallet tränar man för att visa upp olika moment i en i jämförelse väldigt kontrollerad miljö, med stora krav på precision och energi. Det är olika behov, vilket föder olika sätt att anpassa träningen. Vad som anses rätt i ena fallet behöver inte nödvändigtvis vara lika eftersträvansvärt i det andra fallet. Jag lägger inga värderingar i det, bara konstaterar.

Ok, då är jag med. Håller med i allt du säger.

Till TS så vill jag börja med att skriva att den bok som gett mig mest är Sten C bok om fågelhundarna. Jag har Anders L:s bok, några av Rödseth:s böcker inkl Shadow, filmer från Landin, Rödseth (som kom med boken) samt Mattias W.

 

När det gäller träningsmetoder och instruktörer så är jag fortfarande förvånad att det snabbt går in i vem som är rätt och vad varje instruktör gör, säger eller inte gör och säger. Jag skulle säga att essensen av vad alla dessa uppräknade instruktörer säger är samma. Det syns framförallt om man läser de böcker de skapat.

Däremot så är varje instruktör, precis som hundarna och dess förare som de tränar, individer så de har sin personlighet, erfarenhet och prägling av livet på sig.

Några har talets förmåga, andra skrivandets och vissa är bättre på att förmedla kunskapen som avses.

 

Anders är mycket duktig med hund, uppfattas av mig som lite bufflig, men otroligt ärlig samt för frispråkig vilket i min mening gör att han hamnar i de situationer som han gör. Mattias är också mycket duktig med hund, jag ser honom som för snabb, ibland blir det för "optimerande" då han är så snabb, mycket ärlig och håller för sig själv sina åsikter och tankar. När det gäller hundar så kan jag säga att Anders L och Mattias W kan träna hund! Punkt slut. Sedan kan jag säga att inte någon av dem är i närheten av de bästa instruktörerna jag mött. Punkt slut. Jag känner båda och har gått kurs för båda och respekterar båda mycket. 

 

Och det är väl vad jag känner är mest klarläggande för mig att beroende på vem dessa är att jag måste ta till mig just det som jag anser vara rätt och viktigt för mig från någon av dessa båda herrarna.

Anders t ex hävdar att om inte instruktören själv har lyckats meritera en stående fågelhund så är denne tveksam som lämplig instruktör för berörd hundtyp.

På ett plan håller jag med, dvs instruktören måste ju ha något hum av vad man vill instruera men på ett annat tycker jag att han är för generell. Hur många duktiga instruktörer/tränare/ledare har vi inte som själva är ganska mediokra i eget lyckande men fenomenala på att förmedla hur något skall göras och lyfta andra? 

 

Det är ju till syvene och sist hur den enskilda individen och dess relation till sin hund som sätter randvillkoren för vad som är riktigt. Den typ av aktivitet som den individen vill bedriva och vad hunden har för roll samt vad hunden är för individ.

 

Jag hävdar bestämt att bästa sättet att lära sig är att se och lära av alla möjliga instruktörer, författare, forumsskribenter, bloggare, vänner och bekanta etc och sedan själv avgöra vad är rätt och riktigt för en själv. 

 

Mvh,

 

// P

 

Till TS så vill jag börja med att skriva att den bok som gett mig mest är Sten C bok om fågelhundarna. Jag har Anders L:s bok, några av Rödseth:s böcker inkl Shadow, filmer från Landin, Rödseth (som kom med boken) samt Mattias W.

 

När det gäller träningsmetoder och instruktörer så är jag fortfarande förvånad att det snabbt går in i vem som är rätt och vad varje instruktör gör, säger eller inte gör och säger. Jag skulle säga att essensen av vad alla dessa uppräknade instruktörer säger är samma. Det syns framförallt om man läser de böcker de skapat.

Däremot så är varje instruktör, precis som hundarna och dess förare som de tränar, individer så de har sin personlighet, erfarenhet och prägling av livet på sig.

Några har talets förmåga, andra skrivandets och vissa är bättre på att förmedla kunskapen som avses.

