Var ute på min första grisvak och solo på det. Började med trycka i mig en stor påse aprikoser vilket var en duuuuum ide näe man befinner sig i skogen. Magen började bubbla och vid halv 12 rusade det in ca 10 halvårs grisar och började muma ärtor...såg konturerna av 3 monster längre in i skogen som smög sig närmare, de struntade i maten och höll sig till tjärade träna. Har nog aldrig haft ett sådan adrenalin påslag som igårkväll. Efter ett tag spred smågrisarna ut sig på åteln och jag fick in ett bra skott på en av smågrisarna...kaos utbryter och alla grisarna springer åt alla håll.. min gris var borta :-/ blod på skottplatsen men hittar inte grisen.

Fick ringa en glad jaktledare som kom med hund. Grisen låg 20 m bort i ett buskage :-) ca 20 kg levande vikt! Är helt lyrisk idag oxh drömt om bumlingarna som smög runt i perferin. Kan säga att vägen hem har aldrig varit så lång. Fick stanna på varje rastplats och pusta ut muggarna som fanns, är nog sista gången jag käkar aprikoser men garanterat inte sista gången jag jagar gris :-)

stort grattis!

Jag testade och köpte en flaska "swine wine" på RB.se och hällde ut lite på två stubbar vid åteln. Luktar starkt söt godis men jag har inte kunnat se någon åverkan av gris på stubbarna eller att dom lockas dit något nämnvärt det lockar nog mer myror och flugor än gris . Majs är nog mer lovande men det funkar ju med tjära rätt så skapligt

 

http://www.codebluescents.com/productdetail.aspx?id=OA1196

 

Rikligt med tjära doftar långväga och gott luktar det 

 

Jäs majs i solen en vecka och häll ut....da shit!

iPad Tapat

swine vine verkade ju rätt bra ja. men om vi snackar om domma extramedlen så tror ja nog med mest på majs-konsentratet   men gammal hedlig tjära funkar riktigt bra. har också hört om vitfisk/ en burk surströmming att det ska funka bra. sist jag testade surströmming så vaknade hela skogen till liv !!!   hackspetten fick spratt!   han blev seriöst galen av lukten. men nog inte för mycket nej.

 

Som pfrep skriver så är vitfisk mycket bra för att dra grisarna till åtlarna den här tiden. MEN lägg inte ut för mkt och för länge! Då kommer köttet att smaka fisk. Jag har känt det själv o det var vidrigt! Resten av köttet från den grisen vart kasserat omedelbart.

Gris i natt igen !!       2 nätter i rad nu. nu var även den lilla spannen vält. på bild 1 och 2 så ser ni hur spannarna ser ut när dom inte är välta. och så tog jag kort på hela åteln och deras stigar och ja allting   tror det har varit ganska många olika grisar där dom senaste nätterna. fasen att åtelkameran inte kommit än     men när den kommer får vi se vad som finns där  

och förresten!, nu ikväll klockan 18:15 går det en dokumentär på tv om vildsvin.  den heter :vildsvinen åt upp våra skogar eller något. handlar om hur vildsvinstammen spred sig/ sprider sig i sverige. på tv klockan ( 18:15 på 1:an )

fasen att åtelkameran inte kommit än men när den kommer får vi se vad som finns där

Jag beställde en likadan som dig fast 2 eller 3 dagar senare, min kom idag så din bör komma inom kort.

Jag beställde en likadan som dig fast 2 eller 3 dagar senare, min kom idag så din bör komma inom kort.

hoppas det !

Satt en runda igår, dock kom ingen gris men dem har iallafall börjat vara på åteln igen efter några veckors uppehåll.

gris igen på grannens åtel  vet inte om man ska få brorsan till att försöka ta en eller vänta och släppa dom till havren i juli/ augusti ?

gris igen på grannens åtel vet inte om man ska få brorsan till att försöka ta en eller vänta och släppa dom till havren i juli/ augusti ?

Tråkigt enkelt eller roligt svårt, bare till å välja.

 

3 gringos var först att inviga kameran

Körde lite fyrhjuling hemma igår. De två suggorna med 17 kultingar hänger på ena foderplatsen. De stod där och tuggade majs når jag kom fram. Ner till andra där en sugga stod med 7 helt nyfödda. Sex av dem gick undan med suggan men en "gömde" sig under en gren mitt på foderplatsen. Ungefär lika effektivt som m jag sökt skydd bakom en innebandyklubba.

IMAG0005.JPG

 

3 gringos var först att inviga kameran

vi fick våran igår     vi ska ställa in den idag tänkte vi   men var det liksom lätt att ställa in allting eller hur gick det för dig? såg att man kunde ladda ner svensk manual på deras hemsida. kanske man ska göra?

Körde lite fyrhjuling hemma igår. De två suggorna med 17 kultingar hänger på ena foderplatsen. De stod där och tuggade majs når jag kom fram. Ner till andra där en sugga stod med 7 helt nyfödda. Sex av dem gick undan med suggan men en "gömde" sig under en gren mitt på foderplatsen. Ungefär lika effektivt som m jag sökt skydd bakom en innebandyklubba.

 

Om jag inte kan se dig, så kan inte du se mig, eller hur?? /Christian

Om jag inte kan se dig, så kan inte du se mig, eller hur?? /Christian

 

hehe precis. jag skulle tagit hem den och fött upp den i hundgården med nappflaska och tränat upp den på inkallning. 

OT- men jag skulle tro att en tämjd sådan där vildgris borde vara grym på att hitta tryffel, har alltid önskat ett eget tryffelsvin, skulle vara sanslöst roligt att dra på det västen på hösten, ta det i linan och gå o leta svamp, kan bli en och annan blick på det. /Christian

OT- men jag skulle tro att en tämjd sådan där vildgris borde vara grym på att hitta tryffel, har alltid önskat ett eget tryffelsvin, skulle vara sanslöst roligt att dra på det västen på hösten, ta det i linan och gå o leta svamp, kan bli en och annan blick på det. /Christian

 

det hade vart en dröm. 

 

en jaktkollega till farsan fick föda upp ett gäng kultingar med flaska efter en misslyckad hägnavskjutning. alla utom en lämnade snart iväg men en mindre galt behölls då den vart illa däran. de hade kvar den på gården till den vägde runt 80 kilo sen blev lite för farligt. han går numera på sjunkaröds vildsvinsfarm och väger väl runt ett par hundra pannor. när han var mindre kom han på inkallning, jag vet inte hur det ligger till idag. 

Linus:

Jag kör bara med minneskort än så länge.

Först fick jag det inte att fungera, kameran startade och visade först Scoutgardsymbolen men gick inte att ställa in, det stod "Mass storage" i displayen. Jag fick rådet att starta kameran med USB-kabeln i kameran men inte i datorn, därefter dra ur kabeln och sen stänga av kameran. När jag startade den igen fungerade den utan problem.

Nu vankas det grisvak i Kulmården igen. Suget i pangtarmen gjorde sig gällande så åker ut i morgon bitti och har ut jäst majs. Sittning i morgon kväll/natt. Soprent både på bröd och majs varje kväll nu. I Strångsjö äter smånassarna helan och halvan upp sig med diverse olika djur på åteln. Mest dov. De har ingen respekt för något. Uppfostran har en del att önska.

iPad Tapatalk HD

Linus:

Jag kör bara med minneskort än så länge.

Först fick jag det inte att fungera, kameran startade och visade först Scoutgardsymbolen men gick inte att ställa in, det stod "Mass storage" i displayen. Jag fick rådet att starta kameran med USB-kabeln i kameran men inte i datorn, därefter dra ur kabeln och sen stänga av kameran. När jag startade den igen fungerade den utan problem.

så om mass storage händer oss med så ska vi göra som du beskrev ?

så om mass storage händer oss med så ska vi göra som du beskrev ?