 

Anders är mycket duktig med hund, uppfattas av mig som lite bufflig, men otroligt ärlig samt för frispråkig vilket i min mening gör att han hamnar i de situationer som han gör. Mattias är också mycket duktig med hund, jag ser honom som för snabb, ibland blir det för "optimerande" då han är så snabb, mycket ärlig och håller för sig själv sina åsikter och tankar. När det gäller hundar så kan jag säga att Anders L och Mattias W kan träna hund! Punkt slut. Sedan kan jag säga att inte någon av dem är i närheten av de bästa instruktörerna jag mött. Punkt slut. Jag känner båda och har gått kurs för båda och respekterar båda mycket. 

 

Och det är väl vad jag känner är mest klarläggande för mig att beroende på vem dessa är att jag måste ta till mig just det som jag anser vara rätt och viktigt för mig från någon av dessa båda herrarna.

Anders t ex hävdar att om inte instruktören själv har lyckats meritera en stående fågelhund så är denne tveksam som lämplig instruktör för berörd hundtyp.

På ett plan håller jag med, dvs instruktören måste ju ha något hum av vad man vill instruera men på ett annat tycker jag att han är för generell. Hur många duktiga instruktörer/tränare/ledare har vi inte som själva är ganska mediokra i eget lyckande men fenomenala på att förmedla hur något skall göras och lyfta andra? 

 

Det är ju till syvene och sist hur den enskilda individen och dess relation till sin hund som sätter randvillkoren för vad som är riktigt. Den typ av aktivitet som den individen vill bedriva och vad hunden har för roll samt vad hunden är för individ.

 

Jag hävdar bestämt att bästa sättet att lära sig är att se och lära av alla möjliga instruktörer, författare, forumsskribenter, bloggare, vänner och bekanta etc och sedan själv avgöra vad är rätt och riktigt för en själv. 

 

Mvh,

 

// P

 

Tack för ett väldigt bra svar i tråden!

 

Stens bok är riktigt bra och jag gillar den skarpt.

 

Det är ju just för att lära mig av olika skolor som jag ville ha många tips om bra böcker, och det har jag fått. Jag följer allas inlägg i tråden och tar till mig av det jag tycker ser bra ut för mig. Sen kan jag säkert komma att ändra mig när jag väl fått hem valpen och den är annorlunda mot hur jag tänkt mig uppfostran.

 

Jag vill mest se till att ha tagit till mig av det jag kan innan och undvika att lära mig när jag gått för fort fram. Vore ju kul om man får till sin första fågelhund på ett tillfredsställande sätt mot den jakt som jag gillar att bedriva =)

Låter sunt.

 

Ett litet råd, som du säkert sett är just en av de saker alla de nämnda pratar om är att träna din hund från första dagen, men ha inte bråttom med att du måste få en klar champion vid 1 års ålder.... nu raljerar jag lite men jag tycker att det finns en underliggande stress ibland som vi förare lägger på oss själva.

 

Grundlydnad från dag ett, träna lite varje dag både inne och på kisspromenaderna så kan du ta fågelsituationerna, apporteringen, prov mm i lugnt takt. Om inte du stressar upp dig så gör inte hunden det heller...och det bästa är ju att hunden har ju inte den blekaste aning om vad den går miste om om den inte lärt sig något så hunden är lika glad ändå....

 

Du skall ju ha din jaktkompis i 10-15 år så what's the rush?

 

// P

Bra inlägg, Pws. Sammanfattade mycket av det jag inte lyckats förmedla.

 

Det man också bör ha i åtanke när man tittar på hur olika personer jobbar med sina hundar, deras tillvägagångssätt och metodval är att själva grunden till detta inte ligger i "Så här lär jag hunden sitt med fem enkla steg", utan snarare i hur just den personen beter sig i övrigt i vardagen och vilken sorts kontakt detta skapar med hunden.