Ja, det funkade för mig iaf.

Ja, det funkade för mig iaf.

ok, tack för tipset !  

Klockan hade precis slagit nio när en silverfärgad Land Rover sakta rullade in mot trevägskorset vid Lida. Ankan hade ett förnöjsamt leende på läpparna. Han hade exakt tolv timmar innan varit ute på marken och hällt ut hans specialblandning med jäst majs. Det finns inte en gris som kan motstå denna tänkte han. Detta kommer bli som att stjäla godis från ett barn.

 

Sin vana trogen, som notorisk djursobserverare, skulle denna kvällen inte bli något undantag från regeln att jag alltid ser djur. Det liksom låg i luften. Det duggade lätt, den ljumma försommarkvällen hade något magiskt över sig. Vinden var västlig och förhållandena var tämligen goda.

 

Då får han syn på ett vackert rådjur som stiligt paraderar vid vägkorset. Sist stod där en präktig älgtjur men nu alltså ett något litet mindre klövvilt. Djuret såg tämligen smalt ut och trots en relativ hög hjärnkapacitet kan Ankan förhållandevis enkelt konstatera att det rör sig om ett ensamt  - ja just det - smaldjur. Någon sekund senare liksom flyger det graciösa hondjuret in i skogen och blir ett minne blott, trodde han i alla fall.

 

Väl framme och parkerad, kommer han i håg den gamla devisen från hans militära karriär "före strid, töm tarm och blåsa". Tarmen var förhållandevis nytömd men blåsan kunde nog behöva några droppars mindre volym. Sagt och gjort, när Ankans gyllene strålar först träffar blåbärsriset och han tittar upp ser han henne igen. Hon står bara 20 meter in i skogen. Förmodligen lika förvånad som den urinerande mannen i sina bästa år. Sin vana trogen att bli utskälld av fruntimmer, så blir denna kväll inget undantag. En kaskad av skall haglar emot den nu lite mindre nödige jägaren. Samtidigt springer hon iväg med ett troligt, åtminstone uppskattat, Europarekord på 200 m.

 

- "Ja det var ju en jäkla start" muttrar Ankan och kränger sedan på sig ryggsäcken och tar bössan i handen. Nu ska här jagas gris och inte rådjur så inget att gråta över icke spilld mjölk.

 

På väg mot kojan noterar Ankan att myggorna kan vara ena riktiga plågoandar. Att slå mygg, bära på en bössa och klättra uppför en liten kulle, med tillräckligt blöt mossa för att ge honom ett högt brott på lårbenshalsen, är ingen lätt uppgift även för en skogsvan och nypinkad kvinnoskrämmare. Men efter några snabba benparader och inte en enda gren knäckt kommer han till slut fram till kojan och drar en lättnadens suck.

 

Kojans värme är påtaglig. Den slår emot honom och det luktar en blandning av fukt, trä och gamla insuttna stolsdynor. En perfekt mördarmiljö att tillbringa ett par timmar på.

 

Med viss möda är han nu på plats och klockan är tjugo minuter över nio vid det är laget. Vinden stilla, duggregnet har tilltagit och det lägger sig ett märkligt mörker så han tittar på klockan bara för att verifiera att den inte är solnedgångsdags. 

 

Djurparaden börjar med en tämligen irriterad humla som inte begriper att man ska låta bli att försöka forcera små springor till en griskoja. Det slutar bara med att man blir irriterad. Så även denna humla. Ett fruktansvärt liv blir det innan den kommer loss och bestämmer sig för att ge Ankan skulden för sin idiotiska handling. Ja det blir lite flaxande i kojan innan Ankan får in en rak höger och humlan går in för räkning på fönsterbrädan. Men uppenbart är den redo för rond två och försöker komma emellan plexiglaset igen. Det går inget vidare och efter att han lyssnat på klagosången någon minut öppnar Ankan motvilligt ett litet fönster och humlan surrar ut, glad i hågen men lätt mörbultad.

 

Halv tio sitter nu Ankan med en kopp jordgubbste, Nikon Monarch 8x i handen och spejar ut över nejden. Det rör sig borta i hyggeskanten, precis som sist, precis samma tid. Ut kliver en älgko. Dessvärre kalvlös även denna gång. Kon betar sig så sakteliga utom synhåll. Vi kanske möts igen om några månader, hasta la vista Baby!

 

Nu börjar regnet tillta och vinden likaså. Det blir riktigt skitväder och till ljudet av smatter från taket äter Ankan en banan och tar ännu en kopp te. Förbannat tänker han. Ska det fortsätta så här kommer ju pisseflaskan fram fortare än man kan ana. Men vad värre är så kommer ju djuren hålla sig stilla.

 

Vinden är riktigt finurlig, kastar, snurrar avtar, ökar. Men tjugo minuter senare har regnet avtagit något och lätt förvånad noterar nu Ankan herr och fru grävling på åteln. De ser lite kärleksfulla ut. Kan det vara ett lyckligt äktenskap måhända? Grävlingarna stannar runt femton minuter. Under den tiden hinner de göra ett toppförsök på spridarställningen, stoppa in tungan i rulltunnan ett otal gånger och fnysa åt den jästa majsen. Den föll inte herrskapet i smaken tydligen.

 

Klockan slår halv elva och de Ankanska ögonlocken börjar kännas tunga. Han faller in och ur en lätt sömn. Väl medveten om att han tidigare somnat ifrån grisar på åtel så låter han det bara ske.....underbart gott, aldrig har väl en griskoja känts så skön.

 

Klockan kvart över elva vaknar han med ett ryck. En gren som knäcks. Regnet har upphört, vinden stilla nu. Något smyger där ute men det börjar bli mörkt och handkikaren åker fram och spejar. Jo då, buskarna ruskar sig, det är ett litet större djur konstaterar han snabbt men det är oerhört försiktigt. Under relativt långa femton minuter håller det sig runt åteln. Frustar och grymtar.....gris är det uppenbart men verkar vara själv - och stort.

 

Prick halv tolv kliver han in på scenen....som helt plötsligt känns väldigt liten. Spridarställningen har krympt, brödtunnan och rulltunnan likaså. För inte kan det vara så att galten är en bjässe?

 

Han kliver rakt in och jag nästan ser leendet bryta fram under hans betar när han resolut går rakt in på den jästa majsen som troligtvis bidragit till hans nyfikenhet. Ankan gör sig redo. Hans Sako 85 lyfts försiktigt upp på kanten, plexiluckan öppnas utan knarr och bössan läggs an. På med rödpunkten. Korset i bogen. Handkikaren i ena näven och bössan i andra.

 

Den tämligen exalterade jägaren i den lilla kojan lyckas dock behålla lugnet. Studerar galten noga. Den är stor. Mycket stor. Det börjar snurra i huvudet. Efter ett par år i dagligvarubranschen vet Ankan att logistik är viktigt. Att frakta tunga gods är en konst som kan kosta på. Han är ensam. Korset ligger på bogen. Perfekt sida. Även en bepansrad galt dör, du kan inte missa. Den kanske går ett stycke men dör gör den ju. Skjut - tänker den lille emotionella jävulen på hans högra axel. Håll igen - säger den blå förnuftige på hans vänstra. Bataljen pågår i 20 minuter. Galten frossar i majs. Han är inte medveten om att när som helst kan en .308 Sako Super Hammerhead träffa honom i sidan, slå sönder hans lungparti och ge honom medvetslöshet inom 20 sekunder.

 

Den blå rulltunnan låter till slut förnuftet segra. En galt dubbelt så stor som den och som får ställningen att verka liten är ingen bra övning att försöka rubba själv. Beslut taget. Galten får leva.

Pang säger det, inte från bössan, men nästan av ljudknallen när galten flyger från åteln. Uppenbart skrämd av något. Vad?