 

Jag lärde t ex nuvarande hund att gå fot genom enbart lite lågmält beröm under hans första koppelpromenad vid halvårs ålder när han slöt upp vid min sida efter att ha testat hur långt kopplet räckte. Vill minnas att jag vid något tillfälle inledningsvis också lugnt och utan ett ord föste bak honom ett par dm med handen bara för att tydliggöra var jag ville att han skulle gå. Därefter älskar hunden att gå bredvid mig så till den milda grad att han irriterande nog kunnat avbryta en sökrunda när han passerat mig för att istället sluta upp och gå fot under sin första unghundssäsong. Han kan däremot inte kommandot "FOT", för jag har aldrig sagt flaska om saken.

 

Det är en exceptionell individ, och även om jag förmodligen kan nå liknande resultat även med andra individer så är själva grunden för att det gick såpass lätt den relation jag har med den hunden, hur jag agerat under dess valptid och dess samarbetsvilja som uppstått därav. Ska jag hjälpa någon annan att lära hunden gå fint i koppel så är det förmodligen en mindre lyckosam strategi, eftersom deras relation mest troligt skiljer sig på väsentliga punkter. Då måste man välja en annan väg.

 

Det medför även att de råd en instruktör väljer att ge i en bok eller på en kurs inte nödvändigtvis behöver överensstämma exakt med hur de själva gör till punkt och pricka, utan råden kan vara anpassade för att fungera för ett större antal hundägare. Kurser kan även vara utformade på olika sätt. En del har som syfte att ge hundägaren den förståelse och de verktyg som behövs för att själva träna sin hund när de kommit hem, andra syftar till att hjälpa hundägare komma tillrätta med vissa moment på plats den dagen, vilket kan kräva ett annat tillvägagångssätt.

 

Tyvärr är det lite för få duktiga instruktörer som lyckats sätta ord på och förmedla hur de verkligen agerar i övrigt, utöver själva träningsmomenten. Det är också i allra högsta grad förståeligt, eftersom det för det första är ganska svårt att sätta fingret på, ännu svårare att förklara i text så att folk kan förstå det, och i många fall är man kanske heller inte fullt medveten om att man gör vissa saker och de effekter det får. Vissa har det ju bara naturligt. Därför tycker jag det är synnerligen intressant att inte bara titta på hur folk tränar in momenten, utan hela beteendet med hunden, kroppshållning, röstläge och inte minst vilken sinnesstämning hunden (och föraren) är i när den arbetar.

 

Men det är kanske lite överkurs..

 

Låter sunt.

 

Ett litet råd, som du säkert sett är just en av de saker alla de nämnda pratar om är att träna din hund från första dagen, men ha inte bråttom med att du måste få en klar champion vid 1 års ålder.... nu raljerar jag lite men jag tycker att det finns en underliggande stress ibland som vi förare lägger på oss själva.

 

Grundlydnad från dag ett, träna lite varje dag både inne och på kisspromenaderna så kan du ta fågelsituationerna, apporteringen, prov mm i lugnt takt. Om inte du stressar upp dig så gör inte hunden det heller...och det bästa är ju att hunden har ju inte den blekaste aning om vad den går miste om om den inte lärt sig något så hunden är lika glad ändå....

 

Du skall ju ha din jaktkompis i 10-15 år så what's the rush?

 

// P

 

Om jag får lägga till något så träna bara när du är på rätt humör och hunnit tänka igenom vad du vill uppnå med det träningstillfället, och inte minst hur du ska agera om det inte går som det var tänkt. Bättre träna mer sällan och rätt än ofta och fel. Och inte minst, avbryt i tid när det går bra och låt hunden få tid att vila och smälta intrycken mellan varven.

Om jag får lägga till något så träna bara när du är på rätt humör och hunnit tänka igenom vad du vill uppnå med det träningstillfället, och inte minst hur du ska agera om det inte går som det var tänkt. Bättre träna mer sällan och rätt än ofta och fel. Och inte minst, avbryt i tid när det går bra och låt hunden få tid att vila och smälta intrycken mellan varven.

Nu kanske vi svävar ut från ämnet lite menmen

Fick ett tips av en förut kommer inte ihåg om jag läst det eller hört det av någon.