 

Ankan tänder nu lampan, klockan passerar tolv. Tio minuter sen galten lämnade. Det börjar knaka och braka igen, denna gången många djur. De kommer helt obekymrat och lugnt in på åteln. En efter en tills den är fylld. Jäst majs finns det kvar, gott om. Uppenbarligen mycket uppskattat.

 

Inventeringen börjar. Sakon står på golvet. Handkikaren i högsta hugg. Så börjar det mödosamma arbetet med att skilja ut suggorna. De stora grisarna är just exakt lika stora. På en syns spenarna tydligt när hon står i ljuset, på en annan inte lika tydligt men de finns där. Ingen agerar dominant, bestämmande. De verkar vara en harmonisk grupp. Galten i gänget är försiktig. Står utanför ljuset hela tiden. Småttingarna, på vilka ränderna håller på att gå ur, springer runt som yra höns. Det är liv och rörelse hela tiden. Är det så gott, tänker Ankan, så ni inte kan stå still och äta?

 

Några av kultingarna är mindre. Kan det röra sig om två kultingförande suggor. Det ena hondjuret har inte så tydliga spenar men visst syns det....men då storleken är lika på alla vuxna är det svårt att se skillnad. Sakon ligger nu i läge. Säkrad men rödpunkten växlar mellan djur som ömsom står med bredsida ömsom med rumpan och ömsom med huvudet mot åteln.

 

Osäkerheten börjar infinna sig igen. Eller kallas det omdömet? Två hondjur med spenar, varav den ena har mycket tydliga och den andra synliga men inte uppenbart alltför dragna. Olika storlekar på kultingarna och en galt som står i bakgrunden hela tiden. Inte lätt.

 

Tidigare på dagen hade jag linjespridit majsen för att dra ut en eventuell flock. Pga spridaren hjälpte den strategin föga. Det finns hela tiden någon gris bakom en gris. Det är mörkt och ljuset från lampan inte helt optimalt. Grisarna äter, kivas och har en allmänt bra kväll. Till skillnad från Ankan i tornet. Klockan går. Börjar känna en viss stress. Majsen börjar ta slut. Hur länge stannar de? 20, 30, 40 minuter kanske en timma. Kan inte bestämma mig om det ena hondjuret har kultingar så bestämmer mig för att släppa dem och fokusera på den ljusskygge galten i sällskapet. Den är betydligt mindre än sin företrädare och täcker bara en rulltunna med kroppen drygt. Men bara han går fram i ljuset och ställer sig fritt.

 

Börjar känna en lätt kramp i kroppen, sitta och fokusera så länge med en handkikare i ena näven och en anlagd bössa i andra kräver sin man. Ligger med punkten på galten men han står mörkt och framför några småttingar. Inte läge.....nu då....nej....nu då....nej....nu då nej....har väl aldrig velat så mycket för ett skott. Men inte ett dugg nervös. Otäckt lugn faktiskt. Men icke desto mindre en ansträngd situation. Tiden börjar rinna ut. Grisarna har ätit slut på allt. Klockan är 00.50. Snart lämnar de en stackars jägare tomhänt. Kanske lika bra det. Kommer ju i säng sent nu, ska dra gris, flå och hänga upp själv och sen köra 45 minuter hem till Svärtinge. Vill ju sova.

 

Logiken segrar. Ankan lyfter på hatten. Grisarna går iväg, inte skrämda men mätta och vid liv allihop.

 

Frustrerad men ändå glad över en trevlig kväll med spänning och packar jag ihop och konstaterar att åtlarna i Kolmården är heta just nu.

 

Klockan hade precis slagit nio när en silverfärgad Land Rover sakta rullade in mot trevägskorset vid Lida. Ankan hade ett förnöjsamt leende på läpparna. Han hade exakt tolv timmar innan varit ute på marken och hällt ut hans specialblandning med jäst majs. Det finns inte en gris som kan motstå denna tänkte han. Detta kommer bli som att stjäla godis från ett barn.

 

Sin vana trogen, som notorisk djursobserverare, skulle denna kvällen inte bli något undantag från regeln att jag alltid ser djur. Det liksom låg i luften. Det duggade lätt, den ljumma försommarkvällen hade något magiskt över sig. Vinden var västlig och förhållandena var tämligen goda.

 

Då får han syn på ett vackert rådjur som stiligt paraderar vid vägkorset. Sist stod där en präktig älgtjur men nu alltså ett något litet mindre klövvilt. Djuret såg tämligen smalt ut och trots en relativ hög hjärnkapacitet kan Ankan förhållandevis enkelt konstatera att det rör sig om ett ensamt  - ja just det - smaldjur. Någon sekund senare liksom flyger det graciösa hondjuret in i skogen och blir ett minne blott, trodde han i alla fall.

 

Väl framme och parkerad, kommer han i håg den gamla devisen från hans militära karriär "före strid, töm tarm och blåsa". Tarmen var förhållandevis nytömd men blåsan kunde nog behöva några droppars mindre volym. Sagt och gjort, när Ankans gyllene strålar först träffar blåbärsriset och han tittar upp ser han henne igen. Hon står bara 20 meter in i skogen. Förmodligen lika förvånad som den urinerande mannen i sina bästa år. Sin vana trogen att bli utskälld av fruntimmer, så blir denna kväll inget undantag. En kaskad av skall haglar emot den nu lite mindre nödige jägaren. Samtidigt springer hon iväg med ett troligt, åtminstone uppskattat, Europarekord på 200 m.

 

- "Ja det var ju en jäkla start" muttrar Ankan och kränger sedan på sig ryggsäcken och tar bössan i handen. Nu ska här jagas gris och inte rådjur så inget att gråta över icke spilld mjölk.

 

På väg mot kojan noterar Ankan att myggorna kan vara ena riktiga plågoandar. Att slå mygg, bära på en bössa och klättra uppför en liten kulle, med tillräckligt blöt mossa för att ge honom ett högt brott på lårbenshalsen, är ingen lätt uppgift även för en skogsvan och nypinkad kvinnoskrämmare. Men efter några snabba benparader och inte en enda gren knäckt kommer han till slut fram till kojan och drar en lättnadens suck.

 

Kojans värme är påtaglig. Den slår emot honom och det luktar en blandning av fukt, trä och gamla insuttna stolsdynor. En perfekt mördarmiljö att tillbringa ett par timmar på.

 

Med viss möda är han nu på plats och klockan är tjugo minuter över nio vid det är laget. Vinden stilla, duggregnet har tilltagit och det lägger sig ett märkligt mörker så han tittar på klockan bara för att verifiera att den inte är solnedgångsdags. 

 

Djurparaden börjar med en tämligen irriterad humla som inte begriper att man ska låta bli att försöka forcera små springor till en griskoja. Det slutar bara med att man blir irriterad. Så även denna humla. Ett fruktansvärt liv blir det innan den kommer loss och bestämmer sig för att ge Ankan skulden för sin idiotiska handling. Ja det blir lite flaxande i kojan innan Ankan får in en rak höger och humlan går in för räkning på fönsterbrädan. Men uppenbart är den redo för rond två och försöker komma emellan plexiglaset igen. Det går inget vidare och efter att han lyssnat på klagosången någon minut öppnar Ankan motvilligt ett litet fönster och humlan surrar ut, glad i hågen men lätt mörbultad.

 

Halv tio sitter nu Ankan med en kopp jordgubbste, Nikon Monarch 8x i handen och spejar ut över nejden. Det rör sig borta i hyggeskanten, precis som sist, precis samma tid. Ut kliver en älgko. Dessvärre kalvlös även denna gång. Kon betar sig så sakteliga utom synhåll. Vi kanske möts igen om några månader, hasta la vista Baby!