Men det var iaf,

"träna alltid hunden men träna aldrig hunden"

Tanken med det var att aldrig köra "träningspass" med hunden men samtidigt alltid träna hunden i vardagen. Lätt att man kör för långa pass och för sällan istället för att köra korta pass och mer ofta.

Nu kanske vi svävar ut från ämnet lite menmen

Fick ett tips av en förut kommer inte ihåg om jag läst det eller hört det av någon.

Men det var iaf,

"träna alltid hunden men träna aldrig hunden"

Tanken med det var att aldrig köra "träningspass" med hunden men samtidigt alltid träna hunden i vardagen. Lätt att man kör för långa pass och för sällan istället för att köra korta pass och mer ofta.

Jag tackar för dina svar =) Var några inlägg sedan som tråden frångick kärnfrågan. Men de går ju lite hand i hand så jag tyckte det kunde fortgå och jag tycker att många inlägg är väldigt bra! =)

Läsvärt om ledarskap och hur man fostrar trygga hundar:

http://www.gyllerbodahundcenter.com/component/content/article?id=56:bengt-roedseth-adventure-dog-conference

Läsvärt om ledarskap och hur man fostrar trygga hundar:

http://www.gyllerbodahundcenter.com/component/content/article?id=56:bengt-roedseth-adventure-dog-conference

Jag såg det där på tv och tyckte han var lite rörig och det blev ju inte klarare nu tyvärr. Jag tycker att det han skriver påminner mycket om Jan Fennel och hennes amichien bonding. Man ska inte belöna och man ska inte korrigera utan man ska bara vara flockledare och med kroppsspråk och tankar visa hunden hur den ska göra. Motiveringen till det är att det inte finns varken belöningar eller korrigeringar i naturen. Men jag såg ju Bengt Rödseth på Tullgarn i somras när han visade hur man lär sin spaniel söka och då berömde han ju hunden =belöning och han använde dessutom en tennisboll vilket verkligen inte finns i naturen. Dessutom så är det väl ingen hemlighet att han också korrigerar sina hundar.

Jag har ju, som jag tidigare nämnt, inte gått kurs hos Rödseth så det kanske är därför jag inte får ihop det. Eftersom du har gjort det kanske du kan förklara så att jag förstår.

Jag håller helt med Solblomman. Samma sak tycker jag om Shadow-boken. Jag tycker den är för generell och inte konkret. Säkert en bra tanke men författaren får inte fram budskapet så att jag förstår hur man omvandlar detta på ett bra sätt i verkligheten.

 

För mig så är korrigering och belöning/beröm sätt att visa tydlighet. Beröm och belöning är med hela tiden och korrigeringen kommer i kravfasen. 

Sedan så missförstår eller misstolkar många vad korrigering betyder. En del läser att man pryglar hunden vilket inte är sant. En korrigering är minst lika mycket att visa med kroppen vad man vill utan att ta i hunden eller utan att skrika på hunden. Samma sak med belöning / beröm. Vissa tror att det betyder att man matar hunden med godis. En handklappning kan vara en belöning/beröm. Det är ju en positiv gest som berättar att hunden gjort rätt och motiverar hunden att göra samma sak igen då det är så positivt.

 

Jag ser då inte hur jag skulle kunna klara av att vara tydlig med hunden vad jag vill om jag inte får använda dessa två saker.

 

// P

Jag kan väl säga såhär att jag har även läst Sten Christofferssons böcker om hunddressyr o man får ju ta dom bästa bitarna från hans o Wilssons böcker så blir det bra.

Stens böcker lånade jag av en kompis här uppe.

Läsvärt om ledarskap och hur man fostrar trygga hundar:

http://www.gyllerbodahundcenter.com/component/content/article?id=56:bengt-roedseth-adventure-dog-conference

Skulle ju vara intressant att se Bengan som stressad 2 barnsförälder med ett jobb som inte innebar att vara hemma och jobba med hundar och med en totalt ointresserad sambo. Undrar hur?

Skulle ju vara intressant att se Bengan som stressad 2 barnsförälder med ett jobb som inte innebar att vara hemma och jobba med hundar och med en totalt ointresserad sambo. Undrar hur?

 

Haha...ja, då löser man problemet som jag hörde en gång en instruktör svara en kursdeltagare "Ja, då skall man inte ha hund..." och så slutade den diskussionen kanske abrupt.

Haha...ja, då löser man problemet som jag hörde en gång en instruktör svara en kursdeltagare "Ja, då skall man inte ha hund..." och så slutade den diskussionen kanske abrupt.

Och med ett sånt resonemang så försvann 80% av avelsbasen för åtminstone de stående.

Är egentligen inte rätt person att bedöma men har hört många skräckexempel om "shadow " tekniken.

Läste på Simons länk att dom gör som tiken gör mot valparna, frågan är ju bara om en helt okänd människa för valpen ska göra detta? Spelar ingen roll om det är en instruktör eller ej ifall man aldrig mött valpen tidigare. Kanske om det är ens egen hund som man har haft ett tag men ska inte en instruktör ha vett nog att veta det?

Landin har som sagt skrivit ett inlägg om detta där det finns ganska intressanta kommentarer. Tar mig friheten att kopiera ett.

Helen skriver:

05 december 2014 kl. 12:25

Skall försöka berätta min historia kortfattat. Änmälde mig till valpkurs m min hund som då va 5 mån. Det stod inget om shadowfilosofi, men instruktören berätta att hon gick någon ny utb. Tänkte inte något på de.. Vi va ju så glada att få gå kurs och få en bra början.. Om jag bara hade kunnat se in i framtiden.

Våra valp va lite stressad/ osäker på de andra valparna, men han sprang omkring o lekte som det skulle göras. Och detta va ju första tillfället… När klockan närmade sig avslut, bad instruktören att vi skulle stanna m vår valp. Hon sa att hon ville testa något på honom. Vi sa ok, och hon tog tag i våran valp, vräkte ikull honom på rygg i sin famn, höll i frambenen och nosen. Detta skulle få honom att sova?? Han kämpade som en galning för att komma loss. Vi stod bredvid m en klump i magen och visste inte va vi skulle tro. Hon försäkrade flera ggr att det va bra för honom… Klockan är nu 21:30. Jag är tvungen attbåka och jobba, mannen får köra mig, utan valp, för hon säger att detta skall inte avbrytas. När mannen kommer tillbaka vid 22 tiden sitter valpen bredvid henne m kopplet virat runt nosen. Han hade försökt bita henne?!?!Här borde varningsklockorna verkligen ringt för oss. Hon säger till min man att han skall åka hem utan valp, för hon är tvungen att avsluta de hon börjat på. Annars kommer valpen må dåligt. Fattar än i dag inte att vi lyssnade på vad vi kände och tog honom därifrån. Mannen åker därifrån, ringer mig på jobbet och är ledsen och mår dåligt, men ändå lyssnat på henne när hon säger att detta måste göras, och valpen kommer må bra sen, om hon inte fullföljer kommer valpen tro att han kan göra som han vill…. När mannen ringer mig vid midnatt och säger att hon ännu inte kommit hem m honom, ringer jag henne, ledsen, förbannad, frågande va hon håller på med.. Hon försäkrar att detta bara gjort honom gott. Hon hade fått honom att sömna. Lämnar honom i hemmet 00:30.

Resultatet av detta blev att vår valp vägrade att låta oss mysa m honom, han ville inte att vi skulle hålla honom, vi kunde inte ta i hans huvud. Inte kamma honom, ja allt som hade m närhet att göra. Försökte vi få honom att ligga på rygg o bli kliad på magen, fick han panik. Detta resulterade i att vi inte vågade tillrättavisa honom som vi borde gjort i uppfostringssyfte. All tid gick åt att kunna vara m honom. Vår hund är nu 13 mån och vi har kämpat med att få honom att lita på oss, att få röra honom, vi har kommit en bra bit på vägen, med god hjälp från kunniga hund människor som verkligen funnits där och stöttat och hjälpt oss.

För oss och våran hund va detta förödande. Och jag anklagar oss själva för att va så okunniga att vi lät honom gå igenom detta m henne. Men gjort är gjort….