 

Nu börjar regnet tillta och vinden likaså. Det blir riktigt skitväder och till ljudet av smatter från taket äter Ankan en banan och tar ännu en kopp te. Förbannat tänker han. Ska det fortsätta så här kommer ju pisseflaskan fram fortare än man kan ana. Men vad värre är så kommer ju djuren hålla sig stilla.

 

Vinden är riktigt finurlig, kastar, snurrar avtar, ökar. Men tjugo minuter senare har regnet avtagit något och lätt förvånad noterar nu Ankan herr och fru grävling på åteln. De ser lite kärleksfulla ut. Kan det vara ett lyckligt äktenskap måhända? Grävlingarna stannar runt femton minuter. Under den tiden hinner de göra ett toppförsök på spridarställningen, stoppa in tungan i rulltunnan ett otal gånger och fnysa åt den jästa majsen. Den föll inte herrskapet i smaken tydligen.

 

Klockan slår halv elva och de Ankanska ögonlocken börjar kännas tunga. Han faller in och ur en lätt sömn. Väl medveten om att han tidigare somnat ifrån grisar på åtel så låter han det bara ske.....underbart gott, aldrig har väl en griskoja känts så skön.

 

Klockan kvart över elva vaknar han med ett ryck. En gren som knäcks. Regnet har upphört, vinden stilla nu. Något smyger där ute men det börjar bli mörkt och handkikaren åker fram och spejar. Jo då, buskarna ruskar sig, det är ett litet större djur konstaterar han snabbt men det är oerhört försiktigt. Under relativt långa femton minuter håller det sig runt åteln. Frustar och grymtar.....gris är det uppenbart men verkar vara själv - och stort.

 

Prick halv tolv kliver han in på scenen....som helt plötsligt känns väldigt liten. Spridarställningen har krympt, brödtunnan och rulltunnan likaså. För inte kan det vara så att galten är en bjässe?

 

Han kliver rakt in och jag nästan ser leendet bryta fram under hans betar när han resolut går rakt in på den jästa majsen som troligtvis bidragit till hans nyfikenhet. Ankan gör sig redo. Hans Sako 85 lyfts försiktigt upp på kanten, plexiluckan öppnas utan knarr och bössan läggs an. På med rödpunkten. Korset i bogen. Handkikaren i ena näven och bössan i andra.

 

Den tämligen exalterade jägaren i den lilla kojan lyckas dock behålla lugnet. Studerar galten noga. Den är stor. Mycket stor. Det börjar snurra i huvudet. Efter ett par år i dagligvarubranschen vet Ankan att logistik är viktigt. Att frakta tunga gods är en konst som kan kosta på. Han är ensam. Korset ligger på bogen. Perfekt sida. Även en bepansrad galt dör, du kan inte missa. Den kanske går ett stycke men dör gör den ju. Skjut - tänker den lille emotionella jävulen på hans högra axel. Håll igen - säger den blå förnuftige på hans vänstra. Bataljen pågår i 20 minuter. Galten frossar i majs. Han är inte medveten om att när som helst kan en .308 Sako Super Hammerhead träffa honom i sidan, slå sönder hans lungparti och ge honom medvetslöshet inom 20 sekunder.

 

Den blå rulltunnan låter till slut förnuftet segra. En galt dubbelt så stor som den och som får ställningen att verka liten är ingen bra övning att försöka rubba själv. Beslut taget. Galten får leva.

Pang säger det, inte från bössan, men nästan av ljudknallen när galten flyger från åteln. Uppenbart skrämd av något. Vad?

 

Ankan tänder nu lampan, klockan passerar tolv. Tio minuter sen galten lämnade. Det börjar knaka och braka igen, denna gången många djur. De kommer helt obekymrat och lugnt in på åteln. En efter en tills den är fylld. Jäst majs finns det kvar, gott om. Uppenbarligen mycket uppskattat.

 

Inventeringen börjar. Sakon står på golvet. Handkikaren i högsta hugg. Så börjar det mödosamma arbetet med att skilja ut suggorna. De stora grisarna är just exakt lika stora. På en syns spenarna tydligt när hon står i ljuset, på en annan inte lika tydligt men de finns där. Ingen agerar dominant, bestämmande. De verkar vara en harmonisk grupp. Galten i gänget är försiktig. Står utanför ljuset hela tiden. Småttingarna, på vilka ränderna håller på att gå ur, springer runt som yra höns. Det är liv och rörelse hela tiden. Är det så gott, tänker Ankan, så ni inte kan stå still och äta?

 

Några av kultingarna är mindre. Kan det röra sig om två kultingförande suggor. Det ena hondjuret har inte så tydliga spenar men visst syns det....men då storleken är lika på alla vuxna är det svårt att se skillnad. Sakon ligger nu i läge. Säkrad men rödpunkten växlar mellan djur som ömsom står med bredsida ömsom med rumpan och ömsom med huvudet mot åteln.

 

Osäkerheten börjar infinna sig igen. Eller kallas det omdömet? Två hondjur med spenar, varav den ena har mycket tydliga och den andra synliga men inte uppenbart alltför dragna. Olika storlekar på kultingarna och en galt som står i bakgrunden hela tiden. Inte lätt.

 

Tidigare på dagen hade jag linjespridit majsen för att dra ut en eventuell flock. Pga spridaren hjälpte den strategin föga. Det finns hela tiden någon gris bakom en gris. Det är mörkt och ljuset från lampan inte helt optimalt. Grisarna äter, kivas och har en allmänt bra kväll. Till skillnad från Ankan i tornet. Klockan går. Börjar känna en viss stress. Majsen börjar ta slut. Hur länge stannar de? 20, 30, 40 minuter kanske en timma. Kan inte bestämma mig om det ena hondjuret har kultingar så bestämmer mig för att släppa dem och fokusera på den ljusskygge galten i sällskapet. Den är betydligt mindre än sin företrädare och täcker bara en rulltunna med kroppen drygt. Men bara han går fram i ljuset och ställer sig fritt.

 

Börjar känna en lätt kramp i kroppen, sitta och fokusera så länge med en handkikare i ena näven och en anlagd bössa i andra kräver sin man. Ligger med punkten på galten men han står mörkt och framför några småttingar. Inte läge.....nu då....nej....nu då....nej....nu då nej....har väl aldrig velat så mycket för ett skott. Men inte ett dugg nervös. Otäckt lugn faktiskt. Men icke desto mindre en ansträngd situation. Tiden börjar rinna ut. Grisarna har ätit slut på allt. Klockan är 00.50. Snart lämnar de en stackars jägare tomhänt. Kanske lika bra det. Kommer ju i säng sent nu, ska dra gris, flå och hänga upp själv och sen köra 45 minuter hem till Svärtinge. Vill ju sova.

 

Logiken segrar. Ankan lyfter på hatten. Grisarna går iväg, inte skrämda men mätta och vid liv allihop.

 

Frustrerad men ändå glad över en trevlig kväll med spänning och packar jag ihop och konstaterar att åtlarna i Kolmården är heta just nu.

 

Fint skrivet ankan   !   måste varit en jävligt spännande kväll !! ?   den bäste jägaren är den som kan hålla ett skott !   men måsste fråga ändå   hur fan lyckas du hålla inne ett skot på en fin galt upp emot säkert 90 kg ? med full bredsida och korset i bogen ? det var inte dåligt asså   aldrig lätt att bedömma men hur stor tror du galten kan ha varit ? och kultingarna var dom stora hos dig nu ? för att det ska vara nödvändigt att skjuta och kunna äta en kulting så ska den nog i alla fall väga en 12-15 kg. är ju inte kul att skjuta jätte små som inte knappt går att ta vara på.

och jag läste faktiskt allt !     bra beskriven kväll

Ankan goes poet :-)

En folkabuss ska ha rediga betar om det skall vara värt mödan med det logistiska, snchyggt.